DEBATT: Ledaren i Internationalen nr 41 / 2015 som har rubriken IS är en produkt av Assadregimen landar i en position som vi (samtliga är vi medlemmar i Socialistiska partiet) bestämt avvisar. Vi är överens med ledarskribentens beskrivning av Assadregimens auktoritära och våldsamma karaktär. Det handlar om en borgerlig regim som försvarar sig med vilka medel som helst. Även vi vill se denna regim falla. Men vi är inte överens med ledarskribenten när det gäller övriga aktörers roll och när det gäller beskrivningen av konflikten.
Ledaren driver tesen att regimen ligger bakom Islamska Statens framväxt. Låt oss för det första komma ihåg att Islamska Staten är resultatet av en splittring i al Qaida. Det var alltså al-Qaidas syriska gren al-Nusra som när den trädde in på scenen, av exiloppositionen beskrevs som en skapelse av regimen. Al-Nusra attackerade bara oppositionen inte regimen, sas det. Exiloppositionen påstod också att regimen dessutom lät bli att bekämpa al-Nusra. Sanningen var den motsatta. Al-Nusra var från början den mest effektiva och dödliga styrkan i kampen mot regimen. Det är också så att inga vattentäta skott fanns (eller finns) mellan al-Nusra och den uppsjö av islamistiska miliser som exiloppositionen hela tiden gett godkändstämpel.
Att exiloppositionen dessutom spelade ett dubbelspel blev klart när dess ledning i ett senare skede frenetiskt protesterade mot USA:s planerade terroriststämpling av just al-Nusra. Och det är värre än så. Khaled Khoja, exiloppositionens president, erkänner att man nu 2015 samarbetar med al-Nusra, al-Qaidas syriska gren.
IS är ju resultatet av en splittring inom al Qaida. Al Nusra skapades av irakiska al Qaidas gren och när denna ville att al-Nusra öppet skulle bli en del av sin egen organisation vägrade ledningen i Syrien och bibehöll al-Nusra som del av al Qaida. Irakiska delen bröt med al Qaidas centrala ledning (som stödde al-Nusra-ledningen) och bildade Islamska Staten.
Fundamentalistisk sunniislamism är ett fenomen från Pakistan till Marocko. Att förklara dess framväxt som ett resultat av Assadregimens manipulerande är nog lite magstarkt. Det är också väldigt märkligt att ledaren inte med ett ord nämner de politiska centra som verkligen agerat för att skapa detta ”monster”. Vi tänker givetvis på Saudiarabien och flera andra Gulfstater. Dessa har ju på alla sätt verkat för denna reaktionära ideologis spridning. I Syrien har de olika miliserna genom att ansluta sig till den fundamentalistiska ideologin garanterats vapensändningar från gulfen.
Det är riktigt att Assadregimen mötte de hoppingivande protesterna våren 2011 med brutalt våld. Men det är också sant att attacker mot regimstyrkor och polis började redan på våren 2011. Många i den inhemska oppositionen varnade och beklagade detta. Exiloppositionen kom dock redan på hösten 2011 att bejaka väpnade metoder. Militariseringen innebar islamisering. De icke sunnitiska delarna av samhället tydde sig i ren självbevarelsedrift till regimen. Den militära kampen innebar en obönhörlig delning av Syrien efter religiösa skiljelinjer.
Vi ställer oss också kritiska till ledaren när den skriver: ”Vi måste inse att Ryssland har förlängt blodbadet genom sitt stöd, medan väst förlängt blodbadet genom sin passivitet”. Vad menas? En rimlig tolkning är att skribenten beklagar uteblivna NATO-bombningar. Vi stärks i våra farhågor när vi läser första stycket i ledaren:
”I samband med Obamas besök i Stockholm september 2013 reste många vänstergrupper paroller som ”USA ut ur Syrien” efter att USA hotat Assad-regimen med kryssningsmissiler efter diktatorns kemgasattacker. Nu blev hoten inte verklighet. Ryssland skyndade sig till regimens räddning och pressade fram en symbolisk deal där Assad lämnade över en del av kemvapenförrådet till FN. Diktatorn kunde sitta kvar och inbördeskriget fortsatte rasa.”
Vi frågar: Hade inte freds- och vänstergrupper rätt i att försöka stoppa USA-bombningar?
Ledarskribenten vill att ”vi i vänstern ska rikta vårt stöd till de demokratiska och progressiva delarna av oppositionen som fortfarande lever, mot alla odds.”
Vi håller med. Men de demokratiska och progressiva har ju ingen som helst militär tyngd och deras enda chans att överleva och kunna spela en roll i framtiden är att krigshandlingarna upphör. Vi anser att ett framförhandlat eldupphör är vad som måste eftersträvas. Exiloppositionen anser inte det. De anser att Assad först måste avgå. Dessa liberaler och muslimska bröder är beredda att i sina luftkonditionerade konferenssalar stå principfasta tills den siste syriern på marken massakrerats. Eller drunknat i Medelhavet.
Att nå ett eldupphör innebär inte ett godkännande av regimen. Det innebär att man inser det konkreta läget. Den unga bolsjevikregimen förhandlade med den tyska imperialismen 1918. Man ingick en mycket tung separatfred. Med stora territoriella förluster med mera. Alternativet var fortsatt blodbad och kaos.
Men nu är det inga bolsjeviker som har makten på oppositionssidan utan proimperialistiska liberaler och islamister. De förkastar förhandlingar. Det som skulle kunna vara möjligt är en FN-ledd förhandling. Det är oklart var ledarskribenten står i denna fråga.
