Per-Olof Mattsson har läst två nya böcker utgivna av Maria Sandel-sällskapet: ett litterärt sällskap med ett engagemang och en entusiasm utöver det vanliga.
Ivar Lo-Johansson lyckades få sin egen idé accepterad att arbetarlitteraturens grindstolpar var Martin Koch och Gustav Hedenvind-Eriksson. Det var mellan dessa två författare, menade han, som arbetarlitteraturen vandrade in i den svenska litteraturen. Den verkliga pionjären var dock Maria Sandel (1870–1927) som redan i Vid svältgränsen (1908) skildrade Stockholms arbetare. Fram till 1940-talet var hon lika omhuldad som de två herrarna för att sedan hamna efter i historieskrivningen.
Maria Sandel har haft turen att ha ett litterärt sällskap med ett engagemang och en entusiasm utöver det vanliga. Sällskapet anordnar föreläsningar, promenader i Sandels fotspår, utställningar, presentationer på biblioteken och publicerar böcker. Genom sina aktiviteter förändrar sällskapet bilden av Sandels författarskap och hon börjar nu framstå som den svenska arbetarlitteraturens verkliga pionjär.
I år har sällskapet publicerat två böcker. Den första är skriven av professor Beata Agrell: Maria Sandel och folkbildningen. Inte bara vett och vetande. Bildningens betydelse i Maria Sandels författarskap. Agrell har ägnat mycket tid åt Sandels texter och det här är långt ifrån det första hon skrivit i ämnet.
Grundbulten i Sandels bildningsideal var, enligt Agrell, klassolidariteten. Boken behandlar inte bildning ur ett snävt akademiskt perspektiv. En genomgående tanke i Agrells analyser är beroendet av kristna genrer, och hon ser en utveckling fram till 1918 där klassperspektiv och klasskamp dominerar. Det är genomgående kollektiv som skildras. Klasssolidariteten innehåller ett absolut avståndstagande från borgerligheten. Samtidigt bygger den på centrala kristna tankar som kärleken till nästan.
Sandels författarskap är nära knutet till socialdemokratin och dess utveckling mot reformism återspeglas i hennes böcker. Från 1919 handlar det mer och mer om arbetarnas brist på skötsamhet. Under de sista åren förskjuts intresset i moralisk riktning och individens psykologi blir allt viktigare. De sista romanerna blir klassiska bildningsromaner med en individs utveckling i centrum. Sandel slutar alltså som författare i en typisk borgerlig romangenre.
Jag är själv mest förtjust i de tidiga böckerna. Inte minst den fina kollektivskildringen ”Min gata” i den första boken. Där framträder Sandel som den verkliga pionjären för arbetarlitteraturen. I hennes böcker är det huvudstadens arbetare som är den självklara miljön. Hon var själv arbetare och hon hör, till skillnad från andra tidiga arbetarskildrare, på ett självklart sätt hemma i den urbana arbetarklassen.
Agrell lyfter på ett mycket fint sätt fram Maria Sandels egenart som författare. Det är ett slags brukslitteratur för arbetarrörelsen där grepp och föreställningar från populärlitteratur och kristna traditioner återanvänds. Sandel har ofta beskyllts för sentimentalitet och för att vara alldeles för melodramatisk. Det förklarar Agrell som en funktion av att skriva just brukslitteratur för arbetarrörelsens sak.
Agrell ger ett nytt perspektiv på författarskapet och en samlad bild av arbetarlitteraturens pionjär. Det är sannerligen på tiden. Det är hög tid att rubba Lo-Johanssons grindstolpar och släppa fram Sandels pionjärinsats.
Sällskapet har också publicerat en liten volym med Sandels korrespondens: Ni ser mina brev äro kärva, som granbark. Maria Sandels korrespondens 1901–1927. Boken är redigerad av Arne Högström, arkivarie vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Det känns helt rätt och understryker Sandels starka anknytning till arbetarrörelsen.
Sandel drabbades både av dövhet och allt sämre syn. Det märks tydligt i hennes brev. Det är tyvärr inte många brev som bevarats, hon vill att de skulle brännas. Boken innehåller allt som hittats och den är alldeles utmärkt kommenterad och redigerad av Högström.
Sandel var mycket skeptisk till borgerliga välgörare och flera av de ville hjälpa henne på olika sätt. En av dem var Cecilia Milow som till Sandels ilska försåg hennes första bok med en baksidestext som upplyste att boken skrivits av en ”fattig arbeterska”. Sandel plågades starkt av de ”förskräckliga raderna”. Brevväxlingen med förläggare och andra är intressant för att förstå Sandel som författare, men det kan inte ha varit lätt att ha med henne att göra. Breven är verkligen ”kärva, som granbark”.
Maria Sandel-sällskapet gör storverk för författarskapet och när det minnesmärke som förbereds väl placeras i den stadsdel där Sandel framlevde större delen av sitt liv blir det ett slags hemkomst och upprättelse för arbetarlitteraturens pionjär. Skulptören Sam Westerholm i Ösmo arbetar med ett stort granitblock som inte bara kommer att avbilda Sandel själv utan också scener ur hennes böcker. Stenen ska placeras i S:t Göransparken på Kungsholmen intill husgrunden till en av de träbaracker där Maria Sandel levde under större delen av sitt liv.
Per-Olof Mattsson