BB-ockupanterna i Sollefteå: ”Vi stannar så länge det krävs”

Skorpor från skorperian i Junsele, bullar, frukt, stolar, mikrovågsugn, kaffemaskin, kylskåp och uppblåsbara madrasser. Ockupationen av sjukhuset i Sollefteå är inne på sin andra vecka och förråden av mat och förnödenheter fylls stadigt på. Även avbytarsystemet fungerar utmärkt. Fler och fler anmäler sig för att sitta ett fyratimmarspass. Det är hela tiden fullt med folk och god stämning i sjukhusentrén. Samtalen vindlar, bebisar sover tryggt, och alla är överens om en sak: de kommer att stanna tills beslutet att lägga ned BB rivs upp.

Snön gnistrar i vintersolen när jag hoppar av bussen vid Sollefteå station. Rysskylan är på väg in och den vita bolmande röken ur fabriksskorstenarna i Bollstabruk stod rakt upp när vi passerade på den slingrande vägen från Kramfors.
Det tar tjugo minuter att gå till Sollefteå sjukhus. På vägen möter jag Piia Qvarfordt som är ute och går med hunden Tara. De har båda deltagit i flera vårddemonstrationer de senaste åren. Tara brukar ha en röd sjal om halsen.
– Det är fruktansvärt hemskt att de lägger ned BB. Jag har kompisar som väntar barn. Politikerna pratar om tio mil men det kan ju röra sig om upp till 20 mil och vägarna här är inget vidare. Tänk om det blir komplikationer. Dessutom är det inte bara BB utan även akutkirurgin. Allting skärs ned här, säger Piia Qvarfordt och fortsätter:
– Det känns som att de inte bryr sig om oss. Allt ska centraliseras till städerna. Det verkar inte som att man vill ha någon landsbygd kvar överhuvudtaget.
Hon tror att nedskärningarna kommer att fortsätta och att det kommer att leda till att småbarnsfamiljer och de som ska bilda familj inte kommer att flytta till trakten:
– Det är nog svårt som det är för dem som bor nio mil härifrån, bortåt Junsele och Backe. Det är många som har sjuka barn. Om de ska åka behöva åka ännu längre så kommer de inte att bo vare sig där eller här. Vi har Hallstaberget, andra sportanläggningar och ett skidgymnasium. Det är lätt att bryta ett ben i backen. Det som folk är så fruktansvärt arga på är att man valde just dessa politiker därför att de lovade att det skulle finnas tre akutsjukhus i länet. Idag säger de att de bara sade sjukhus, men det stämmer inte.

Medierna i Västernorrland har fått mycket kritik för att ha en Sundsvallsvinkel på vårdfrågan. Piia Qvarfordt har sagt upp tidningen Ångermanland eftersom hon inte tycker att den är oberoende. Hon påpekar att sjukhuset inte bara är en vårdgivare utan även en arbetsgivare. Sedan tidigare har industrierna lagt ned, liksom de två regementena. Hon tror att det bara kommer att bli en geriatrisk avdelning kvar av sjukhuset:
– Det ska vara lika vård för alla i det här landet men det är det inte idag. Kvinnosjukvården drabbas hårdast. Jag tycker att de är fantastiska som ockuperar. Vi är alla med på det och vi kommer inte att ge oss. Vi kommer att fortsätta.

Sjukhuset tronar i solen som snart går ned bakom Hallstaberget. Inne i foajén är det full fart. Det luktar kaffe och på ett av borden står en stor back med frukt från ICA Nära i Junsele. Den har ett gäng kvinnor haft med sig. De valde att förpassa sin cirkel till sjukhusockupationen just idag och passade samtidigt på att leverera både skorpor, frukt, dricka och annat smått och gott. Nu sitter de tillsammans med Malin Modin som redan har suttit flera pass.
– Vi står upp för vår landsbygd och för Västernorrland. Det här är en så viktig sak. Sjukhuset är jättebra. Jag har bott här i tjugo år och sett hur staden har utvecklats. Det går nedåt för både kommunen och hela Västernorrland. Om det fortsätter så här så kommer sjukhuset inte att finnas kvar och har vi inte en fungerande vård så flyttar folk härifrån, säger hon och berättar att hon själv har fyra barn. Det är viktigt för henne att de kan få den vård de behöver:

Maria Modin tar så många pass hon kan.