”Varje avtal som innebär att diktatorn och hans män går fria är ett recept för ytterligare kaos” står det i ledaren. Oklart. Så vi ställer frågan: är vi överens om att ett eldupphör är det eftersträvansvärda? Även om Assad inte omedelbart måste avgå?
Ett eldupphör mellan regimen och den väststödda oppositionen innebär dock inte att hotet från IS och al-Nusra med flera, försvinner
De kurdiska rörelserna PYD och PKK har varit bålverk i kampen mot fundamentalisterna och det är naturligtvis som ledaren i Internationalen också konstaterar vänsterns plikt att stödja kurderna i denna kamp. Vi kan samtidigt se att Nato sluter upp bakom Turkiets regering när denna idag attackerar PKK. Väst hjälper därmed aktivt till med att hugga kniven i ryggen på kampen mot IS. Och faktiskt också med att mörda den demokratiska processen i Turkiet.
Ett eldupphör mellan den syriska regimen och den väststödda oppositionen och miliserna skulle i alla fall ge alla anständiga krafter större möjlighet att försvara sig mot IS., al-Nusra med flera.
Peter Belfrage, Anders Karlsson, Peter Widén, Martin Fahlgren,
Mark Comerford, Stig Eriksson,
Anders Hagström, Tomas Widén
Medlemmar i Socialistiska Partiet
Ledarredaktionen svarar:
Att skriva om utvecklingen i Syrien är inte lätt. Få ämnen är så invecklade och infekterade och genererar – oavsett vilken vinkel man belyser katastrofen ur – så mycket ont blod. Det är en djup tragedi, inte minst för oss socialister, som kräver djuplodande och seriösa analyser. Internationalens ledare syftade aldrig till att skapa en helhetsbild av hela det syriska politiska läget, därtill räcker inte en ledare på dryga tretusen tecken. Vad den syftade till var att utmana den gängse dikotomin mellan den sekulära regimen och de reaktionära islamisterna, med IS och Al Nusra-fronten i spetsen.
Att Saudiarabien i egenskap av wahabitisk diktatur sprider reaktionär islamism både globalt och i Syrien är lika känt som förkastligt. Exiloppositionens sicksackande mot Al Nusra är därtill naturligtvis både kortsiktigt och felaktigt, då dessa redan nu vänder sina vapen mot den demokratiska oppositionen på marken. Att ledaren avslutas med en uppmaning till stöd för de ”demokratiska och progressiva delar av oppositionen som fortfarande lever, mot alla odds” innebär inte någon okritisk hyllning till Nationella Koalitionen, som delvis stöds av väst. Tvärtom står det att ”Assad, Ryssland, väst – alla är ansvariga för att IS växt fram”. Texten kunde ha varit klarare med vad som menas med ”alla”, men klart är att det är många regionala och interna krafter som är ansvariga för inbördeskriget och IS framväxt. Assad-regimen som styrt Syrien med järnhand i 40 år är rimligen en av de huvudansvariga – också för IS framväxt.
Den vänsterdemonstration som ledaren inleds med att skildra bestod till stora delar av syriska regimanhängare som reste bilder på Assad och ropade slagord till stöd för diktaturen. Det är svårt att se några fredssträvanden bakom det plötsliga motståndet mot bombningar i Syrien. Man kan naturligtvis liksom replikskribenterna vara både emot Assad och emot en amerikanskledd flygförbudzon. Vad ledaren polemiserade emot är den ”vänster” som inte har något emot att Assad och Putin låtit det regna missiler över syrierna i flera år, men som reagerar så fort det blir tal om ingrepp från amerikansk sida.
Att upproret militariserades är inte bara en fråga om strategiska val. Hur skulle upproret ha undvikit att militariseras när Assad bombade och belägrade? Regimens terror svarade inte bara på väpnade konfrontationer utan i många fall på demonstrationer mot regimen. Fredliga protester fortsatte och pågår än idag, men de är väldigt beroende av ett väpnat försvar. Massprotester i regimkontrollerade områden är helt omöjliga, så hur skulle upproret fortsätta fredligt under annalkande intrång av armén? Valet stod mellan civilt och väpnat motstånd i symbios eller att ge upp helt.
Vad tänker vi då att ett vapenstilleståndsavtal skulle leda till idag, vi som liksom exiloppositionen har tillgång till luftkonditionering? Hade det lett till fred, eller hade det lett till militära räder och straffexpeditioner i alla städer och byar som vågat resa sig? Hade det hindrat extrema islamister från att på egen hand ta upp väpnad kamp och växa som enda kvarvarande motståndskraft i landet? Vilken är garanten för att Assad-regimen inte massakrerar civila demonstranter eller fortsätter med krigshandlingar vid ett avtal om eldupphör?
Undertecknarna har helt rätt i att inbördeskriget försvagar de progressiva vänsterkrafterna och vi skulle alla så klart hellre se en obeväpnad revolution. Vad som skiljer vår analys är hur vi förhåller oss till det utrymme som överhuvudtaget finns för en sådan lösning. Det är oklart om upproret kunde ha fortsatt utan väpnat försvar. Det är oklart om en kapitulation skulle ha lett till fred då och det är ännu oklarare om en kapitulation skulle leda till fred nu. Vad som är klart är att de demokratiska och progressiva delarna av oppositionen förtjänar internationellt stöd för att överleva. Allt annat är spekulationer.
Ledarredaktionen
