Efter förlusten i New York var det många som trodde att den socialistiske senatorn från Vermont skulle tappa styrfart helt och överlämna slutspurten i primärvalet till Hillary Clinton. Men Bernie Sanders gjorde som han har gjort så många gånger hittills den här ovanliga våren som skakat om det amerikanska politiska landskapet i grunden: han kom igen och vann Indiana, med 53 procent av rösterna mot Clintons 47. Nu har han även vunnit sin 19:e delstat, West Virginia, med 51 procent mot Clintons 36. West Virginia har en stark fackföreningsrörelse och omfattande fattigdom. Bernie Sanders budskap om ekonomisk jämlikhet har genklang där. Precis som i tidigare primärval så var hans stöd starkast bland de fattiga, medan de med högre inkomster i större utsträckning röstade på Hillary Clinton.
Dessutom hände något på den republikanska sidan efter Indiana som kan få konsekvenser för vem som blir Demokraternas slutgiltiga kandidat. Både Ted Cruz och John Kasich hoppade av och lämnade spelplanen fri för Donald Trump. Med allra största sannolikhet blir alltså den fascistoide affärsmagnaten och mångmiljonären nominerad till Republikanernas presidentkandidat på kongressen i Cleveland i juli.
Clintonkampanjens svar på detta var självfallet att hävda att det nu måste bli en kamp mellan Hillary Clinton och Donald Trump och att det ansvarsfulla från Bernie Sanders sida vore att kliva av. Men det är en åsikt och inte en sanning eftersom i princip alla opinionsundersökningar visar att Clinton ligger risigt till i förhållande till Trump, medan Sanders skulle vinna mot honom, med stor marginal. Dessutom finns det inget som tyder på att en förlängd primärvalskampanj för Demokraterna skulle innebära någon fördel för Trump.
En stor del av det amerikanska folket har tröttnat på det rådande ekonomiska och politiska systemet och dess inneboende korruption. De har på olika sätt markerat att de har fått nog i det här primärvalet.
Både Donald Trump och Bernie Sanders uppfattas av många som att de utmanar etablissemanget. Trump göder hatet och utmålar sig som en outsider och underdog med sina gelikars bästa för ögonen. Sanders blåser luft under vingarna på sammanhållningen och solidariteten på gräsrotsnivå.
Den som tror att det gör detsamma om det blir Clinton eller Sanders som blir USA:s ledare, bara det inte blir Trump, har missat det väsentliga: med ännu en etablissemangspresident kommer missnöjet bara att växa, klyftorna mellan människor att öka och det amerikanska samhället att kollapsa i än högre grad än vad som redan är fallet. Det bäddar för en Trump eller en Cruz eller en Kasich i nästa val.
Det viktigaste valet i år är därför inte själva presidentvalet, det är primärvalet. Ett val mellan Clinton och Trump är ett val mellan två etablissemangskandidater. Bernie Sanders är den enda kandidaten som på allvar utmanar det rådande politiska och ekonomiska systemet och med gräsrotsrörelsens kraft kan förändra USA underifrån.
DNC, Demokraternas Nationalkommitté, gör just nu allt för att de människor som nu kräver förändring ska fortsätta vara maktlösa. DNC favoriserar Hillary Clinton genom att ge hennes anhängare mer representation på partiets nomineringskongress i juli. Av de 45 människor Sanderskampanjen har föreslagit för de olika kommittéerna under kongressen, har bara tre valts ut. “Det skickar budskapet att det Demokratiska partiet inte är öppet för de miljoner nya människor som vår kampanj har fört in i den politiska processen, inte vill höra nya röster och är ovilligt att respektera den bredare bas av människor som det här partiet behöver för att vinna i november och framåt”, skrev Bernie Sanders nyligen i ett öppet brev till DNC:s ordförande Debbie Wasserman Schultz. Han påpekade också att om inte den ojämlika fördelningen av representanter ändras kommer hans delegater att ändra plattformen från golvet: ”Det är redan över nio miljoner väljare som, under nomineringsprocessen, har indikerat att de vill gå bortom etablissemangspolitiken och etablissemangsekonomin – och att de vill förändra vårt land med modiga initiativ. Jag kommer inte att låta dem tystas på Demokraternas kongress.”
Som ett svar på det absurda i att överhuvudtaget ha superdelegater förbjöds dessa nyligen för första gången i historien att själva bestämma vem de väljer att stödja i primärvalsprocessen, åtminstone i en delstat. Där ska de istället fördelas proportionerligt i förhållande till valresultatet. Beslutet fattades under Demokraternas delstatskongress i Maine där Bernie Sanders tidigare i år vann med 64 procent av rösterna men bara fick en av fem superdelegater. Med det nya systemet skulle han ha fått tre. När beslutet togs skanderade en stor del av deltagarna ”Bernie! Bernie!”
En annan del av beslutet är att Maines representanter i DNC ska driva frågan att helt avskaffa superdelegaterna på lång sikt.
För saken är den att superdelegaterna inte är någonting annat än partieliten. Utan den har Hillary Clinton ingen större chans att vinna nomineringen före kongressen i juli. Utan superdelegaterna får hon sannolikt inte ihop de 2 383 delegater som behövs.
Sammanlagt finns det 4 766 delegater för Demokraterna och av dessa är 4 051 ”vanliga”, resten är superdelegater. Av de vanliga delegaterna har Clinton just nu ungefär 55 procent, medan Sanders har 45 procent. Det är ingen större skillnad.