– Jag har fått tre barn här och ett i Lycksele. Då hade jag 15 mil till BB och satt och åkte på en guppig väg med värkar. Jag rekommenderar det inte till någon. Det är ingen fin upplevelse. Visst kan jag gå en bilförlossningskurs, men jag tänker inte uppleva en bilförlossning. Det Finns ingen smärtlindring, inga redskap, ingen barnmorska, ingen trygghet. Om det måste bli akutsnitt så förblöder kvinnan innan ambulansen hinner dit.
Malin Modin visar en pärm fylld av alla ockupationsskift som redan är uppbokade. Intresset är stort. Alla vill bidra:
– Vi har jättemycket stöd. Det kommer människor med mackor, bullar, pengar och lycka till. De tror på oss. Vi har blivit som en stor familj allihop och vi stöttar och peppar varandra. Jag känner att vi kan vinna tillsammans, men man får ha lite uthållighet. Jag tänker sitta här tills det är val nästa gång och mer än så om det behövs.

Kvinnorna från Junsele instämmer allihop. De är inställda på att ta fler ockupationsskift. Gunilla Fängström påpekar att sjukhuset har ett stort upptagningsområde. När hennes barnbarn ska ha barn kommer de att ha 18 mil till BB. Om de väljer att bo kvar.
– Jag har fyra barn och tre av dem hade inte överlevt om jag tvingats föda i en bil. De hade navelsträngen runt halsen. Sådant tänker de inte på. Tänk om och tänk rätt, som vårt kommunalråd Elisabet Lassen sagt, säger hon och alla runt bordet nickar.
Folk kommer hela tiden och frågar efter knappar att sätta på jackan, t-shirtar och klistermärken. Kvinnorna från Junsele har tagit ett pass mellan 12.00 och 16.00. Maria Modin har suttit sedan sju på morgonen. Ockupationen pågår dygnet runt och folk har skänkt och lånat ut både täcken, filtar, lakan och uppblåsbara madrasser. Kvinnorna runt bordet skämtar om att det nog behövs öronproppar och hörselskydd också.
– Nog tycker jag att det borde synas mer politiker och landstingspersoner här. Men det är väl uppför till Sollefteå. Och motvind, säger Gunilla Fängström med ett leende. Sedan blir hon allvarlig:
– Det går ju inte att centralisera när det gäller människoliv. Ska de ha bort oss härifrån? Jag säger bara: vattenkraft och skog. Alla behöver papper. Vart ska de få papper ifrån om det inte finns folk här som jobbar i skogen? De vill avfolka glesbygden, att alla ska bo i storstäderna. Det fungerar inte. Då har vi inget papper och ingen el.

Gunilla Fängström, Disa Söderberg, Gunilla Åkerström och Anita Sandström har åkt från Junsele för att delta i ockupationen.

– Vi som bor längst upp i västra hörnet av den här kommunen, vi har nog långt hit. Nästan åtta mil. Då är det elva kvar sen, säger Gunilla Fängström och fortsätter:
– Om jag vore ung och hade värkar, då skulle jag vägra Sundsvall. Jag skulle fara in och lägga mig på akuten här så fick de ta hand om mig. Alla har rätt till lika vård.
De tycker att politikerna har fattat ett beslut som inte fungerar i praktiken. När kvinnorna väl kommer till Sundsvall kan det vara fullt. Då måste de vända om och köra hela vägen till Örnsköldsvik. Maria Modin påpekar att Sundsvall hade 61 stycken överbeläggningar i januari i år.
Gunilla Fängström skulle vilja veta varför kvinnovården är så lite värd och varför det är så bråttom att montera ned all utrustning:
– De gjorde det redan första dagen efter nedläggningen. Idag tog de ned skyltarna. Varför ska vi fara till Sundsvall och ta ett cellprov? Vi är mindre värda nu än vi var på 50- och 60-talet. Men det är val om ett och ett halvt år så vi får väl sitta här till dess.
– Varför ska vi spara in på allting? Varför kan inte de andra två sjukhusen spara in på någonting? Vad ska pengarna gå till? undrar Maria Modin.

Nedskärningarna i vården började under det borgerliga styret och har fortsätt under sossarna och MP. Det var S, MP och SD som röstade för en nedläggning av BB. Vänsterpartiet och de borgerliga röstade emot. Gunilla Fängström påpekar att det inför nästa val finns ett ganska nystartat sjukvårdsparti. Hon säger att hon känner sig arg, besviken och förtvivlad men inte maktlös:
– Vi sitter ju här!
De har allihop bestämt sig för att vara hoppfulla och de tänker inte ge sig: det BB där de här fött flera av sina barn ska finnas för framtida generationer. Det är upp till kamp som gäller, menar Anita Sandström. Gunilla Fängström nickar men tillägger:
– Kvinnor har alltid fått kämpa. Varför ska vi behöva kämpa och kämpa? Det är 2017 nu. Inte 1931.

