Hon tar strid för asylrätten, för homosexuella i Tjetjenien och för att feminismen ska finnas som politisk fråga i Europaparlamentet. Malin Björk är EU-kritikern som använder sin plats i parlamentet för att driva EU åt vänster och förhindra att de blåbruna högerkrafterna sätter agendan i Europa. Internationalens Emma Lundström har träffat henne för ett samtal mitt i parlamentskaoset under fyra bråda dagar i Strasbourg.
Solen gassar över den franska staden som vilar alldeles på gränsen till Tyskland. Inne i EU-parlamentets pressbar är det däremot dunkelt. Den blommiga heltäckningsmattan är det enda som lyser upp. Vänsterpartisten Malin Björk har precis hållit en liten pressträff med några svenska journalister på besök i parlamentet. Hon har gått igenom de frågor hon jobbar med just nu, framförallt förföljelsen av homosexuella i Tjetjenien och homofobins följder i Europa. Strax måste hon vidare, det är mycket som ska hinnas med under de fyra dagar som parlamentet befinner sig i Strasbourg. Trots det tar hon sig tid för ett samtal som inte bara snuddar vid dagsfrågorna utan går på djupet av hur det är att jobba som vänsterpolitiker i EU-parlamentet idag, i ett krisande Europa och en krisande värld.
– Den globala politiska situationen är väldigt svår. Jag jobbar mycket med flykting- och migrationspolitiken, men också med den internationella handelspolitiken, och vi ser att det finns en höger som tillsammans med extremhögern tar mer mark. Vi förväntas jubla över att en högerman förblir vid makten i Nederländerna, att en marknadsliberal vinner i Frankrike. Det är klart att jag alltid väljer en marknadsliberal framför en fascist, men jag tycker att det är ganska torftigt om det är det enda som finns att välja mellan i Europa, säger Malin Björk som menar att bristen på politiska valmöjligheter är en del av problemet.
Situationen kan kännas dyster men det finns hopp tycker Malin Björk. Själv hämtar hon kraft i att hon har en fot i de parlamentariska rummen och kan försöka påverka på den nivån, men också, och kanske framförallt, i att hon har en fot utanför, i de sociala rörelsernas Europa:
– Utanför de parlamentariska rummen händer det ju väldigt mycket. Vänstern går framåt i flera länder. Syriza var en framgångssaga som man sedan knäckte. Men vi har Podemos i Spanien. Även om man inte fick vara med i regeringsmakten så var det modigt att satsa. De tog ju Madrid och Barcelona och flera andra stora städer som har varit högerdominerade jättelänge. I Portugal har vänstern gått framåt. Likaså i Irland. Vänsterkandidaten Mélenchon fick tjugo procent av rösterna i Frankrike i första valomgången. När man är vänster och har väldigt stora krav på förändring så är det särskilt viktigt att se när vänstern faktiskt kliver fram och tar plats. Jag hämtar mycket kraft i det och i sociala rörelser. I asylrättsrörelsen, den feministiska rörelsen och hbtq-rörelsen, när den inte blir för mainstream. Där måste man hämta sin energi. Annars blir det för mörkt och för brunt i Europa.
Den nationalistiska högern fick monopol på Brexit-frågan i Storbritannien och Sverigedemokraterna försöker vara den högljuddaste rösten i det svenska EU-motståndet. Men EU-motstånd och EU-kritik har egentligen alltid varit vänsterns sak. För Malin Björk är det självklart att vara kritisk till den union hon nu sitter som parlamentariker inom.
– Jag brukar säga att detta att vara EU-kritiker är en av mina största tillgångar. Jag frågar mig alltid om det är EU som ska göra saker eller om vi ska ha hand om det på nationell nivå. Det är inte för att jag upphöjer nationen, vi vänsterpartister är internationalister, men jag ser ett värde i att beslut ska ligga så nära medborgarna som möjligt. Det ökar demokratin. Därför vill jag inte göra EU till en superstat, säger hon och tillägger att hon aldrig glömmer problemen med fördraget:
– Om man har skrivit in i fördraget att den inre marknaden och konkurrensen går före allt annat, som miljöhänsyn, mänskliga rättigheter, arbetstagares rättigheter och jämställdhet, då har man skrivit fel från början. Det är därför så mycket av det arbete vi gör bara blir plåster på såren eller lappa och laga. Det är viktigt att ha med sig. Det finns ingen anledning att måla upp EU som en försvarare eller garant. EU har stängt sina gränser för människor på flykt. Den rikaste kontinenten i världen har stängt sina gränser för människor på flykt. Det om något visar hur illa det står till.
Trots det tycker Malin Björk att det är skillnad på att säga att vi inte ska gå med i någonting, och att säga att vi ska gå ur. Hon är inte säker på att det är rätt tidpunkt att driva frågan om en ny folkomröstning.
– Om man säger att vi ska gå ur blir man svaret skyldig när människor oroar sig för vad vi ska ha istället. Det är en utmaning för vänstern. Vi lever i ett Europa där de brunblåa krafterna är oerhört starka och man vill inte riskera att i en nationell kontext släppa fram dem så att de får dominera, säger hon och tar Storbritannien som exempel.
– Där fanns det ju en vänsterkritik och en vänsterfalang som ville ha Brexit, men den var så försvinnande liten. Vi ska inte vara naiva. Vi ska vara som vi alltid är i vänstern: vi ska vara kloka och analysera vår samtid och veta när det är dags och när det inte är dags att driva en fråga stenhårt. Jag vill inte hamna i den situationen som vänstern i Storbritannien har hamnat i. De har gått ur EU och de har fått en nationalistisk, rasistisk höger som har fått grönt kort till att göra vad den vill med välfärdsstaten. Det nationella hälso- och sjukvårdssystemet, NHS, kommer att privatiseras, arbetsrätten ryker och fackföreningsrörelsen försvagas ytterligare.
