Det är måndag och det regnar. Ett omfattande regn. Det slår mot fönstret.
För fyra dagar sedan satt jag i solen på en bänk och läste Jonathan Safran Foers nya roman Here I am. Den handlar om kris. Personlig och i världen.
Medan jag satt där i solen många mil från Stockholm, kapade en man en lastbil på Adolf Fredriks kyrkogata, körde in på Drottninggatan och hela vägen till Åhléns. På en fredag eftermiddag. När gågatan kryllar av folk. Om det inte hade varit för en betongsugga hade troligtvis betydligt fler än fyra personer mist livet på Drottninggatan i fredags. Men fyra personer är fyra för mycket. En av dem var ett barn.
Resten har redan blivit en berättelse om sorg och solidaritet.
Om poliser som gjorde sitt arbete.
Om brandmän som gjorde sitt arbete.
Om sjukvårdspersonal som gjorde sitt arbete.
Om människor som ställde upp för varandra.
Som räckte ut handen till varandra.
Som inte lät sig skrämmas till att se snett på varandra.
Som samlades i tiotusentals på Sergels torg i söndags och höll en tyst minut som gick som en susning genom hela landet.
Det finns ingenting som är så vackert som när människor agerar medmänskligt och kollektivt. Ingenting som snörper så mycket i hjärtat som när folk går utanför sina bekvämlighetsramar och ger utrymme för osjälvisk omtanke utan baktankar. Vad som är mindre vackert är att det ska krävas ett terrordåd för att det ska hända.
Vad som är ännu mindre vackert är vissa av de politiska slutsatser som dras. Som den att det måste bli lättare att verkställa utvisningsbeslut.
Uzbekistan är ett fattigt repressivt helvete, en korrupt stat helt utan demokrati. Mannen som kapade lastbilen var från Uzbekistan. Han fick i december förra året en tidsfrist på fyra veckor för att lämna Sverige. I februari blev han efterlyst av polisen. Nu säger statsminister Stefan Löfven att ”det gör honom frustrerad” att mannen inte kunnat utvisas tidigare och att ”möjligheterna att verkställa” utvisningarna är ”viktiga för tilltron till systemet”.
Allianspartierna måste ha klappat förtjust i händerna när Löfven under S-kongressen i Göteborg i söndags talade om att terrorismen ska förhindras, försvaret stärkas, fler poliser anställas och migrationslagstiftningen inte skilja sig ”väsentligen” från övriga EU-länders. Dessutom anser sossarna att nyanlända måste ”göra sig anställningsbara”, vilket låter som ett eko från Annie Lööf.
DN kallar sossarnas nya linje när det gäller brott, flyktingpolitik, försvar och terrorbekämpning för ”allmänborgerligt idégods” och tycker att det har gjorts ”välbehövliga markeringar” genom ett stort kliv åt höger.
Vad varken Socialdemokraterna eller Allianspartierna vill kännas vid är att de papperslösa i Sverige och övriga Europa, inte bara är rättslösa, de utnyttjas även helt förbehållslöst. För att överleva tvingas de utföra de värsta, lägst betalda jobben i det låglönesystem som har byggts upp under både rött och blått styre. Utan dem skulle många tjänster plötsligt bli betydligt dyrare. Men det var länge sedan sossarna pratade om kapitalismens inneboende konsekvenser.
Så medan större delen av folket räcker varandra händerna och manifesterar för solidaritet och öppenhet, medan politikerna håller fina tal som lockar fram lyssnarnas tårar, medan blommor och nallebjörnar värmer minnet av de fyra som dödades i fredags, medan vi talar om kärlek och gemenskap så stänger vi dörren ännu mer. För nu som så många gånger tidigare, buntas de gömda, de papperslösa, de rädda och hopplösa ihop med en ensam mördare vars drivkraft vi ännu inte har full koll på och kanske aldrig kan få. Som terrorist gynnar han både extremhögern och islamisterna. Hans dåd göder de rasistiska nättrollen, hatet göder hat, IS får fler ”krigare”.
Att bli ”bättre på” att utvisa människor som fått avslag på sin asylansökan är inte lösningen på problemet. Lösningen är en mer rättvis värld där människor inte går under av krig och fattigdom. En värld där dina mänskliga rättigheter inte bestäms av vilken nationalitet du fick när du föddes. Dit är det långt. Men det är värt alla försök.
För att ingen ska behöva dö av en gasattack. Eller en självmordsbomb. Eller en raket. Eller undernäring.
Eller av en lastbil på Drottninggatan.
För att alla ska få sitta i solen och läsa i lugn och ro. Utan rädsla.
Text och illustration: Emma Lundström