Sandra Aronsson och Erna Eriksson är föräldralediga och har tänkt ägna mycket tid åt ockupationen.

Sollefteå BB är, eller var, ett av de bästa i landet. Sandra Aronsson födde en dotter här den 27 november förra året. Nu deltar hon i ockupationen tillsammans med Erna Eriksson, vars minsting på åtta månader också är född här. Barnen är med. Även Ernas äldsta dotter, Alice.
– Vi vill ha kvar vårt sjukhus och vårt BB. Det känns fruktansvärt att de lägger ned. Jag vill ha fler barn men jag vågar inte för jag vill inte föda i en bil. Det känns orättvist att vi ska bli lidande. Ingen i vår ålder vill stanna kvar om det inte finns BB och sjukhus, säger Sandra Aronsson som inte vill tänka på att behöva åka flera mil med värkar.
– Det känns som att de sparar in pengar på fel saker. De har lovat oss välfärd och så tar de bort den, inflikar Erna Eriksson.
De har båda demonstrerat för vården och hoppas att ockupationen ger resultatet, även om de tycker att det är trist att det ska behöva gå så här långt.
– Vi har gjort allt men politikerna bara ignorerar oss. Det är hemskt att de inte lyssnar på oss när det är vi som har valt dem. Nu känns det som att det inte spelar någon roll vem man röstar på, de kan ändå bara köra över oss hur som helst, säger Sandra Aronsson och påpekar att Sollefteåborna betalar lika mycket för vård som Sundsvallsborna och alltså borde ha samma tillgång.
– Det är bra med ockupationen. Stämning är god, det är mysigt och alla är glada. Man umgås och träffar nya människor. Men det är tråkigt att man ska behöva träffas under sådana här omständigheter, säger hon.

Borta vid ockupantbordet sitter Junselekvinnorna och skojar om hur lättsamt det är att ockupera. Anita Sandström säger att hon kanske borde ta ut förtidspension. De pratar också om hur det skulle vara att sova över. Det finns elva sovplatser i nuläget.
Maria Modin berättar att det ska vara babyrytmik nästa dag. Någon har kommit med en stor, mjuk matta för babygympan. En kille från Piteå visar mig förrådet i källaren. Där ligger madrasserna ihoprullade och det är proppfullt med mat och fikabröd.

Undersköterskan Ann Aronsson med Sandra Aronssons dotter i famnen.

När jag kommer upp igen sitter det en undersköterska och håller i Sandra Aronssons lilla dotter. Hon heter Ann Aronsson och jobbar på sjukhusets medicinavdelning. Nedläggningen tycker hon är fruktansvärd:
– Det är ett väldigt bra och fungerande BB och förlossningsavdelning. Även gyn och annan kvinnovård försvinner. Dessutom har de nallat på akutkirurgin. De ska ta beslutet imorgon. De tar helt enkelt bit för bit och det känns inte bra. Det är tillräckligt långt att åka från Hallstabacken och hit med ett brutet ben.
Ann Aronsson har jobbat inom Landstinget i Sollefteå sedan 1976 och har varit på de flesta av sjukhusets avdelningar, även BB:
– Nu känns det som att det snart bara är en enda stor medicinavdelning kvar. De kan nog inte lägga ned helt ännu för det finns många gamla här. De har inte plats för dem i Sundsvall. Men så småningom flyttar väl de yngre. Då kommer det att dö ut och bli landsbygd här. Inte vill man bo här om det inte finns något sjukhus.
Precis som de andra har hon deltagit i demonstrationerna när hon har haft möjlighet och hon tycker att ockupationen är bra.
– Det är roligt att det är så många som ställer upp och sitter här. Politikerna borde ta sitt förnuft till fånga. Det finns de som tycker att det är för långt att åka från Sundsvall till Sollefteå för att delta i ett möte. Det rimmar illa med att kvinnorna här ska åka samma väg med värkar. Jag tycker att de ska ändra beslutet och jag är glad att vi i alla fall visar vårt missnöje.

Sjukhusprästen Elisabeth Grafström hoppas att ockupationen får politikerna att ändra sig.

