Vi som vill se en förändring bör förhålla oss till världens orättvisor från ett realistiskt men optimistiskt perspektiv. Den arabiska våren sammanlänkad med dagens progressiva frammarsch i Sydeuropa och USA visar att ingen kamp är förgäves på lång sikt.
Det är inte annat än mänskligt att känna sig uppgiven inför världens orättvisor när högerpopulister vinner mark och den globala uppvärmningen skenar. Men det kan förblinda oss inför de positiva skeenden som sker i skuggan av allt elände och göra oss handlingsförlamade. Samtidigt fäster vi ibland naiva förhoppningar vid vältaliga personligheter, i grunden förankrade i maktens strukturer (till exempel Barack Obama), vilket också det leder till att vi lutar oss tillbaka.
Så hur ska vi stå ut med att kämpa i motvind utan att naivt hamna i systemets gillrade fällor? För att låna ett svar från psykologin: med realistisk optimism. I vårt fall handlar det om att kunna vara försiktigt hoppfulla inom ramen för det omedelbart möjliga och göra vårt bästa för att förverkliga våra sanna förhoppningar på lång sikt.
Det slog mig när jag läste ett inlägg på Facebook av den alltid så elegant välformulerade kulturfilosofen professorn vid Columbia-universitetet i New York, Hamid Dabashi. Han skrev med hänvisning till Bernie Sanders kampanj:
”Mitt i vintern 2016 bevittnar vi en ’amerikansk vår’ ledd av själar besläktade med modiga unga män och kvinnor på Azadi-torget i Teheran, på Tahrir i Kairo, Gezi-parken i Istanbul, Syntagma-torget i Aten, Puerta del Sol i Madrid och sedan Zucotti park på Manhattan”
Den arabiska våren, hur förtrampad den än blivit av generaler och jihadister, satte igång ett globalt maskineri som fortfarande är i rullning. Den sammanlänkade Occupy-vågen bär nu frukt i form av inte bara Sanders utan Podemos i Spanien, Labour under Jeremy Corbyn och en rad andra exempel på progressiva krafter på frammarsch.
Även om det är oklart om dessa krafter kan vinna makt och utöva den på utlovat sätt så säger utvecklingen något väldigt viktigt; politiska rörelser får inte alltid effekt i rumslig och tidsmässig omedelbarhet. Därför kan ingen kamp på rak arm avfärdas som förgäves. Chockvågorna som sänds ut i systemets infrastruktur kan få effekt åratal, kanske decennier, senare och på helt oväntade platser. Vem kunde omedelbart tro att protesterna på Tahrir-torget 2011 kunde leda till att en radikal socialdemokrat skördar framgångar i den amerikanska valkampanjen 2016?
Jag kan förstå dem som istället spontant tänkte att upproren i arabvärlden bara kommer slås ner eller utnyttjas av än mer reaktionära krafter. Det är sinnen som så länge de kan minnas har matats med historier om nederlag och bakslag. De roller de har kommit att identifiera sig med är den ilskne, den sörjande och den uppgivne. Deras livsuppgift har blivit att ständigt ondgöra sig över världens orättvisor. Alla vi som vill se en annan världsordning har detta i oss – tack och lov för det! Men vi får inte låta rollen som samhällskritiker sluka oss så till den grad att vi inte kan se värdet av och inspireras av progressiva framgångar runt omkring oss. För då har vi inte kraften att kunna förändra något.
Även här hemma finns ingen anledning att ge upp. Visst kan det kännas som att den stora antirasistiska vågen 2013 och 2014 varit förgäves när Sverigedemokraterna sätter agendan för debatten och den förda politiken. De rasistiska gatupatrullerna dyker förvisso upp och sätter skräck i många men de gör det sporadiskt och med ett lägre deltagarantal än på 90-talet. Jag tror läget på gatorna hade varit mycket värre om inte Kärrtorpsborna kört nazisterna ut i skogen och om inte Sverige rest sig som en hen mot det nazistiska våldet. Då hade rasisterna inte bara haft starkt inflytande över invandringspolitiken utan också om vem som överhuvudtaget får röra sig i det offentliga rummet.
Framförallt får vi inte dra några förhastade slutsatser utan fortsätta kämpa – medvetna om att rörelsen kan bära frukt längre fram. Det är måhända svårt i en klick-kultur men det vi måste inse är att ingen kamp är fruktlös. Det är värt både att stödja andras kamp och att föra stafettpinnen vidare. För våra framtida jag och den kamp som vägrar sluta se det goda i människan och det vackra i en möjlig värld i fred, frihet och jämlikhet. I den kampen är vi alla realistiska optimister.
Arash Gelichkan
