
Utanför Trump Tower i New York på valnatten. Protesterna har fortsatt dagligen sedan valet. Foto: Anthony Albright cc-by-sa
Motståndet underifrån mot Trump har redan börjat. Dagen efter valet, bröt massprotester ut i många städer i USA. Den politiska kampen som utvecklas under de kommande åren kommer att avgöra om Trumps presidentskap slutar i tragedi eller fars. Det skriver Shannon Ikebe, sociolog vid UC Berkeley, som just nu gästforskar i Sverige.
Det hände igen, bokstavligen på den 18 Brumaire [den dag Napoleon tog makten och inledde reaktionen mot franska revolutionen]; en djupt reaktionär populist valdes till det mäktigaste politiska ämbetet i världen. Även om opinionsinstitutens ihållande och systematiska misstag gjorde utgången omskakande dramatisk är de grundläggande dragen i vad som hände klara.
Det demokratiska partiet nominerade en kandidat som förkroppsligade ett nyliberalt status quo, något som illustrerades av hennes historia, i ett läge när missnöjet med etablissemanget var rekordstort, vilket knappast är förvånande mot bakgrund av hur kapitalismen angripit levnadsstandarden för så många.
I avsaknad av ett folkligt vänsteralternativ mot kapitalistklassen kunde högerpopulismen fylla tomrummet; om ilskan inte formuleras av vänstern och direkt riktas mot den rika procenten vänds den mot förtryckta grupper. Parollen ”Socialism eller barbari” är skapad för situationer som denna.
Men vi ska inte överdriva omfattningen av det stöd Trump har. Vi måste analytiskt skilja på de djupa konsekvenserna av att Trump vann presidentmakten och vad valet av honom säger om det amerikanska samhället. Valet av Trump är inte nödvändigtvis ett uttryck för, eller en konsekvens av, en omfattande högervridning i det amerikanska samhället.
Det är inte bara så att Trump faktiskt fick färre röster än Clinton (även om han fick flest elektorsröster), han ökade inte heller röstunderlaget om man jämför med tidigare republikanska kandidater. Han fick något färre röster än John Mc Cain 2008 eller Mitt Romney 2012. Även om han vann nya röster i Rostbältet förlorade han på andra håll; han fick bara en fjärdedel av de röstberättigades röster. Som jämförelse har Demokraterna förlorat 10 miljoner röster, även om förlusterna till en del berodde på valhinder som vissa republikanska delstatsregeringar satt upp. Det var snarare så att Clinton förlorade valet än att Trump vann det.
Varför förlorade hon? Det kommer inte att dröja länge förrän liberaler kommer att skylla hennes nederlag på vänstern, för att de inte stödde henne tillräckligt entusiastiskt.
Men en sådan uppfattning är svårare att argumentera för denna gång. Det är svårt att förneka att den starka kritik som fanns över hela landet och de grönas kandidat Jill Stein matematiskt inte kunde påverka utgången. Den liberala elitens försök att använda sig av den amerikanske ekonomen Downs teorier om att det krävs en anpassning mot mitten för att vara valbar, har lidit ett kraftigt nederlag.
Det är ingen tvekan om att rasism och kvinnoförakt på ett avgörande sätt har bidragit till valet av Trump. 57,7 miljoner amerikaner har röstat på Trump och åtminstone ansett att hans öppna rasism och kvinnoförakt – och till och med de sexuella övergrepp han begått och öppet skrutit med – inte var tillräckligt allvarliga för att avstå från att rösta på honom. Vissa gjorde det just på grund av hans omskrivna attacker – både verbala och fysiska – på minoriteter. Men det är oklart hur många av Trumps väljare som tillhör den kategorin, till skillnad från dem som röstade på honom trots hans fördomar.
I en mening spelar det ingen roll; deras agerande i valurnan var per definition kvinnoföraktande och rasistiskt, eftersom resultatet blev att Trump valdes. Och redan dagen efter valet skedde en topp i antalet inrapporterade rasistiska påhopp, sexuella överfall och i Philadelphia viftades det med hakkorsflaggor– på årsdagen av Kristallnatten! Mer än någonsin behövs en slagkraftig antifascistisk rörelse i USA – här kan vi lära från Europa.
Men det fokus på “vitas privilegier”, som är vanligt bland vänstern i USA idag är inte det mest effektiva sättet att bygga en tillräckligt bred rörelse för att besegra Trumpismen.
Det krävs en enhet inom arbetarklassen på basis av ett socialistiskt – eller åtminstone socialdemokratiskt – folkligt program mot kapitalismen.
Ett sådant program måste naturligtvis vara antirasistiskt, men samtidigt ge de vita arbetarna bättre livsvillkor än de rasistiska privilegier de skulle förlora. Vi måste appellera till folks materiella intressen och inte bara moraliska värderingar. Bernie Sanders kampanj var här slående framgångsrik.
Vi kan föreställa oss tre breda scenarier över hur Trumps presidentskap kan komma att utvecklas:
Ett är ett rätt traditionellt republikanskt styre, trots presidentens okonventionella personliga läggning. Detta skulle lika fullt betyda ett förödande paradigmskifte när det gäller attacker på fackföreningar, kvinnors reproduktiva rättigheter, invandrare och mycket annat mot bakgrund av republikanernas kraftiga högervridning sedan 2008 och deras totala dominans över alla politiska institutioner.
Ett annat scenario är det dysfunktionella, på grund av hans inkompetens, konflikter med delar av kapitalistklassen eller med massrörelser underifrån.
Det tredje, mest hotfulla, är en repressiv, auktoritär stat som bryter med den liberala demokratins normer. Ett sådant scenario är mer sannolikt om det utvecklas utomparlamentariska högerradikala rörelser, oavsett i vilken utsträckning de är jämförbara med erfarenheterna från 1900-talets fascism.
Av avgörande betydelse blir utvecklingen av den globala kapitalismen, som har hankat sig fram med kortsiktiga lösningar sedan finanskrisen 2008, och med alla sina motsättningar intakta. Om en ny kris av samma eller mer omfattande proportioner skulle bryta ut inom de kommande fyra åren skulle den erbjuda stora öppningar – både för vänstern och den yttersta högern. Trump kan omöjligt uppfylla alla de löften han utställt till sin väljarbas.
De ledande liberalerna från Clinton och Obama till Elizabeth Warren och [fackföreningsrörelsen] AFL-CIOs president Richard Trumka – som uppenbarligen glömt att de för en vecka sedan kallade honom fascist och liknande saker – behandlar nu valutgången som en normal händelse, talar för partiöverskridande samverkan och erbjuder honom samarbete.
Men motståndet underifrån har redan börjat. Dagen efter valet, bröt massprotester ut i många städer i USA, från New York till Los Angeles, från Chicago till Seattle. I Portland stängde demonstranterna motorvägen under två dagar.
Protesterna kommer definitivt att fortsätta, även om det är en öppen fråga om de kommer att kunna begränsa skadorna av och på sikt besegra Trumpismen. Historien skapar alltid möjligheter. Folket skapar historia, även under förhållanden som de själva inte valt. Men situationen är särskilt öppen just nu.
Den politiska kampen som utvecklas under de kommande åren kommer att avgöra om Trumps presidentskap slutar i tragedi eller fars. Det är vår uppgift att se till att det blir till det senare.
Shannon Ikebe
Shannon Ikebe är medlem i Solidarity och
gästforskar om de svenska löntagarfonderna
vid Södertörns högskola.
Artikeln kommer publiceras i det nya numret av Tidsignal, som har “Den sköra demokratin” som tema och släpps lagom till Socialistiskt forum.