► Förhoppningarna från den ”arabiska våren” grusades
► Men revolutionära processer tar tid, kanske flera årtionden
► Kaoset nu är inte en produkt av upproret, utan av gamla ruttna strukturer
För sex år sedan, den 17 december 2010 brände Mohamed Bouazizi sig själv till döds i den tunisiska staden Sidi Bouzid. Bouazizi visste inte att han genom denna extrema protest, inte bara satte sig själv eller sin stad i brand, utan hela arabvärlden. I själva verket inspirerade hans protest miljontals andra till protester.
Det tragiska är att denna våg av protester inte förde med sig den förnyelse som den ”arabiska våren” utlovade. Snarare blev följden mera av de gamla katastroferna, som i vissa fall förvärras till en skrämmande grad. Det är därför nödvändigt att understryka två viktiga frågor om den sorgliga tillstånd under vilket vi firar den sjätte årsdagen av de arabiska upproren.
Den första frågan gäller ett synsätt som ganska förståeligt har spridit sig i den arabiska regionen, enligt vilken lärdomen av de senaste sex åren är att den gamla ordningen, trots sina stora problem, var bättre än revolten mot den eftersom den senare endast lyckats skapa en större katastrof. Sanningen är att om vi skulle tillämpa samma logik på någon av de stora revolutionerna i historien, bedöma dem bara några år efter sin början, skulle vi fördöma dem alla. Således, om vi granskade den franska revolutionen utifrån läget sex år efter starten 1789, skulle vi hitta en skrämmande situation i Frankrike med ett pågående inbördeskrig som dödade hundratusentals och en revolutionär regim som avrättades tiotusentals under ett skräckvälde. Frankrike var senare, för att gå igenom Napoleons kejsardöme följt av återupprättandet av monarkin som revolutionen hade störtat. Det tog nästan ett sekel efter revolutionens början innan den republikanska regimen började stabiliseras, och ändå är årsdagen av den franska revolutionen den 14 juli det största årliga firandet i dagens Frankrike. Fransmännen minns sin revolution som en ärorik historisk händelse, som de flesta franska historiker skyndar till försvar mot alla som misskrediterar den genom att försöka beskriva det som en katastrof.
Även den engelska revolutionen började med ett inbördeskrig i 1642 som varade ett decennium fram till 1651, och dödade tvåhundratusen människor ur en sammanlagd befolkning på högst fem miljoner, oräknat offren i Skottland och på Irland. Eller ta Kina; sex år efter att revolutionen tog sin början 1911, hade den nått ett extremt tillstånd av lemlästning med stora områden som dominerades av krigsherrar. Därför är det olämpligt att bedöma en revolution innan den hittat sin plats i historien.
Det som tog sin början i arabvärlden under 2011 är en långsiktig revolutionär process som kommer att ta många år, eller till och med flera årtionden. Ingen stabilitet är heller att vänta på kort sikt, på grund av frånvaron av progressivt ledarskap som kan föra de arabiska länderna ur den oöverstigliga kris som de har fallit ner i efter årtionden av förruttnad despotism och korruption.
Detta leder oss till den andra frågan som det är nödvändigt att betona så här på årsdagen av upproret. Att säga att de gamla arabiska regimerna var bättre än revolterna mot dem är som att säga att ansamlingen av var i en böld är bättre än att öppna bölden med ett kirurgiskt snitt och dränera den. De tragedier som vi bevittnar nu är inte en produkt av upproret, utan snarare resultatet av årtionden av ansamling av röta i hjärtat av de gamla regimerna. Den ”arabiska våren” provocerade fram explosionen av denna ansamling, som oundvikligen skulle ha hänt förr eller senare. Sanningen är att ju längre explosionen försenades, desto mer röta ackumulerades. Om något verkligen är beklagligt med den arabiska explosionen, är det inte att den hände, utan att det dröjde så länge innan den hände, så länge att den gamla arabiska ordningen i stor utsträckning lyckades förstöra de arabiska samhällena med hjälp av stamtänkande, sekterism, och olika former av svågerpolitik, för att inte tala om tyranni, statsterrorism, och den motterror som provocerades fram av det statliga våldet.
Ingen bör sörja den gamla ordningen som om det var en dröm snarare än en mardröm. Ingen bör ångra det förflutna som om det skulle ha kunnat fortsätta i evighet. Lärdomen som måste dras från den senaste tidens historiska erfarenheter är snarare det akuta behovet av ett frigörande progressivt alternativ till det ruttna förflutna som började falla sönder för sex år sedan.
Gilbert Achcar
Översättning och bearbetning: Marco Jamil Espvall