Ulf Stark. Foto: Caroline Andersson
Jag vet inte hur många gånger jag har läst Dårfinkar och dönickar, Ulf Starks genombrottsbok från 1984. För alla glimrande skiftningar i den mänskliga kommunikationen. För det svåra och det stora med kärleken. För den tidiga normkritiken utan pekpinnar. För mystiken, rädslan, vemodet och döden, döden, döden. Och för att den går att läsa i alla åldrar.
Ulf Stark skrev överhuvudtaget mycket om döden. Han skyggade inte för det stora svåra och lyckades ta ned det på jorden och benämna det utan att förminska det. På så sätt har han öppnat upp dörrar för hur döden ska hanteras. Något vi kan ha nytta av nu när han själv är borta.
För några veckor sedan stod jag i ett utställningsrum på Bildmuseet i Umeå och lyssnade på Ulf Starks mjukt melankoliska röst i ett par hörlurar. Han läste ur bilderboken Djur som ingen sett utom vi som han gjort tillsammans med den finlandssvenska illustratören Linda Bondestam. Boken fick det nordiska bilderbokspriset Snöbollen i januari i år och handlar nog någonstans om alla de underliga djur vi har inom oss, de galna, ensamma, vildsinta och sorgsna.
Ulf Stark skrev överhuvudtaget mycket om det halvsynliga, det tokiga. Om dårfinkarna. Det stora med livet. Att vi faktiskt har det, en liten stund, på jorden.
Jag tänker på böcker som Hunden som log, Kan du vissla Johanna, Min vän Percys magiska gymnastikskor och Min syster är en ängel.
Många av böckerna gjorde han om till manus för film och tv. Älskade produktioner. Dårfinkar och dönickar är helt fantastisk även som tv-serie.
Det är det där med kärleksfullheten, vemodigheten, dårfinksfasonerna och den absoluta tonsäkerheten.
Ulf Stark hade ett djupt engagemang för barnlitteraturen. Han ville att barnböcker skulle säljas där människor är. Kanske var det därför han skrev en bilderboksserie för IKEA och deltog i Läsrörelsens satsningar på barnböcker på McDonald’s. Alla barn skulle ha tillgång till böcker, inte bara de som har läsande föräldrar. Några års arbete som personalutbildare på Arbetsmarknadsstyrelsen gav honom en blick för vad omständigheterna betyder, att det spelar roll vad vi föds in i för miljö.
Sammanlagt skrev han ett hundratal böcker sedan debuten 1964. Både skönlitteratur och läromedel. Böcker som barn kunde känna igen sig i, som inte sprang ifrån dem utan höll deras tempo, lyssnade in, förstod.
För två månader sedan fick Ulf Stark veta att han var sjuk i cancer. När beskedet kommer att den folkkäre barnboksförfattaren har somnat in under natten till tisdag är det som att jag hör hans röst studsa mot trumhinnorna igen och jag tänker på den upproriske morfadern i Dårfinkar och dönickar. På hans avskedsfest. På att alla borde få dö så, omgiven av alla kära, mitt i ett leende. På ett Ulf Starkskt vis.
Emma Lundström