Elisabeth Grafström är sjukhuspräst. Hon är också en av dem som varit med och kämpat mot vårdnedläggningarna i många år, även under Alliansstyret. Ockupationen tycker hon är ett jättebra initiativ:
– Vi behöver ett akutsjukhus här i Sollefteå. Det blir för långa sträckor att åka annars och det skulle vara förödande. Vi har inte jämlik och nära vård häruppe.
I sitt jobb märker hon att folk är frustrerade och oroliga för vad som ska hända.
– Jag tror att man hoppas in i det längsta att de ska ändra beslutet, säger hon och tillägger att hon tror att Ådalsborna inte kommer att ge sig, att protesterna bara kommer att växa:
– Man vill att allting ska ske på ett rättvist sätt, att man inte ska bli förd bakom ljuset. Som du ser är det en kämpaglöd här. Vi kommer inte att ge oss i första taget.

Avbytarna väller in klockan fyra. För Louise Frederiksen och Sara Månström från Helgum är det första ockupationspasset. De får snabbt på sig de neongula västarna och ser ut att stortrivas.
– Jag vill att landsbygden ska leva, att jag ska kunna bo kvar här och att mina barn ska kunna bo här i framtiden. Att inte allting centraliseras, säger Louise Frederiksen som både själv är född på sjukhuset i Sollefteå och har fött sina egna barn här:
– I dagens Sverige ska alla ha rätt till en bra vård. Vi betalar för det, de höjer skatten för det. Ändå får vi det bara sämre. Det känns orättvist. Det känns som att vi är mindre värda. Tänk om någon ska behöva förlora ett barn eller en fru på grund av att man måste åka så långt.

Louise Frederiksen och Sara Månström från Helgum är redo för kvällspasset.

De tror båda att frågan har blivit en principsak för beslutsfattarna och att det är därför de vägrar riva upp det, även om vissa av dem kanske känner att det blev fel.
– Det känns bra att komma hit. Det svarvar samman hela bygden. Alla som har varit här säger att man blir så himla upplyft av att ha hjälpt till. Det känns så positivt och det är häftigt att det blir en sådan sammanhållning. Att det växer och får spridning istället för att det är några få som kämpar. Vi pratar om det på jobbet varje dag, säger Louise Frederiksen och Sara Månström instämmer:
– Det känns som att alla vill samma sak och att det inte bara handlar om Sollefteå. Det här pågår ju överallt. Många platser har liknande problem.
Sara Månström har fött ett av sina barn här i Sollefteå. När hon skulle föda det andra fick hon åka ambulans till Sundsvall mitt i natten:
– Det var inte kul att ligga där fastspänd. Det är kurvigt och nästan bara skog. Ingen täckning.
Louise Frederiksen berättar att idrottsförening i Helgum, som har drygt hundra medlemmar, har bokat upp ett ockupationsdygn om några veckor:
– En hel söndag ska vi bemanna den här ockupationen med alla våra medlemmar och vi har utmanat alla andra föreningar i Sollefteå kommun att göra detsamma.
Det är tycker Bertil Helander är bra. Han har också anslutit till kvällens ockupationsgäng och berättar att de under förra helgen drog in 4070 kronor till den ekonomiska föreningen Vård och omsorg i Norrland, VOON, under Kubens Cup i Långsele.

Josefin Eriksson ska föda i slutet av februari och hoppas att hon hinner till BB i tid.

En bit bort står Josefin Eriksson. Hon är höggravid och har åkt hit från byn Resele.
– Vi är en grupp tjejer där som kallar oss Pysselprinsessorna och träffas och pysslar. Ikväll tar vi träffen här. Det här är så viktigt för tryggheten och närheten till bra vård. Det här är ett bra BB. Att ta bort en bra verksamhet är inte att föredra, säger hon och berättar att det första barnet föddes här:
– Det var super och jag skulle jättegärna föda här igen men tyvärr blir det inte så. Födseln är beräknad till 24 februari och de hinner inte öppna igen till dess.
Hon försöker tänka att det kommer att gå bra, även om det är tolv mil hemifrån till Örnsköldsvik:
– Jag hoppas att jag inte behöver åka så långt i förväg för jag har en son hemma och vill inte vara ifrån honom så länge. Att betala hotellkostnader är inte heller det roligaste. Det finns annat man vill lägga pengarna på. Jag tänker att man får åka in så fort man känner någonting och hoppas att det inte går för fort, att kroppen kan bemästra det på något vis. Annars får jag åka in på akuten här och få hjälp av sjukvårdspersonal. Det känns ju tryggare än att det ska hända i bilen, både för mig och min sambo.
De som dragit igång ockupationen gör ett fantastiskt jobb tycker Josefin Eriksson. Även om hon kanske inte kommer att kunna ta fler pass, beroende på hur hon mår inför förlossningen, så vill hon att de ska veta att hon stödjer kampen och är med i tankarna.

