Syrien-linjen – Ett svar till ledarredaktionen

DEBATT: Vi kan inte påstå att vi är nöjda över ledarredaktionens svar på vår kritik av Syrien-ledaren. Nedan tar vi i punktform flera av de problem som vi menar att svaret är behäftat med.

1. Vi baserar vår syn på läget i Syrien och vad som vi kan och bör göra på en analys av situationen i Syrien och hur den uppkommit (upprorets orsaker, förlopp m m). Detta behandlas kortfattat i vårt svar på ledaren och utförligt i Peter Widéns artikel Den syriska katastrofen Vi kan inte se att ledarredaktionen försökt att ge en alternativ analys eller ens kritiserat vår historieskrivning (exempel nedan).

2. Vi kritiserade Syrien-ledarens syn på Assads roll när det gäller uppkomsten av jihadistiska grupper och som allra mest kategoriskt uttrycktes i ledarens rubrik ”IS är en produkt av Assad-regimen”. Mot detta ställde vi en analys som pekade på flera faktorer som bidragit till att sådana strömningar kommit att dominera Assad-motståndet. Ledarredaktionen försöker inte motbevisa oss på denna punkt och skriver nu också att ”det är många regionala och interna krafter som är ansvariga för inbördeskriget och IS framväxt”. Bra! Vi anser dock frågan om hur detta skedde är central för en förståelse av vad som hänt och därför så har vi nedan, i en bilaga, tagit med ett längre utdrag ur Aron Lunds bok Syrien brinner som behandlar detta problem.

3. Ledarredaktionen är oklar beträffande frågan om vilka som är motståndare resp. allierade i kampen mot Assad-regimen. Allians med Al-Nusra ifrågasätts (helt riktigt), men inte med någon av de övriga jihadistiska rebellgrupperna, såsom Islamiska Fronten¹. Betyder det att alla dessa islamister nu räknas som ”moderata”? Eller att de trots allt måste ses som allierade? Är de att lita på för de sekulära krafterna? Vi anser inte det – de är strategiskt våra fiender – och vi har uppenbarligen på denna punkt stöd av Gilbert Achcar, som i en intervju i samma nummer av Internationalen (”Putin håller Assads regim under armarna”) säger: ”För att vara helt uppriktig, jag hyser ingen optimism överhuvudtaget när det gäller de existerande krafterna och då inkluderar jag dem alla.”

4. Ledarredaktionen skriver att ”Fredliga protester” (mot Assad) pågår fortfarande, men är ”väldigt beroende av väpnat försvar” och att ”massprotester i regimkontrollerade områden är helt omöjliga”.

Detta innebär i klartext att man kan ha ”fredliga protester”, som anti-Assad-demonstrationer, i rebellkontrollerade områden – vilket inte är särskilt anmärkningsvärt (fattas bara annat). I det sammanhanget är det viktigare att ställa frågan om man i rebellområden kan demonstrera mot det rebell­kontrollerade styret. Vi skulle bli mycket förvånade om så är fallet. Därför förstår vi över­huvudtaget inte poängen med påpekandet att ”fredliga protester” fortfarande är möjliga (de är ju dessutom ”väldigt beroende av väpnat försvar”).

5. En huvudpoäng i vår artikel var att det viktigaste idag bör vara att få slut på kriget. På denna punkt är uppenbarligen nu också Gilbert Achcar (i den ovannämnda intervjun) överens med oss. Han skriver:

Det bästa vi kan hoppas på nu är att kriget får ett slut, att få ett stopp på det fruktansvärda blod­badet och förstörelsen av landet är det viktiga. Ett progressivt alternativ måste återuppbyggas från den nu existerande grunden. Fastän det idag inte finns några avgörande organiserade krafter som representerar ett progressivt alternativ, finns det fortfarande en viktig potential utifrån många av de unga människor som gick i spetsen för upproret 2011. Tusentals av dem befinner sig nu i exil, andra i fängelse, och många andra finns fortfarande i Syrien men kan inte spela någon avgörande roll så länge inbördeskriget fortgår. Vi måste först få ett slut på kriget.

