Det behövs en nystart för klimatrörelsen

I slutet av november inleds FN:s klimatkonferens i Paris, då världens ledare ska ses och samtala om vad man ska göra åt klimatuppvärmningen. Inför toppmötet har Internationalen talat med vänsterpartisten Rikard Warlenius, som är doktorand i humanekologi vid Lund och har skrivit flera böcker om klimatfrågan. Han sätter inte något hopp till makthavarna, men till folkrörelserna.

Snart samlas världens ledare till FN:s klimattoppmöte i Paris för att diskutera hur man ska minska utsläppen av koldioxid och andra strategier för att bekämpa växthuseffekten. Men humanekologen och vänsterpartisten Rikard Warlenius har inga större förhoppningar på mötet.
– Man kan nog förvänta sig att det blir ett väldigt svagt avtal som kommer att bygga på förhoppningar om frivilliga initiativ. Därmed är det svårt att tro att man skulle kunna nå upp till 2-gradersmålet, säger han och syftar på det mål som har satts om att genomsnittstemperaturen på jorden inte ska stiga mer än 2 grader till år 2100.
– De förslag som har lagts fram ser ut som en dödförklaring av vad FN tidigare har försökt med, nämligen diplomati för att försöka få alla stater att ta sitt gemensamma ansvar. Nu läggs istället allt på marknaden, säger Rikard Warlenius.

Det som har varit FN:s ambition, enligt de principer som antogs på 1990-talet, har varit att hitta en rättvis fördelning av de bördor och investeringar som måste göras, och att världssamfundet med gemensamma ekonomiska resurser skulle genomföra en omställning för att minska klimatutsläppen.
– Men alla de principerna går i graven, som det ser ut nu. Omställningen kommer helt att läggas över på frivilliga initiativ och på nationellt statligt ansvar att någonting görs, helt utan hänsyn till ekonomisk förmåga och vilka länder som kan och borde göra mest. De sista idéerna från klimatmötet i Köpenhamn 2009, då man talade om att den rika världen måste hjälpa utvecklingsländerna, skrotas alltså, säger Rikard Warlenius.
– I avtalet framgår det också att inga åtgärder kommer att vara aktuella före 2020, så den mest kritiska tiden nu för klimatutvecklingen de kommande åren, kommer att bli helt oreglerade, säger han.

Handlar oviljan att ta tag i det här om att politikerna är klimatförnekare?
– Nej, det finns egentligen inga makthavare som förnekar klimatförändringarna längre, kanske med undantag av regimen i Kanada, som nu röstades bort. Det handlar mer om att de styrande inte vill ta ansvar för att genomföra de utmaningar som en klimatomställning skulle innebära. Det som behövs göras är att minska koldioxidutsläppen drastiskt, och om man har investerat stort i till exempel kolkraftverk och en ekonomi som är beroende av olja, så finns det ett starkt motstånd att bryta med det systemet, säger Rikard Warlenius.
Han tror inte heller att en så kallad ”grön kapitalism” är på framväxt, eller att en sådan skulle kunna lösa problemen.
– Det finns förhoppningar om att en satsning på sol- och vindenergi skulle kunna lösa klimatfrågan. Jag tror inte att det är omöjligt, men tyvärr ser jag att en sådan omställning går alldeles för sakta. Problemet är att det råder en akut situation. Enligt mina bedömningar är det svårt att tro att marknadskrafterna skulle kunna förändra det här i tid, säger han.

Så vad bör göras?
– Man kan hoppas att klimatrörelsen inser att makthavarna inte kommer att göra tillräckligt och att det behövs mer folkliga initiativ, och att man kan arbeta för att minska utsläppen lokalt för att driva igenom en minskning av utsläppen. I USA har klimatrörelsen gjort stora framsteg den senaste tiden. Nyligen lyckades man genom påtryckningar stoppa utbyggnaden av oljeledningen Keystone mellan USA och Kanada, och i september 2014 samlade man till en enorm klimatmarsch på Manhattan i New York. Så det finns hopp, säger Rikard Warlenius.
– Tyvärr har klimatrörelsen i Europa krympt och minskat sina aktiviteter de senaste åren, efter besvikelsen från Köpenhamn. Man kan hoppas att Parismötet leder till att det bildas en ny global klimatrörelse som också tar hem striden lokalt för att stoppa koldioxidutsläppen, säger han.

Vad händer om ingenting görs?
– Om utsläppen fortsätter att stiga så kommer det att sättas igång irreversibla mekanismer i klimatförändringen, det vill säga att uppvärmningen inte längre går att stoppa. Det i sin tur skulle leda till ett helt annat klimat på jorden än vad vi har idag, och vissa regioner skulle drabbas av svår torka, medan andra skulle härjas av översvämningar. Ingen vet när det inträffar, men vi befinner oss på en farlig väg som till sist gör klimatkatastrofen oundviklig, säger Rikard Warlenius.
– Men samtidigt vill jag inte framställa det som att vi står inför ett stup, varefter allt blir meningslöst. Men det behövs en resolut politik för att kunna vända utvecklingen.

Rikard Warlenius menar att det behövs statliga och överstatliga styrningar för att genomföra en omställning till klimatvänlig produktion.
– Det smidigaste sättet att minska utsläppen av växthusgaser vore att övergå till en keynesiansk politik för att fasa ut koldioxiden. Det är en bra väg att börja. Dessutom skulle det generera nya jobb, så det vore inte något hot mot sysselsättningen och samhällsekonomin, säger han.
Han tror heller inte att en omställning till klimatvänlig produktion skulle kräva en stor uppoffring vad gäller människors levnadsstandard.
– Det är så klart svårt att föreställa sig att alla sju miljarder människor på jorden skulle kunna ha samma levnadsstandard som de som idag har det allra bäst. Men jag ser en generell standardhöjning av levnadsstandarden för alla som en möjlighet, säger Rikard Warlenius.
– Där skon klämmer är inte brist på resurser och teknik, utan de rådande maktförhållandena och kapitalismens vinstbehov. Det är det som blir det svåra att övervinna.

Per Leander

Dela