Camilla Holmberg har fått grönt ljus från Euskefeurat.

Under ett skift för några dagar sedan skapade ett gäng ockupanter en ny text till Euskefeurats låt Kvad. En av dem var Camilla Holmberg. Hon berättar att de har tänkt spela in låten och visar mig ett meddelande där bandet godkänner projektet och önskar lycka till. Den nya texten handlar naturligtvis om att slippa föda i bil och att ha bra vård nära till hands.
Camilla Holmberg flyttade till Ådalen från Skåne för många år sedan och var med och protesterade när sjukhuset var hotat för 15 år sedan, i samband med att regementena lades ned:
– Jag har protesterat mot Öresundsbron och kärnkraft tidigare men jag har nog inte brunnit för en sak så starkt som jag brinner för det här. Jag brinner fortfarande för miljön, men detta tassar på våra rättigheter. De börjar skära in på det vi är stolta över i Sverige. Jag vill kunna fortsätta vara stolt.
De två senaste åren har hon jobbat mycket med invandrare eftersom Sollefteå kommun har haft ett stort flyktingmottagande. Hon säger att många nyanlända tycker att nedläggningen är obegriplig eftersom de trodde att de kommit till ett bra land.
– Det här är inte patientsäkerhet ur patientens synvinkel. Ett sådant här beslut borde inte bara handla om pengar utan om vad det rent krass innebär i praktiken. Här har vi älgar och renar och dåliga vägar. Det är ofta underkylt regn och blixthalka. Men alla är beredda att fortsätta ockupera och är man många så tror jag att trägen vinner. Det är inte så långt till nästa val, säger hon och svarar i ockupanttelefonen. Någon vill boka in sig för ett skift.

Ali Yilmaz har köpt pizzor till ockupanterna.

Samtidigt har en man kommit in med ett gäng pizzor och sallader. Det är Ali Yilmaz. Han tänkte att folk kanske var hungriga och for förbi pizzerian på väg från jobbet.
– Jag har sett att det har varit mycket kakor och godis på Facebook. Tänkte att det kanske vore bra med någonting matigt, säger han och berättar att hans barn är födda på BB Sollefteå. Den ena födseln krävde akut kejsarsnitt:
– Jag hade tur. De är fantastiska här. Jag hoppas att politikerna tar sitt förnuft till fånga så snart som möjligt. Vi ska ha ett fullvärdigt akutsjukhus som det var sagt när vi gick till vallokalerna. Även om det känns som att vi talar för döva öron måste man ju säga ifrån och göra vad man kan. Att det har blivit en så stor grej i hela landet visar ju att vi blöder överallt. Nu får det fan vara nog. Man kan inte bara knyta näven i fickan hur länge som helst utan man får sätta ned foten. Att protestera och skriva och göra det hela på det förnuftiga sättet fungerade ju inte. Jag är hårdrockare så jag tror på civil olydnad. Fight the power, säger han och ler.
Kvällsgängets samtal är redan i full gång. Det äts, pratas och skrattas. Innan jag ger mig av får jag se bilder på en docka som just nu reser runt i Sverige. Hon heter Gudrun Svea Ådalia och är en symbol för det sist barnet som föddes på BB i Sollefteå. Hon är en slags budkavle och har redan varit på flera ställen, fått en ny tröja och ett gosedjur.

Ute är det 14 minusgrader och jag fryser om händerna när jag promenerar runt i centrum i väntan på bussen. Flera av affärerna har affischer med ett hjärta på och texten ”Vi står bakom Sollefteå sjukhus”.
Nästa dag beslutar regionstyrelsen i Västernorrland att avdelningen för akutkirurgi ska avvecklas. Socialdemokraterna och Miljöpartiet fick stöd av Sverigedemokraterna och en av ledamöterna från Vänsterpartiet.

Text och foto: Emma Lundström

Stödet är enormt och människor kommer hela tiden med sådant som kan tänkas behövas. Ockupanterna behöver inte gå hungriga och det finns madrasser att sova på.