Vad ledarredaktionen egentligen anser är lite oklart, men uppenbarligen håller den inte med oss, vilket framgår på flera sätt.

För det första använder man konsekvent ordet ”kapitulation” när man talar om möjligheten av vapenvila/eldupphör (t ex ”Det är oklar om en kapitulation skulle ha lett till fred då och det är ännu oklarare om en kapitulation skulle leda till fred nu”). Således likställer man vapenvila med kapitulation. Detta tillämpat på Vietnam-kriget betyder att befrielserörelsen i Sydvietnam och Nordvietnam kapitulerade för USA och Saigon-juntan när den slöt Parisavtalet 1973! Vi håller inte med.

Vidare för man ett resonemang om svårigheterna att garantera att en vapenvila hålls – både islamister och Assad skulle kunna bryta mot densamma hävdar man. Förvisso sant. Men det gäller ju alla kompromisser och avtal. Med den typen av resonemang skulle man kunna förkasta i stort sett alla avtal (t ex ett löneavtal). ²

Givetvis finns inga garantier för att Assad & Co skulle hålla sig på mattan. Men i det av­seendet är nog inte Assad-regimen den hårdaste nöten att knäcka, utan just de funda­men­talistiska sunnimuslimska grupperna. De är nog inte beredda att acceptera ett vapen­stillestånd. Assad är en opportunistisk ledare som kan tvingas till eftergifter, fundamentalister är en annan sak. Genom att hålla trycket uppe via FN och de globala och i regionala stor­makterna (om dessa vill upprätthålla vapenvilan), kan man dock försvåra för såväl Assad som jihadisterna att föra även ett lågintensivt krig.

Men i vilket fall som helst: Det faktum att det är svårt att komma fram till och upprätthålla ett eldupphör är inget argument för att avstå att försöka. Alternativet är att fortsätta det full­skaliga kriget tills någon sida vunnit (eller landet permanent splittrats upp): I Syrien (utom i Rojava) står det mellan Assad-regimen (eller dess avkomma) och jihadister. Och – på den punkten är vi också överens med Achcar – inget av de existerande alternativen är acceptabelt (bortsett från kurderna i norra Syrien). Eller är det så illa att ledarredaktionen anser att vad som helst är bättre än Assad, dvs att man föredrar att fundamentalistiska islamister tar över?

6. I svaret på vår kritik skriver ledarredaktionen:

Att ledaren avslutas med en uppmaning till stöd för de ”demokratiska och progressiva delar av oppositionen som fortfarande lever, mot alla odds” innebär inte någon okritisk hyllning till Nationella Koalitionen, som delvis stöds av väst. Tvärtom står det att ”Assad, Ryssland, väst – alla är ansvariga för att IS växt fram”.

Men västimperialismen är inte bara skyldig till att skapa förutsättningar för IS och al-Nusra (vilket de naturligtvis gjort ända från Carterregimens uppbackning av fundamentalisterna i Afghanistan redan före sovjetinvasionen!³). De har också aktivt hållit igång kriget i Syrien och varit motståndare till varje eldupphör så länge som personen Assad inte avgått. Däremot är de för att behålla stora delar av regimens apparat. De har med denna attityd också skapat ständiga förhoppningar hos de proimperialistiska liberalerna och Muslimska brödraskapet m fl i Koalitionen om bombhjälp m m.

Ledarredaktionen skriver också: ”Valet stod mellan civilt och väpnat motstånd i symbios eller att ge upp helt.”

Vi delar inte den synen. Det var positivt att delar av Assads styrkor deserterade och att höga officerare flydde till Turkiet. Man utropade därifrån FSA, men den verkliga militära kampen pågick redan i Syrien långt från de i Turkiet stationerade officerarnas kontroll. Det rörde sig säkerligen i många fall av nödvändig t självförsvar, men sanningen är att mycket av den militära aktiviteten redan tagit islamistisk färg. De etniskt-religiösa frontlinjerna drogs upp. Många inom den i Syrien verkande oppositionen varnade och förutspådde den katastrof som vi nu ser. Dessa kloka människor utmålades som vacklande, ja till och med som förrädare av en exilopposition som nu kände imperialisternas stöd och hoppades på ett scenario liknande Libyen (som med tanke som det idag ser ut knappast är något eftersträvansvärt). Är det kanske dags att ge den kloka syriska oppositionen upprättelse?

