När Martin Kraghs kollegor på Rysslandsenheten vid Uppsala universitet i onsdags gick ut till försvar för den hårt kritiserade forskaren och docenten blev det ingenting annat än magplask. I detta inspel om Kraghaffären och den berörda desinformationsartikeln som publicerades i Journal of Strategic Studies tidigare i år, görs allt det som undertecknarna går till storms mot.
De skriver att Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg har riktat ”vilda anklagelser” mot de båda artikelförfattarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg utan att underbygga dessa anklagelser med fakta och analys. Samtidigt bidrar de till att spä på de felaktigheter och märkliga personangrepp som Kraghs artikel om rysk desinformation är fylld av. De skriver att ”personer i den svenska offentligheten har försökt ta ära och heder” av Kragh efter att artikeln publicerats och kritiken hårdnade. Samtidigt försöker de ta ära och heder av Åsa Linderborg. De kritiserar Linderborg för att hon kritiserar bristen på empiri och akribi i artikeln. Samtidigt verkar de inte själva ha läst artikeln och tagit tills sig de omfattande bristerna i både metod och fakta och källor.
De tio undertecknande forskarna mer än insinuerar i sitt debattinlägg att både Åsa Linderborg och Svenska Freds skulle ha spridit vidare desinformation, vetandes eller ovetandes, när det gäller Sveriges värdlandsavtal med Nato och ”u-båtarna i svenskt vatten”. Därmed gör de samma fel som Martin Kragh i sin artikel: de pekar ut personer som desinformationsaktörer, samtidigt som de själva bidrar till desinformation och framställer det som att den som kritiserar Nato antingen är naiv eller går i Putins ledband.
Genom att hävda att artikelförfattarna Kragh och Åsberg inte uttalar sig om ”huruvida de aktörer som sprider vidare är medvetna eller inte om bakgrunden” så anser undertecknarna att det är helt okej att artikeln pekar ut Svenska Freds, Aftonbladet Kultur, diplomater och riksdagsledamöter. Därmed bidrar de till att peka ut dessa igen. Trots att Martin Kragh har erkänt att artikeln innehåller felaktigheter när det gäller just dessa utpekanden och därför ska ändras, även om dessa ändringar ännu inte gjorts. Martin Kraghs kollegor framställer det som att Svenska Freds och de andra berörda parterna skulle vara dåliga på källkritik. Samtidigt bygger Kragh en del av sin artikel på material som har desinformatören Egor Putilov som ursprunglig upphovsman.
Kraghs kollegor på Uppsala universitet har antingen inte lyssnat på eller vågar inte beröra podcasten Mediespanarna och det avsnitt där Umeåforskarna Jesper Enbom och Erik Lindenius fullkomligen krossar Martin Kraghs artikel genom att gå igenom den bit för bit ur ett rent vetenskapligt perspektiv. De pekar istället återigen på Åsa Linderborg när de ska försvara artikeln mot anklagelser om ovetenskaplighet. Trots att hon vid flera tillfällen hänvisat till just Mediespanarnas Kraghavsnitt.
Samma sak sker när det gäller det ytterst tveksamma och bristfälliga källmaterialet som artikeln bygger på. Undertecknarna skriver att författarna använder sig av öppna källor som är tillgängliga. Det är snarare så att det finns en hel del uppgifter i artikeln som inte är belagda med källor. Trots det hävdar de att all kritik mot källorna är falsk. Men återigen vågar de bara ge sig på Åsa Linderborg: ”Linderborgs anklagelse saknar, återigen, all grund. Ingenting byggs under av fakta eller analys.” Genom att kritisera henne verkar det som att de tror att de tar död på all kritik av artikeln. Det gör de inte.
När de hävdar att hon som kulturchef på en av Sveriges största tidningar har makt och ansvar och måste hantera denna makt varsamt borde de själva läsa vad de faktiskt skriver, som anställda vid ett universitet har de makt och ansvar att hantera varsamt.
När de skriver att konsekvenserna av Åsa Linderborgs hantering av sin makt redan har varit kännbara för ”personen och forskaren Martin Kragh” borde de fundera över vilka konsekvenser Martin Kraghs hantering av sin makt som anställd vid Uppsala universitet och Utrikespolitiska institutet har fått för dem som i hans artikel har utpekats som mer eller mindre medvetna desinformatörer. Att Uppsala universitetet har fått in anmälningar mot Martin Kragh och att dessa anmälningar har lett till att han nu utreds för oredlighet i forskning, det är inte Åsa Linderborgs fel. Det är så det fungerar i ett land där forskning förväntas vara korrekt och saklig och inte hänfalla åt personangrepp, påståenden och antaganden.
De tio kollegorna som undertecknar inlägget i UNT avslutar med att fråga sig hur ”det kunnat gå såhär i ett land där tidigare sanningen och att vara försiktig med orden var något av en dygd?” De skriver också att det är sorgligt och skrämmande att den ”som har ordet i sin hand och makt, hanterar människor, påståenden och fakta med sådan uttalad nonchalans?”
Jag kan bara hålla med. Men jag anser att det är Martin Kragh som har hanterat människor, påståenden och fakta med en skrämmande nonchalans.
Emma Lundström
Fakta:
Martin Kragh är docent och forskare vid Utrikespolitiska institutet och Centrum för Rysslandsstudier i Uppsala. Den berörda artikeln heter Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case.
Läs också:
Utredningen av Martin Kragh är ett faktum
Kragh under utredning för oredlighet
“Det rimliga vore att avpublicera artikeln”
Utrikespolitiska Institutet borde ta ansvar för Kraghs fiasko
Desinformationsrapporten som byggde på desinformation
Om motståndet mot Nato och militariseringen av Sverige
Frackingmotståndet – inte Putins förtjänst
