Framgång för moderata krafter i iranska valet

 

► Anhängare till moderate presidenten Rouhani skördar framgångar
► Många hoppas på förbättrad ekonomi efter öppningen mot väst
► Men det sociala missnöjet lär fortsätta

Efter valen till parlamentet och det så kallade expertrådet för snart en vecka sedan tycks ställningen för Irans moderata president Hassan Rouhani stärkts. Preliminärt verkar koalitionen av reformister och moderat konservativa bli störst med 83 ledamöter, medan hårdfört konservativa kammar hem 64 platser. 55 ställde upp som oberoende kandidater och hur de väljer att agera – i kombination med hur det går i fyllnadsvalen i april – kommer avgöra det slutgiltiga resultatet. Sannolikt får ingen av valallianserna egen majoritet. Parlamentet har makt över budgeten samt befogenheten att ratificera internationella avtal och avsätta presidenten.
Rouhani har mött starkt motstånd från konservativa krafter i parlamentet och andra maktcentra för kärnenergiavtalet med väst. Landets fortsatta närmande till väst kan komma att underlättas av resultatet i parlaments- och expertrådsvalet.
Expertrådet är en samling av präster som väljs för en åttaårsperiod och har bland annat makten att utnämna och avsätta posten som högsta ledare, vilken innehas av den 76-årige ayatollah Ali Khamenei sedan 1989. I det valet fick den moderate Hashemi Rafsanjani flest röster med president Rouhani själv på tredjeplatsen medan den ultrakonservative Mohammad Mesbah-Yazdi åkte ut.

Allmänna val i Iran är riggade i ett intrikat nät för att bevara det teokratiska systemet med den allerhögsta religiösa ledaren i absoluta toppen. Han är den som utser ledamöterna i det mäktiga väktarrådet som avgör vem som får kandidera till valbara poster i regimen och som vaktar att alla beslut är i linje med sharia och grundlagen i den Islamiska republiken. Inför valen hade tusentals kandidater diskvalificerats och reformivrande iranier valde att lägga sina röster på de minst dåliga alternativen.
Resultatet är både ett stöd till Rouhanis inslagna väg på världsarenan och en försiktig protest mot Khamenei och de konservativa kretsar som stödjer honom. Att de inte uttrycker öppen trots mot regimen har mycket att göra med presidentvalet 2009 då miljoner iranier tog till gatorna för att protestera mot misstänkt valfusk. Den gången sattes hundratals protesterande i fängelse och många avrättades. Reformkandidaten Mir-Hossein Mousavi som under valrörelsens gång uttryckt allt djärvare löften om förändringar sattes 2011 i husarrest och sitter där än tillsammans med sin fru Zahra Rahnavard trots deras allt sämre hälsa.
Desillusionerade över reformpolitikens begränsningar valde många iranier att inte rösta i parlamentsvalen 2012, vilket säkrade en konservativ majoritet. Men i presidentvalet 2013, trötta på sanktionerna och den konservativa dominansen, valde iranierna den moderate Hassan Rouhani på löften om hävda sanktioner och antydningar om politiska reformer.

Sanktionerna är nu i stort sett lyfta men frigivningen Mousavi och andra politiska fångar kvarstår. Det verkar dock som att iranierna fortsatt föredrar den inslagna vägen framför den mer hårdfört konservativa väg alternativen innebär. De hoppas att de hävda sanktionerna innebär bättre ekonomiska utsikter och en öppning i landets hårdföra styre.
Den nyliberala modell både konservativa och moderata företräder innebär dock att de lyfta sanktionerna och ett eventuellt inflöde av västerländska investeringar sannolikt inte innebär en tillväxt som kommer vanliga iranier till del. Att öppnandet mot väst skulle föra med sig demokratisering och större social öppenhet finns det inte heller mycket belägg för – titta bara på Saudiarabien. Det sociala missnöjet kommer med all sannolikhet fortsätta göra sig påmind. De senaste årens vågor av strejker och arbetarprotester har fortsatt under Rouhanis presidentskap. Sedan början av 2016 har bilarbetare, arbetare i bland annat kopparindustrin och lärare strejkat med krav på höjda löner och förbättrade arbetsvillkor. 13 februari marscherade de strejkande arbetarna på sockerfabriken Haft Tapeh till de lokala myndigheterna i Shush för att kräva sina innestående löner utbetalda. 22 februari dömdes den fängslade ledaren för lärarfacket, Ismail Abdi, till 6 års fängelse och gör nu sällskap med fängslade lärare som Rasoul Bodaghi, Ali Akbar Baghani, Alireza Hashemi och Abolreza Ghanbari.

Frågan är om en eventuell ökad ekonomisk tillväxt kan leda till mer högljudda krav på höjda löner och förbättrade arbetsvillkor. I sådana fall väntar sannolikt fler strejker och arbetarprotester de närmaste åren. Regimen vet nog att arbetslösheten och de ökande klyftorna utgör en tickande social bomb, likt den i Tunisien och Egypten. Men den ekonomiska klass regimen företräder slår vakt om sina intressen och de kommer se till att de drar det längsta stråt oavsett vilken väg landet tar.
Den diplomatiska och handelsinriktade reformväg regimen slagit in på i och med de moderatas framsteg innebär i förlängningen inte några dramatiskt förbättrade villkor för den iranska befolkningen. Missnöjet fortsätter sannolikt att pyra och som vanligt kan ingen med visshet förutspå utvecklingen i det mångfacetterade och motsägelsefulla Iran.

Arash Gelichkan

GRÖNA RÖRELSEN 2009

• Sommaren 2009 hölls val efter en kampanj där reformkandidaterna Mir-Hossein Mousavi och Mehdi Karroubi drevs till allt djärvare reformlöften; privata tv-kanaler skulle tillåtas, säkerhetsstyrkornas kontroll skulle överföras från högste ledaren till presidenten och upphörande av juridisk diskriminering av kvinnor.

• Valnatten 13 juni annonseras att konservative Ahmadinejad vunnit jordskedsseger med 63 procent mot Mousavis 34. Mousavi kallar det en ”farlig charad” och tusentals iranier protesterar.

• 14 juni vädjar Mousavi till väktarrådet att räkna om valresultatet och det blir proteströrelsens krav. Dagen efter dödas 7 demonstranter av säkerhetsstyrkor.

• Protesterna fortsätter utan att kraven hörsammas. Khamenei deklarerar att det är förbjudet att ifrågasätta valets legitimitet och hundratals fängslas, flera avrättas.

• Februari 2011 sätts Mousavi i husarrest tillsammans med hustrun Zahra Rahnavard och Mehdi Karroubi, sedan dessa utlyst protester till stöd för den Arabiska våren och demokratisering. De hålls i husarrest än idag.