Nödvändigt självförsvar? Ja! Men samtidigt hade en strävan att få ett eldupphör så snabbt som möjligt varit nödvändig. Men detta stod inte på dagordningen varken hos imperialisterna, liberalerna eller islamisterna.

Ledarredaktionen skriver vidare:

Vad tänker vi då att ett vapenstilleståndsavtal skulle leda till idag, vi som liksom exiloppositionen har tillgång till luftkonditionering? Hade det lett till fred, eller hade det lett till militära räder och straffexpeditioner i alla städer och byar som vågat resa sig? Hade det hindrat extrema islamister från att på egen hand ta upp väpnad kamp och växa som enda kvarvarande motståndskraft i landet? Vilken är garanten för att Assadregimen inte massakrerar civila demonstranter eller fortsätter med krigshandlingar vid ett avtal om eldupphör?

Frågeställningen: ”Hade det hindrat extrema islamister från att på egen hand ta upp väpnad kamp och växa som enda kvarvarande motståndskraften i landet?” finner vi märklig. Det är ju precis detta som det fortgående kriget lett till: Islamisternas totala dominans! Vilka andra krafter i den militära kampen finns det som har någon som helst tyngd? Eller räknar ledar­redaktionen inte Ahrar al-Sham, Tawhidbrigaderna, Islamiska fronten etc. som ”extrema islamister”?

Vi har naturligtvis inga garantier för att ett eldupphör skulle leda till en enkel väg framåt. Men vad har vi nu? Om Kofi Annans medlingsförsök lyckats hade tusentals och åter tusentals liv räddats (för att inte tala om de miljontals flyktingarna) och progressiva syriska krafter hade haft betydligt bättre förutsättningar än vad de nu har.

7. Ledarredaktionen avslutar med att säga att ”de demokratiska och progressiva delarna av oppositionen förtjänar internationellt stöd för att överleva”. Javisst. Men hur? Vi har betonat att dess existens är avhängigt ett slut på kriget. Så återigen inställer sig frågan: Vad anser egentligen ledarredaktionen om detta?

Bilaga – utdrag ur Aron Lunds bok Syrien brinner (s 449 ff)

[OBS: Stavningen av arabiska namn och ord i den följande texten skiljer sig en del från den som använts ovan, t ex djihadister i st f jihadister och el-nosra i st f al-nusra.

Slagfältets salafism

Många inom den sekulära syriska oppositionen skyller hela den fundamentalistiska väckelsen i Syrien på säkerhetstjäns­ternas manipulationer. Seidnaiafrigivningarna är huvudargu­mentet. Det verkar finnas ett grovt korn av sanning i dessa kon­spirationsteorier, men de förenklar ändå en komplex process, och bortser från de många andra skäl som finns till islamist­rörelsens snabba tillväxt.

Det var under själva upproret som radikala salafistiska idéer började spridas på allvar i Syrien, utanför den hårda kärna som fanns före 2011. Irakveteranerna har spelat en viktig roll som ledare, tränare, propagandister och organisatörer inom den väpnade islamiströrelsen, men de utgör en mycket liten andel av det totala antalet stridande. De flesta av dem som idag slåss för islamiströrelserna är av allt att döma vanliga unga män, som inte hade någon som helst erfarenhet av politiskt arbete eller religiös aktivism före 2011. De har inte rekryterats av Bashar el-Assads säkerhetstjänster, eller plötsligt genomgått någon andlig väckelse efter intensiva Koranstudier, utan tvärtom till­ägnat sig islamismen under själva kriget, sedan deras hemom­råden sugits in i våldsspiralen.