Malin Björk menar att EU diskuteras flitigt inom Vänsterpartiet. Både om folkomröstningsfrågan ska väckas eller inte och vilka frågor partiet ska driva för att behålla ett kritiskt förhållningssätt till EU även om det kanske inte är läge för en folkomröstning.
– Jag upplever att EU-kritiken är central för oss både i riksdagen, EU-nämnden och de andra nationella institutionerna där man diskuterar och fattar beslut om EU-politiken, liksom i mitt arbete här nere, säger hon och påpekar att EU-kritiken har vuxit även inom den övriga vänstern i Europa, något som inte var självklart från början:
– Vi i den nordiska vänstern var ju länge lite aparta för att vi var så himla EU-kritiska. Du hade den tyska vänstern, den spanska vänstern och den portugisiska vänstern som skulle gå in och ändra EU: ”Ja vi vet, fördraget är åt helvete, ingenting är som det ska, men vi kommer att skriva om det och då kommer vi att få ett socialt Europa som står upp för arbetarnas rättigheter.” Idag är ju faktiskt en mycket större del av den europeiska vänstern mer EU-kritisk.
För att det ur ett vänsterperspektiv överhuvudtaget ska gå att åstadkomma någonting positivt med EU-politiken anser Malin Björk att EU på sikt måste förändras i grunden.
– Mélenchon drev ju den linjen i valet: om inte EU förändras i grunden så får vi börja med att inte lyda EU:s diktat och progressivt gå ur euron. Det var modigt av en kandidat i en av de grundande staterna, säger hon och nämner också Greklands tidigare ekonomiminister, Yanis Varoufakis och hans vänsterinitiativ med syfte att förändra EU inifrån:
– Det är ju jättestort för euroländer att säga att vi ska gå ur euron. Det är liksom en jordbävning. Det är ett gott tecken att seriösa ekonomer diskuterar det öppet, åtminstone i alla euroländer i söder. Att det finns den typen av väldigt långtgående EU-kritik ser jag som väldigt positivt.
Med tanke på hur situationen ser ut undrar jag hur det känns att arbeta i parlamentet. Om hon upplever att hon får saker gjorda som förändrar vardagen för folket i Europa.
– Man är ju lagstiftare och jag har väldigt många lagstiftningsförslag på det flykting- och migrationspolitiska området där jag sitter i utskottet. Det är klart att vi som vänsterkrafter gör stor skillnad där och jag drar mitt strå till stacken. Vi gör ett jätteviktigt arbete för att hålla ställningarna mot Fästning Europa-politiken och för att stå upp för en värdig flyktingpolitik. Europarådet håller på att gå åt helt fel håll i de frågorna men i Europaparlamentet har vi tagit striden och vi kräver att liberalerna och delar av högern går med oss. Man får inte bete sig hur som helst. Man kan inte trampa på internationell asylrätt hur som helst. I de sammanhangen är vänsterns röst jätteviktig. Så ja, jag känner att det jag gör spelar roll. Därmed inte sagt att jag får igenom allt jag vill, men det spelar väldigt stor roll att vi är där, säger hon och berättar att samma sak gäller för de feministiska frågorna.
Malin Björk sitter i jämställdhetsutskottet och menar att många i parlamentet har ett väldigt könskonservativt synsätt:
– Men vi är där och trycker på för en progressiv syn. Vi kräver politisk handling och försöker få folk att förstå att feminism är en politisk fråga. Det är ganska stort. Så jag tycker egentligen att jag får ganska mycket gjort i mina specifika utskott. När man är en så liten grupp som vänstergruppen, så måste man göra väldigt mycket fotarbete för att få igenom någonting. De stora grupperna kan bara sitta där och pösa. Nu gör inte alla det, men de har ett annat utgångsläge.
Det börjar vara dags att avrunda samtalet. En ung fransyska sitter och väntar på sin tur att få prata med Malin Björk.
Jag hinner med en sista fråga. Den största. Vad tror hon om EU:s framtid?
– Jag kan få fel men jag tror att EU kommer att ha konvulsioner. Förhoppningsvis kommer vi i vänstern att kunna vara en ledande kraft igenom det för att skapa någonting bättre och se till så att inte de bruna krafterna skrider fram. Vi kommer att vara väldigt viktiga oavsett vad som händer, säger hon och vecklar ut resonemanget:
– Jag tror att det kommer att finnas de som vill övergå till en mer hård och centralstyrd ekonomisk politik. Macron indikerar ju det och Merkel börjar nicka och säga ”okej kanske det”. Jag tror att det kan få jättesvåra konsekvenser för folk och att vi kommer att få se mer av den sortens upplopp och den förtvivlan som vi har sett i Grekland. Och i sådana lägen kliver ju gärna bruna krafter in. Även om det inte har hänt ännu i Grekland så står Gyllene Gryning där och trampar. Om det blir så, om det blir sådan förtvivlan, då kommer vänstern att vara väldigt viktig för att kanalisera det till någonting gott och bra. Så kan jag känna.
Om hon ska ha en lite mindre dramatisk syn på framtiden tror hon att det kan komma att bli lite av Macrons centralstyrning och lite av andra tillvägagångssätt:
– Det kan också vara en trolig förlängning av EU just nu. Men i bägge fallen har man inte funnit lösningen på det brunblåa Europa. Man har liksom inte riktigt tagit sig an det. Det kan jag vara orolig över.
Text och foto:
Emma Lundström