En av den moderna svenska litteraturens mest kontroversiella författare Nikanor Teratologen, vars debutroman Äldreomsorgen i Övre Kågedalen från 1992, väckte anstöt genom huvudpersonernas vidrighet i allt från fascism till incest, är aktuell igen efter att debatten om detta verk har blossat upp under sommaren då Expo avslöjade att författaren själv i sociala medier uttrycker tydligt rasistiska ståndpunkter. Debattören Jakob Sandberg menar att detta inte förringar verkets skönlitterära kvaliteter, men ger oss anledning att ta Teratologen på allvar och läsa hans verk med nya ögon, då han snarare avslöjar fascismens vidrighet än att hylla den.
I början av sommaren avslöjade tidskriften Expo att författaren Niclas Lundkvist, mer känd som Nikanor Teratologen, låg bakom den antisemitiska flashbackanvändaren ”Ezzelino”, med mer än 27000 inlägg bakom sig.
Teratologens skönlitterära verk med sitt obscena innehåll och flörtande med fascism och nazism har väckt debatt ända sedan debuten Äldreomsorgen i Övre Kågedalen publicerades 1992, och frågan om relationen mellan verk och upphovsman har ställts på sin spets då det nu visar sig att Ezzelinos ideologiska hemvist delvis sammanfaller med den som Teratologens berömde antihjälte Morfar har. På Svenska Dagbladet triumferar man med att ”alla lät sig inte förföras”, medan flertalet skribenter, bland andra Anders Johansson och Aase Berg har ryckt ut till försvar för Teratologens litterära verk.
Debatten i sig är inte ny, exempelvis brännmärktes både Erza Pound och Louis Ferdinand Céline på sin tid för sina fascistiska respektive nazistiska sympatier. Det som dock skiljer dem markant från Teratologen är dels att deras världssyn delvis sammanföll med politiska rörelser i tidsandan, medan Ezzelino skriver sina antisemitiska inlägg i början av 2000-talet då Nazitysklands brott och konsekvenserna av en nationalistisk hållning av det slaget torde vara välkända, dels avspeglar böckerna också i sitt anstötliga innehåll delvis denna politiska hållning.
I en intervju för fanzinet Ny Moral från 2004 säger sig Teratologen vara ”misantrop och nihilist, längre vill jag inte sträcka mig”, och betydligt mer än en politiskt möjlig raslära är det denna nihilism som präglar hans författarskap; den som menar att rasismen överlever den teratologiska skärselden i prosaverken är på detta svaret skyldig. Därtill är det, som det redan har antytts, mycket märkligt att använda Ezzelinos kommentarer på Flashback anno 2007 som nyckel till att förstå utsagor av en romankaraktär anno 1992. Påståenden som figurerat i debatten om ”konstens autonomi” och ”att kunna skilja på författare och verk” är å sin sida givna, och har vad jag antar mer hävdats för att hålla stånd mot den i samtiden ständigt hotande moralismen.
Men diskussionen får inte tillåtas stanna där; naturligtvis finns det något ytterst anmärkningsvärt i hur tankestoffet hos Ezzelino till viss del sammanfaller med världsbilden hos Teratologens mest ökände romanfigur Morfar i debuten Äldreomsorgen i övre Kågedalen och uppföljaren Förensligandet i det egentliga Västerbotten.
Denne karaktär inkarnerar allt vad den samtida upplysta liberalismen (i bredast tänkbara bemärkelse) betraktar som ondska, han ”famnar den sadonazisatanistiska latinvulgariteten med en förtvivlad hänsynslöshet”, som det heter i inledningen till romanen. När man talar om Teratologens genius är det allt som oftast också just Äldreomsorgen man avser; det är i mitt tycke en bok som i stil, form och innehållsmässig intensitet står över inte bara Teratologens övriga produktion, utan även den mesta i romanväg som skrivits på svenska under 1900-talet.
Teratologen är en författare med en utsökt sensibilitet för samtidens ideologiska tabun; han kan sniffa till sig dem med extrem precision och med förödande stilistisk skicklighet göra ner vilket historiskt skyddsobjekt som helst. Skulle jag säga att boken blir bättre av avslöjandet om Teratologens rasideologiska böjelser vore det givetvis en grov bagatellisering av rasideologins historia, istället vill jag påstå att det tvingar tillbaka allvaret i läsningen av Äldreomsorgen, ett allvar som en gång knockade mig som tjugoåring vid första mötet med boken och som gjorde den till en trogen följeslagare.
Däremot skulle man befriande nog kunna påstå att den postmodernistiskt ironiska läsningen av Teratologen med detta avslöjande har omöjliggjorts, istället tvingas man att ta våldet, sorgen och skrattet som präglar Äldreomsorgen på blodigt allvar. Vad som också är väsentligt är att inget element hos Morfarskaraktären går att skilja från något annat; det skulle alltså vara omöjligt att ”ta bort” de antisemitiska inslagen hos denne, de är en logisk del av de övriga dragen i hans karaktär. Det är också därför Ezzelinos rasbiologi trots allt inte kan sammanfalla med Morfars; karaktären är en omöjlig politisk figur, och kan bara framträda som en negativitet gentemot den samtid boken skrevs emot, en samtid som vi i stort fortfarande delar. Ezzelinos rasideologi däremot tycks av de citat som blivit allmänt kända vara av ordinärt högerextremistiskt slag.
Horace Engdahl har sagt om Teratologen att ”han deltar i förnyelsen av de värden han förbannar, och antagligen förstår han det, därav det kalla raseriet”, ett uttalande som bättre än de flesta debattinläggen fångar en essens i Teratologens författarskap. Huruvida Niclas Lundkvist hyser antisemitiska åsikter eller inte blir i läsningen av hans verk mindre viktigt, när dessa hos Morfar framstår som likvärdiga med den incest och pedofili karaktären praktiserar, något som är omöjligt att förena med högerradikalismen som politisk rörelse. I ett av debattens mest intressanta inlägg framför Johannes Nilsson på bloggen Schipperke den tämligen kontroversiella uppfattningen att liksom hos H. P. Lovecraft ger rasismen liv åt Teratologens verk.
Det kan alltså vara så att såväl intensiteten i Äldreomsorgen, som den sorg och det allvar som beledsagar skrattet i boken, är mycket svåra att tänka sig om inte den formidabla respektlöshet som präglar den teratologiska pennan bär med sig en genuin fara att ta någon av Morfars skabrösa böjelser på allvar. Men som vi sedan länge vet skjuter Teratologen inte bara antirasisten utan också rasisten i sank, bland annat när Morfar gör narr över vännen Benny som orerar över invandringen:
”Du har ju aldri sett nån livs levande svartskalle?”
”Näe men likväl finns dom! Så pass vet ja! Jä ä väl int född i nåt eftersläp heller!”
Jakob Sandberg