Skälen är inte särskilt komplicerade och inte unika för Sy­rien. Det finns som bekant inga ateister i skyttegravarna, heller i Mellanöstern, och det är knappast förbluffande att så många syrier har vänt sig till Gud under kriget. Att tron kan ge den allestädes närvarande döden mening, och religionen vara ”den förtryckta varelsens suck, hjärtat i en hjärtlös värld, och själen hos själlösa villkor”, förstod också en ateist som Karl Marx. Den rebellkrigare som själv riskerade att dödas varje dag, och hade förlorat vänner och släktingar i striderna, fann naturligtvis klen tröst i kraven på ekonomisk reform och flerpartisystem, men en desto rikare andlig spis i sin heliga bok: ”och betrakta icke de som stupat på Guds väg som döda, ty som levande för­sörjes de hos sin Herre.”

Finansieringsfrågan och den islamistiska agitationen i ut­ländska medier var ett annat skäl. Många rebellgrupper tog emot stöd från Muslimska brödraskapet i början av upproret och stärktes i sin religiösa profil, men vägrade slutligen under­ordna sig exilgruppens direktiv. Pengar vällde sen in från Per­siska viken, och premierade då i första hand de mest radikala salafistiska organisationerna. Många rebeller anammade en högljudd retorik om djihad och martyrer, eftersom de hoppa­des att det skulle stärka deras aktier hos de islamistiska finan­siärerna. Detta – tillsammans med den religiösa medieagita­tionen – ledde till att salafismens språkbruk och teologi snabbt normaliserades inom den väpnade delen av upproret. Det krat­tade mattan för extremisterna och drev bort de syrier som inte tålde fundamentalismen.

Ett tredje skäl, kanske det viktigaste av alla, hade att göra med upprorets sociala bakgrund och Syriens religiösa klyftor. De som rekryterades in i det väpnade motståndets led tillhörde i första hand den sunnitiska landsbygdens fattiga, där salafist­rörelserna redan vunnit insteg. När våldet växte ökade också polariseringen mellan Syriens religiösa grupper, och bägge sidor drevs på så vis djupare in i sina egna ideologiska läger. Kristna och alawiter slöt upp bakom Bashar el-Assad, för ett sekulärt statsskick som skulle trygga deras liv i Syrien. Sunni­muslimer från samma fattiga områden gick däremot in i geril­lan. I islamismens befrielse­teologi fann de både den politiska vokabulär de saknat och den moraliska klarhet kriget krävde.

Salafismens militanta och oförsonliga budskap, dess fient­lighet mot shiamuslimer och alawiter, och dess löften om en öppen port till paradiset för alla som föll i kampen, var som skräddarsydd för konflikten i Syrien. De salafistiska lärorna verkade i själva verket bli ett slags modeideologi inom många av de väpnade grupperna, också bland de medlemmar som knappast kunde rabbla mer än brottstycken av Koranen. För att visa sitt motstånd mot regimen antog man en religiös iden­titet, blev mudjahedin – islams heliga krigare. Man lät skägget växa, höjde svarta krigsflaggor på gruppbilderna och klädde sig i pannband med den muslimska trosbekännelsen. På så vis kunde de stridande visa för andra och själva intala sig att de var stolta förkämpar för Guds ord, snarare än det som annars hade varit lätt att tro: skräckslagna unga män som fångats i ett fa­sansfullt brödrakrig för hembyn, hämnden eller överlevnaden.

Från FSA-gerilla till heliga krigare

Det väpnade upproret i Syrien var aldrig sekulärt – tvärtom växte det fram på den folkligt religiösa landsbygden, och präg­lades ideologiskt av dessa konservativa värderingar. I början av kampen hade många av de väpnade grupperna i Syrien dock ut­tryckt sig främst i nationa­listiska termer. Trots att den religiösa retoriken alltid var närvarande och Korancitat ströss­lades över varje tal, hade de krävt fria val och demokrati, och talat om sig själva som ”bataljoner inom FSA”. Även om dessa grupper nästan uteslutande bestod av sunnimuslimer var bara en mi­noritet ”islamister”, i betydelsen övertygade fundamentalister eller medlemmar av någon organiserad religiös rörelse. Sna­rare var det påfallande hur ideologilösa många av dem tycktes vara, och hur den religiösa retoriken verkade användas för att fylla ett politiskt tomrum. Men även sådana rörelser började så småningom lägga sig till med en mer renodlat islamistisk retorik, vilken i vissa fall blandades upp med fränt sekteristisk hatretorik mot alawiter och shiamuslimer.

