Detta brev skickar jag idag till statsminister Stefan Löfven, justitieminister Morgan Johansson och migrationsminister Heléne Fritzon
Idag, den 10 oktober 2017, planeras en tvångsutvisning av ett tiotal unga människor till Afghanistan, ett land som de har flytt ifrån efter hot och förföljelse eller där de aldrig ens har satt sin fot, eftersom de är uppvuxna som flyktingar i ett grannland. Detta sker samtidigt som både regeringen och oppositionen trycker hårt på att TRYGGHET är en av de viktigaste politiska frågorna.
Jag ställer mig frågan – trygghet för vem? Uppenbarligen inte för dem som ska deporteras. Men de är väl inte viktiga, de är ju inte svenskar med rösträtt. Men tänk ett steg längre!
Tio familjer kommer att förlora sina älskade pojkar. Föräldrar, syskon, morföräldrar och flickvänner tvingas nu inse att staten inte skyddar dem och deras kära utan tvärtom är den som slår sönder deras liv. Tio skolklasser eller arbetsplatser tvingas se hur en kamrat slits ifrån dem och skickas till ett okänt öde. Tio brottningsklubbar, fotbollslag eller församlingar likaså. Vad innebär detta för dem som lämnas kvar? Tror ni att de kommer att känna trygghet och lita på de myndigheter som behandlar deras vänner så illa? Eller kommer de i stället att leva sina liv i vetskapen om att enskilda människors liv inte räknas, och i rädslan för vem som ska drabbas härnäst?
Idag finns i Sverige många tusen unga människor som oroligt väntar på sina asylbesked, eller som redan fått avslag och nu håller sig gömda för att överleva. De har inte rösträtt och omfattas uppenbarligen inte av kraven på trygghet, eller av den solidaritet som har varit arbetarrörelsens ledstjärna. Men kring dem finns ännu många flera svenskar, som kämpar för ungdomarnas liv. Familjehem, godemän, lärare, idrottsledare eller helt enkelt ”bara” vänner till de utvisningshotade. För oss – för jag är en av dem – utgör myndigheterna ett hot, inte en källa till trygghet. Kommer polisen att ta sig in i våra hem och fånga våra ungdomar för att sätta dem i förvar? Är kallelsen till Migrationsverket en fälla? Vågar vi låta ungdomarna gå till skolan eller kommer gränspolisen att stå utanför grindarna? Hur ska vi kunna hjälpa alla dem som lever på gatorna, utan pengar till mat eller ens en säng att sova i? Och hur ska vi klara vår egen ekonomi och psykiska hälsa när vi tvingas ta det medmänskliga ansvaret för alla dessa människor som svikits av den svenska staten?
Det regeringens utvisningspolitik ger till oss är motsatsen till trygghet. Vi lever i en ständig rädsla över vad som ska hända med de ungdomar vi älskar. Vi följer med fasa rapporterna om vad som händer dem som redan skickats till Kabul – hur de misshandlas och rånas, hur de är svårt sjuka utan vård, hur de förtvivlat försöker sig på en ny flykt för att åtminstone kunna återförenas med sina familjer i grannländerna. Och vi vet att detta är det som regeringen vill ge även våra ungdomar.
Är det detta ni menar med trygghet? Ser ni inte att er behandling av flyktingungdomarna tvärtom avslöjar ett samhälle utan respekt för människors trygghet och liv? Vi som direkt eller indirekt drabbas av detta, hur tror ni att ni ska kunna vinna våra röster? Jag vädjar till er – stoppa utvisningarna till Afghanistan och visa att ert tal om trygghet gäller även de hotade ungdomarna och deras vänner.
Skrivet med sorg och vrede av
Karin Fridell Anter
Uppsala