Eftersom det i princip är omöjligt för Hillary Clinton att nå det rätta antalet delegater innan primärvalet tar slut den 14 juni och hon alltså måste använda sig av superdelegater under kongressen, har Bernie Sanders nyligen gått ut med att han förbereder sig på en så kallad ifrågasatt kongress.
Bernie Sanders har hittills vunnit över nio miljoner röster och 19 delstater. Det han har lyckats med är i det närmaste ofattbart eftersom han hela tiden har gjort det hårt motarbetad av det parti han kandiderar för och av majoriteten av medierna.
Ju längre in i primärvalet vi har kommit och ju fulare Clintonkampanjens angrepp på Bernie Sanders har blivit, desto svårare har hans anhängare haft att tänka sig att rösta på Hillary Clinton. De vill inte gå bakåt.
Det senaste exemplet på smutskastning sker just nu. Efter valet i West Virginia har det blossat upp en hård debatt i och med att Clintonanhängare – bland annat Armando Lloréns-Sar, redaktör på tidningen Daily Kos – påstått att människor röstat på Sanders för att de är rasister. Hans argument är att Hillary Clinton är att betrakta som Barack Obamas arvtagare och att all kritik av henne därför är kritik av Obama och därigenom rasistisk. Denna argumentation verkar snarast vara ett försök att få bort fokus från Sanders seger och från det faktum att Clinton har så litet stöd bland fattiga.
Precis som Sanderskampanjen hela tiden har förutspått ser det nu ut att bli något av ett segertåg under maj. Med West Virginia inräknat kan han vinna de flesta av de kommande primärvalen.
Den 17 maj är det val i Kentucky och Oregon. Den 7 juni är det val i sex delstater, bland annat delegatrika Kalifornien som kan komma att spela en avgörande roll. Där, liksom i flera andra delstater där Sanders just nu ligger under Clinton, stiger hans siffror stadigt i opinionsundersökningarna, på samma sätt som de tidigare har gjort i andra delstater där det har slutat med en vinst för senatorn från Vermont.
Den 17 maj är det val i Kentucky och Oregon. Båda är slutna primärval men Oregon har ett poströstningssystem som gynnar Sanders och han har stort stöd i delstaten. Han har redan 23 procents ledning och den ökar hela tiden.
I flera av de delstater som röstar den 7 juni leder han i opinionsundersökningarna. I Montana för närvarande med 12 procent över Clinton. I North Dakota med 16 procent. I South Dakota med 10 procent. Samtidigt vinner han mark från Clinton i både Kentucky, New Mexiko och, som sagt, Kalifornien.
I Kalifornien skiljer det nu bara nio procent mellan de båda kandidaterna och att döma av antalet människor som kom för att lyssna på Bernie Sanders i Sacramento i måndags och som även förväntas samlas när han ska tala i Stockton under onsdagen, kan de få procenten försvinna ganska snabbt ju närmare den 7 juni vi kommer.
Det allra sista primärvalet sker i Washington D.C. den 14 juni och Bernie Sanders har lovat att fortsätta tills den sista rösten är räknad.
Demokraternas strateg, Joe Trippi, som uppenbarligen har information från partiledningens insida om hur Bernie Sanders ska hanteras, menar att senatorn inte kan vinna nomineringen och därför borde lägga av så att Hillary Clinton kan använda alla pengar till att besegra Donald Trump. Med tanke på hur få delegater som egentligen skiljer Demokraternas kandidater åt så skulle det vara lika rimligt att föreslå att Clinton lägger ned sin kampanj och låter den mest trolige Trumpbesegraren vinna.
Över 400 000 volontärer har hjälpt Sanders att bygga den politiska organisation som hans kampanj är. I nästan varje delstat har gräsrotsorganisationer kampanjat för Sanders långt innan huvudkampanjen kunnat starta lokalkontor inför varje primärval.
Det handlar om människor som arbetar tillsammans mot ett gemensamt mål. De organisationer som bildats ingår nu koalitioner med arbetarrörelsen, socialistiska partier och andra progressiva grupper för att skapa en agenda för vad som ska hända efter valet, hur rörelsen går vidare.
Bland annat så har sjuksköterskefacket, National Nurses United – som tidigt gick ut med sitt stöd till Sanders och aktivt har deltagit i kampanjen – tillsammans med bland annat People for Bernie, organiserat People’s Summit som äger rum den 17 juni i Chicago. Nätverket People’s Revolution, grundat av tidigare Occupyorganisatörer, ska hålla en folkets kongress två dagar innan Demokraternas kongress i Philadelphia den 25 till 28 juli.
Vänstern i USA arbetar på att enas och Bernie Sanders har varit en sammanförande länk. Han har sagt att vad som än händer så tänker han inte sluta kämpa för en politisk revolution. Många gräsrötter önskar att han ska låta en stor del av kampanjpengarna gå till att bygga en permanent organisation av rörelsen.
Barack Obama var ett kliv från höger till mitten för Demokraterna. Hillary Clinton skulle vara ett steg tillbaka ut åt höger när det egentligen krävs ett kliv framåt, åt vänster. Bernie Sanders är detta kliv. Det rörelsebygge som påbörjades i och med att Sanders tillkännagav att han skulle delta som kandidat i primärvalet 2016 kommer att sprida ringar på det politiska vattnet i USA under lång tid framöver.
Emma Lundström
Foto: Jesper Enbom