Den avhoppade armélöjtnanten Abderrazzaq Tlass från el-Rastan var en av de unga rebeller som knöt an till religiösa finansiärer och islamistgrupper i Homsområdet. Med hjälp av deras pengar och utländska vapenleveranser växte hans Farouqbataljon snabbt, och bytte så småningom namn till ett mer passande plural: Farouqbataljonerna. Löjtnant Tlass själv hade ursprungligen varit slätrakad i enlighet med arméns reg­ler, men nu lade han sig till med ett islamiskt hakskägg, för att bättre passa de religiösa slagorden.

Likadant utvecklades många andra FSA-grupper, som ur­sprungligen inte hade haft mycket till ideologi alls. De sim­made med strömmen, anpassade sig till den religiösa retoriken och fann sig så småningom till rätta i rollen som islamister, el­ler lärde sig åtminstone att hålla god min i elakt spel.

Det var förstås en perfekt miljö att arbeta i för de verkligt övertygade islamisterna, som till sin förtjusning fann att den breda mittfåran närmade sig deras egna åsikter för varje dag. När upprorets retorik förvandlades till en tävlan om vem som kunde visa sig vara den mest hängivne muslimen, hade de nämligen en svårslagen konkurrensfördel: ingen kunde fram­stå som en mer kompromisslös krigare för sunniislam än de militanta salafisterna.

Ett par av ”Samirs” gamla medfångar i Seidnaia hade börjat sätta samman en salafistisk mot­ståndsrörelse i Idleb-Hama­trakten redan under sommaren 2011. Gruppen offentliggjorde sin existens i början av 2012, under namnet Ahrar el-Sham. Den gjorde sig snart känd för sin hårdföra religiösa linje, och för att kämpa på fältet och vägra ha med den väststödda FSA-­ledningen i utlandet att göra. Ett mycket aktivt mediekontor gjorde reklam för det heliga kriget med en strid ström av fil­mer och uttalanden på internet, vilket lockade ännu fler frivil­liga och finansiärer. Ahrar el-Sham-ledarna var själva stränga islamister, men de samarbetade pragmatiskt med alla rebell­fraktioner och dammsög upproret på vilsna smågrupper och tidigare allierade till Muslimska brödraskapet. Ett år senare hade Ahrar el-Sham blivit en av Syriens största gerillarörelser, med närmare hundra olika väpnade undergrupper spridda från norr till söder. Målet var tydligt uttalat: Syrien skulle bli en islamisk stat.

Likadant gick det till i andra delar av landet. Strax efter att han frisläpptes från Seidnaia i juni 2011 grundade den sala­fistiske oppositionsaktivisten Mohammed Zahran Alloush en egen motståndsgrupp i hemstaden Douma utanför Damaskus.

Ekonomiskt stöd kom bland annat från anhängarna till hans far, en konservativ teolog bosatt i Saudiarabien. I juli 2012 tog Zahran Alloush på sig ansvaret för det mystiska attentatet mot Nationella säkerhetskontoret, vilket dödade bland annat Bas­har el-Assads svåger Assef Shawkat. Det var utmärkt reklam för rörelsen, och därefter strömmade det in både rekryter och donationer från utlandet. Snart var det den största gerillan i Damaskusområdet, och Alloush hade dessutom börjat knyta till sig grupper i övriga Syrien. När organisationen först grun­dades 2011 hade den kallat sig ”Islamkompaniet” och uppträtt som en del av FSA, men Alloush tog mer ambitiösa namn ju mer hans rörelse växte. I juni 2012 uppgraderades namnet till ”Islambrigaden” och i september 2013 till ”Islams armé”. FSA-flaggan var vid det laget sedan länge slängd åt sidan.

