Maria Sandel
I samlingsvolymen Två röda pennor presenteras nu tidigare rätt okända texter av arbetarförfattarna Maria Sandel (1870-1927) och Karl Östman (1876-1953) för en ny läsekrets. Per-Olof Mattsson tycker att det är ett fint och representativt urval, men föredrar Maria Sandels författarskap över Karl Östmans.
För många år sedan påstod Ivar Lo-Johansson att den svenska arbetarlitteraturens två grindstolpar var Martin Koch och Gustav Hedenvind-Eriksson. Det blev sedan ett axiom och accepterades i breda kretsar. Det framstår i historiens ljus som närmast obegripligt. Koch hade småborgerlig bakgrund och Hedenvind kom från ett bondehem i Jämtland och blev senare själv bonde.
De rätta grindstolparna borde vara de två författare som samlats i boken Två röda pennor. Det är Maria Sandels och Karl Östmans litterära sällskap som förenats för att presentera tidigare rätt okända texter av de två författarna. Det som förenar Sandel och Östman är inte bara att de debuterade under tidigt nittonhundratal eller att de skrev om arbetare i sina böcker, de var faktiskt också själva arbetare.
Sandel debuterade 1908 med romanen Vid svältgränsen, Östman med Pilgrimer
Karl Östman
året därpå. Sandel var, förutom några år som hembiträde i USA, bosatt på Kungsholmen i Stockholm. Östman hörde hemma i Ångermanland och bosatte sig så småningom i Sundsvall. Sandel försörjde sig som trikåstickerska, Östman som arbetare på brädgårdar. Ingen av dem blev yrkesförfattare trots att de gav ut sex böcker var. De var båda huvudsakligen prosaförfattare och publicerade sig flitigt i pressen, framför allt i arbetarpressen. De hade båda en tydlig politisk profil åt socialdemokratins håll.
Så långt är jag med på att jämställa Sandel och Östman, men litterärt sett måste jag placera Sandel en bra bit före Östman. Vibeke Olsson Falk berör i sitt förord olikheterna i deras sätt att skriva. Hon menar att Sandel berättar episkt och Östman episodiskt. Det kan jag instämma i, men det finns en annan, tydlig skillnad. Sandel är en mer driven och modern författare, Östman har i flera avseenden fastnat i vildmarksromantik och sentimentalitet.
Sandels miljö är framför allt Kungsholmen och dess arbetarbefolkning. De skötsamma arbetare som hon har sin sympati hos som berättare hotas hela tiden av trasproletärerna som parasiterar på den klass de som regel kommit från. ”Trasproletärer” från 1906 berättar om två män och en kvinna. Männen står båda utanför arbetarklassen, den ene mer förhärdad än den andre, kvinnan är prostituerad. Deras repliker återges med tidstypisk stockholmsslang (”spat är blått idag”).
Det är en fascinerande berättelse och Sandel visar redan från början sin skicklighet som författare. Presentationen av Jonte Julin visar med all tydlighet vilken han är. På ett klumpigt räcke runt en liten plantering hänger Jonte halvsovande. ”Allt hos honom står på vid gavel”, heter det, vilket följs av en uppräkning som bekräftar just detta. Därpå dyker en man och en kvinna upp. Hon är ”lång och smärt, med mjuka linjer över höfter och barm.” Den ena handen ”håller hon förnämt tillbakaböjd utmed sidan” medan den andra snurrar ”ett uppspänt rött parasoll”. Arbetarkvinnorna på gatan noterar genast vilken kategori av kvinnor hon tillhör. Hon heter Livan och hennes blickar spelar lockande mot gatans män. Luften darrar av fientliga tankar och repliker.
Med små medel tecknar Sandel anständighetens gränser genom att låta en dagdrivare, en prostituerad och hennes hallick konfronteras med gatans arbetarkvinnor. Paret är bekanta med Jonte sedan tidigare och mellan dem utspelar sig en intressant historia.
Jonte och Manne, som den andre mannen heter, hatar båda två strejker, fackföreningar och socialister. Jonte har varit strejkbrytare, vilket Manne uppskattar. Han illustrerar själv hur han som trasproletär går reaktionens ärenden, som formuleringen lyder i Kommunistiska manifestet. Deras hat har sin grund i att arbetarna, enligt deras uppfattning, vill bli som ”bättre folk”. Livan deltar inte i männens hatande och berättaren ställer frågan om det kan var så att hon innerst inne ogillar det eftersom hon är ”samhällets sparkboll”.
Livan har kvar ett uns av anständighet och solidaritet. När hon får reda på att Manne stulit leverkorven de äter, blir hon ordentligt arg. Kvinnan som har butiken är ”lika fattig som vi”, säger Livan, och dessutom ”hjälpsam om man är utan pluringar”. Hennes slutsats är att Manne är ”ett kräk i allting” och hon kastar sig över honom och biter honom i hakan. Jonte inser att Manne kommer att misshandla Livan och ingriper. Livan lämnar platsen ”med glidande gång och ståtlig hållning” efter att ha deklarerat att hon inte är rädd för ”den där”, alltså Manne. Berättelsen slutar med att Manne bekänner för Jonte att han har svårt att bli arg på Livan till skillnad från ”sina” andra flickor.
Det är en intressant berättelse där den ”fallna” kvinnan angriper sin beskyddare i solidaritet med en annan kvinna som blivit bestulen. Hon går också segrande ur striden med hjälp av Jonte.
I en annan berättelse, ”Vid svältgränsen”, ägnar berättaren uppmärksamhet åt både fåglar och hundar. Duvor och gråsparvar hör också hemma på gatan, liksom barnen som strömmar ut från husen. Den ende som inte bryr sig om vad som händer därute är en liten hund som står i ett öppet fönster. Uttrycket kring den svarta nosen är ”trumpet” men blicken präglas av ”iver och längtan” efter husbonden. Det är söndag och husse är ledig och kan då ge den lilla hunden ”del av söndagskänslan”. Det är sådana här små detaljer som gör att Sandel är en riktigt bra författare.
Den intressantaste av Östmans texter är ”Drömmen om Himmelriket” där arbetarförfattarens speciella villkor diskuteras och artikuleras. Den minst episodiska texten, ”Sågen brinner”, fungerar också bra. De avslutande anteckningarna från storstrejken 1909 är däremot en besvikelse. Det som Östman ofta saknar – och som Sandel är så bra på – är iakttagelser som blir byggstenar i detaljrika, men inte överlastade, bilder och personteckningar. Med risk för att göra Östmans beundrare besvikna, blir Maria Sandels texter den stora behållningen av boken.
Det är beundransvärt av de två litterära sällskapen att ha samlat fina och representativa exempel ur de två författarskapen. På det sättet kan nya läsare upptäcka dem. Deras böcker trycks sällan om, men Sandels samtliga böcker finns i digitala versioner på nätet i litteraturbanken.
Per-Olof Mattsson
Två röda pennor
av Maria Sandel och Karl Östman
Maria Sandelsällskapet / Karl Östmansällskapet 2016