Djabhat el-nosra

Den 24 januari 2012 släpptes en videoinspelning på flera al-Qaidaanknutna nätforum, som meddelade bildandet av en ny gerillagrupp i Syrien, Djabhat el-nosra. Videon visade mas­kerade rebeller beväpnade med automatkarbiner och raketge­vär, som i korta ceremonier svor trohet mot gruppens ledare runtom i Syrien. De fördömde all yttre inblandning, och upp­manade Syriens muslimer att sluta vänta på utländskt stöd och istället själva ta till vapen mot regimen. Organisationen läm­nade annars inte mycket information om sitt ursprung. Dess ledare framträdde anonymt under pseudonymen el-fateh Abu Mohammed el-golani (”erövraren Abu Mohammed från Go-lan”), utan bild och med förvrängd röst. Men en månad senare lät Djabhat el-nosra höra av sig på nytt, med en lång videoin­spelning som publicerades på samma djihadistiska nätforum. Nu tog gruppen på sig ansvaret för självmordsattackerna i Damaskus och Aleppo, dem som USA hade skyllt på irakiska al-Qaida. Flera korta klipp visade hur medlemmar i Djabhat el-nosra rörde sig ostört i byar och kvarter under rebellernas kontroll. De bar vapen och flaggor, och höll tal där de manade till heligt krig inför små folksamlingar.

Attackerna fortsatte. Den 17 mars 2012 dödades 27 män­niskor i två koordinerade själv­mordsbombningar mot under­rättelsebyggnader i centrala Damaskus. En tredje angripare sprängde sig samma dag i det palestinska flyktinglägret Yar­mouk i södra Damaskus.653 Djabhat el-nosra tog på sig ansvaret för attacken ett par dagar senare och varnade för fler attentat i samma stil. Amerikanska tjänstemän hade vid det laget börjat beskriva gruppen som en trolig frontorganisation för irakiska al-Qaida.

Djabhat el-nosra syntes inledningsvis inte mycket på slag­fältet, där andra rebellgrupper dagligen stred mot Bashar el‑Assads trupper. Men de spektakulära attentaten inne i Syriens storstäder drog uppmärksamhet till sig, och ingick helt tydligt i en strategi för att marknads­föra Djabhat el-nosra bland Syri­ens rebeller och upprorets utländska finansiärer. Det fungerade helt enligt planen.

Under sommaren började Djabhat el-nosra växa snabbt, när rekryter strömmade in både från Syrien och utlandet. Det kom fler och fler rapporter om att dess krigare deltog i gerillakriget ute på landsbygden, inte bara i bombattentat. I norra Syrien började Djabhat el-nosra betraktas som en av de viktigaste rebellgrupperna – inte störst till antalet, men mycket mer effektiv än de flesta rivaler. Ledarna lät inte vem som helst gå med, utan tog bara emot religiöst över­tygade personer som fick genomgå en prövoperiod för att visa sin lojalitet. Dessa hängivna salafi­djihadister slogs utan hänsyn till sin personliga säkerhet och betraktade martyrdöden som det bästa som kunde hända dem – en garanterad inträdesbiljett till Paradiset.

Andra motståndsgrupper var inte lika välorganiserade och målmedvetna. De små miliser som fortfarande kallade sig FSA-bataljoner, och utgjorde större delen av den oorganiserade rebell­skaran, hade nästan alla uppstått i snävt lokala samman­hang. De hade egna liv och familjer i Syrien att försvara, och ville ofta hellre stanna och skydda sina hembyar än fortsätta kampen på annan ort. Många slets itu av maktkamper och lo­kala konflikter, vissa förföll till plundring och kriminalitet för att försörja manskapet, och somliga upplöstes i brist på stadig finansiering. Djabhat el-nosras fanatiska stridsgrupper flyttade däremot från front till front, strängt disciplinerade av sharialag och en äkta religiös övertygelse, och de vann allt mer respekt och inflytande.

Utländska frivilliga

Den 11 februari 2012 framträdde al-Qaidaledaren Ayman el-Zawahiri i en åtta minuter lång videoinspelning under titeln ”Framåt, o Syriens lejon!” Han uppmanade alla rättrogna mus­limer att intensifiera kampen mot Assadregimen, som ett första steg mot Jerusalems befrielse.

– Varje muslim och varje ärbar och fri människa i Turkiet, Irak, Jordanien och Libanon bör hjälpa sina bröder i Syrien på alla de vis han förmår.

Den hjälpen var redan på väg. Under slutet av 2011 och bör­jan av 2012 hade en tunn ström av frivilligkrigare börjat sippra in i Syrien, och under sommaren 2012 växte den till en fors. En studie i april 2013 uppskattade att mellan 2 000 och 5 500 utländska muslimer hade rest till Syrien för att delta i kampen mot Assad under de gångna två åren, och siffran steg snabbt. Studier av de ”martyrbesked” och filmer från begravningar som lagts upp på olika internet­forum antydde att de flesta av utlänningarna kom från Saudiarabien, Libyen, Egypten och Jordanien.658 Men där fanns också flera hundra européer, in­klusive ett litet antal svenskar.

Många utlandssyrier och andra hade sedan 2011 rest till Turkiet, Libanon eller Jordanien för att hjälpa till med huma­nitärt bistånd, eller för att stödja rebellerna med sjukvård och medie­arbete. Det var för det mesta en helt legitim verksam­het, och den utövades både av sekulära och av islamister. Men bilden var en annan bland de utländska muslimer som reste till Syrien för att själva slåss med vapen i hand. De anslöt sig inte till vilka grupper som helst, utan nästan enbart till de mest hårdföra islamistiska rörelserna och främst Djabhat el-nosra.

Det var den internationella djihadiströrelsens gamla nätverk från Afghanistan-, Somalia- och Irakkrigen som återigen kom till bruk. Till skillnad från i dessa länder var det mycket lätt att ta sig till Syrien: det var bara att lösa en flygbiljett till Turkiet och bege sig mot gränsen, som var löst bevakad. De utländska frivilliga gav en kraftig skjuts åt Djabhat el-nosra och andra radikala djihadistgrupper under sommaren och hösten 2012 och utgjorde snart en betydande del av deras frontsoldater.

Oppositionen skyller på regimen

För den övriga syriska oppositionen var djihadisternas intåg i revolutionen en katastrof. Många demokratiskt lagda dissiden­ter förnekade envist att Djabhat el-nosra var en del av den syriska revolutionen, ville helst inte diskutera frågan. Andra försökte frikänna organisationen från ansvar för självmordsdåd och övergrepp, och hävdade att det var en helt vanlig om än ovanligt religiös rebellgrupp. Man hävdade att de djihadistiska bombdåden i själva verket måste ha organiserats av Assads underrättelsetjänster, eftersom bara diktatorn kunde tjäna på att upproret kapades av extremister; frigivningarna ur Seidnaia­fängelset togs återigen upp som bevis.

Efter självmordsbombningarna i mars 2012 insisterade exempelvis den kände människorätts­advokaten Heitham el-Maleh på att Djabhat el-nosra hade skapats av regimen för att ”solka den syriska oppositionens rykte”. En talesperson för FSA-ledningen i Turkiet fastslog lika tvärsäkert att ”den syriska regimen var ansvarig för dessa explosioner och för att ha skapat den här gruppen”.

Västliga medier gick i allmänhet på oppositionsgrupper­nas linje. Nästan varje gång ett stort bombattentat skedde i Syrien under första halvan av 2012 fick händelsen ramas in i medierna av oppositionstalesmän, som alltid förklarade att regimen hade legat bakom angreppet och att islamisterna bara utgjorde en obetydlig minoritet inom upproret. Den minoritet oppositionella som fäste större vikt vid problemet, exempelvis Heitham Mannaa och hans lilla grupp av vänsterintellektuella, anklagades för att tjäna revolutionens fiender eller arbeta på Assads uppdrag.

I själva verket fanns det inget som tydde på att Djabhat el-nosra eller andra salafistiska rörelser, som Ahrar el-Sham, kontrollerades av regimen. Tvärtom stod de för det mest ef­fektiva motståndet mot Assad, och dödade hundratals solda­ter och milismän varje månad. Enskilda attentat kan natur­ligtvis ha varit iscensatta på säkerhetstjänsternas initiativ, och det fanns säkerligen regeringsagenter också inom vissa av de mest extrema grupperna. Och naturligtvis gjorde regimen allt den kunde för att överdriva djihadisternas roll; den pekade ut Djabhat el-nosra och al-Qaida som ansvariga för i princip alla attacker, trots att det fanns hundratals andra väpnade grupper.

Men extremisternas frammarsch var trots det inget fantasi­foster och inte bara ett resultat av hemliga polisens manipula­tioner. Exildissidenternas envisa vägran att erkänna djihadist­gruppernas roll inom gerillan framstod snarare som ett slags verklighetsflykt – en förståelig men självdestruktiv vägran att se den svåra sanningen i vitögat, medan revolutionen gled dem ur händerna, de internationella sympatierna för upproret svalnade och framtiden kantrade.

Terrorlistningen av Djabhat el-nosra

I december 2012 förde USA officiellt upp Djabhat el-nosra på sina listor över utländska terroristorganisationer, i egenskap av frontgrupp för al-Qaida-grenen i Irak.

Beslutet väckte enorma protester inom den syriska oppo­sitionen, där det beskrevs som att USA var mer intresserat av att straffa oppositionen än av att hjälpa den. Många ifrågasatte Djabhat el-nosras band till al-Qaida, eller försökte vifta bort det som något oväsentligt. Till och med väststödda sekulära aktivister och anhängare till Muslimska brödraskapet, vilka privat uttalade sin oro för den växande djihadiströrelsen, för­dömde USA:s terrorlistning av Djabhat el-nosra. Och de gjorde det med en skärpa som verkar ha överraskat de amerikanska beslutsfattarna.

Syriska nationalrådet meddelade att de ”absolut avvisar alla anklagelser om extremism mot de styrkor som bekämpar den syriska regimen”. Muslimska brödraskapets viceordförande, Mohammed Farouq Teifour, kallade Djabhat el-nosra ”en grupp på vilken man kan lita i försvaret av landet och dess civila, mot regimarmén och Assads gäng”. Schejk Ahmed Moadh el-Khatib, en tämligen vidsynt islamist som under vintern 2012 tagit ledningen för exil­oppositionen, förklarade vid en Syriens vänner-konferens i Marrakech att ”beslutet att terroristklassa en av de grupper som slåss mot regimen måste omvärderas”.

– Även om vi inte håller med vissa grupper om deras idéer, eller om deras politiska och ideologiska visioner, så vill vi göra klart att alla revolutionärernas gevär används för att störta den tyranniska och kriminella regimen. Det är ingen skam att mo­tiveras av religion i kampen för sitt hemlands befrielse, ty en religion som inte befriar folken och slår mot orättvisan skulle vara en falsk religion.

Det fanns många skäl till att oppositionen så helhjärtat slöt upp till försvar för Djabhat el-nosra. Den främsta orsaken var antagligen den djupa ilskan mot västländerna. Många exil­dissidenter, men också demonstranter och rebeller inne i landet, var rasande över att ingen västlig militärintervention kommit till stånd, som i Libyen, och kände sig svikna och över­givna. De menade att Djabhat el-nosra till skillnad från USA faktiskt gjorde något för att beskydda dem mot regimen, och replikerade att Obama borde ha terroristklassat Bashar el-As­sad innan han gav sig på motståndsgrupperna.

– Många, särskilt i medierna, verkar mer bekymrade över längden på krigarnas skägg än över hur mycket blod som strömmar ur våra barn, konstaterade en förbittrad Ahmed Moadh el-Khatib under en presskonferens i februari 2013.