Foto: Tyler Merbler
Bisonmän och fåntrattar till trots så var stormningen av capitolium inget att bagatellisera. Tillsammans med beväpnade nynazister och andra reaktionärer på plats var de nära att åstadkomma en gisslansituation med många fler döda. Trots detta så hade aktionen inga utsikter att lyckas förverkliga drömmen om ett nytt auktoritärt Trump-amerika menar Arash Gelichkan.
KOMMENTAR
De senaste åren har sett flera allvarliga högerextrema dåd och det har varit uppenbart att detta hot underskattas när det i själva verket är ett påtagligt sådant för svarta, immigranter, vänsteraktivister och transpersoner, för att ta några exempel. Att detta också kom till uttryck vid misslyckandet att skydda capitolium ligger nära till hands som delförklaring till händelsen. Washingtons demokratiske borgmästare hade till exempel på måndagen veckan för attacken endast begärt att federala nationalgardet i staden avlastar den lokala polisen med att dirigera om trafiken. Men det som slutligen ledde fram till att polisen på capitolium stod underbemannade var att Trumps försvarsdepartement med den handplockade ministern Miller i spetsen avslog en akut begäran om förstärkningar från capitolium-styrkans chef timmar innan attacken (Washington Post, 8 januari). Så även om den rasistiska polismaktens flathet mot det högerextrema hotet återigen blir aktuell att diskutera så får vi inte glömma att denna attack mot den politiska maktens salar ytterst möjliggjordes av en president som fantiserar om att omkullkasta den rådande konstitutionella ordningen för att garantera sin personliga makt.
Anledningen till att denna fantasi inte kunde förverkligas trots den mycket farliga situationen finner vi i bristen på avgörande stöd inom statsapparaten och bland den ekonomiska eliten. Det förstnämnda är dåliga nyheter för upplopsmakarna om de händelsevis trodde att den politiska makten låter sig hotas ostraffat (på det sätt som de ostraffat fått ge sig på minoriteter och vänstern). FBI och säkerhetstjänsterna mobiliserar än så länge en motoffensiv med gripanden, efterlysningar och flygförbuds-listor. Både den tillträdande presidenten Joe Biden och hans demokratiska kollegor, liksom ledande republikaner med senatsledaren Lindsay Graham benämner de beväpnade våldsmakarna som ”inhemska terrorister”. Vi får se hur många som i slutändan döms för terrorism och hur många som kommer betydligt lindrigare undan, men det är redan nu uppenbart att attacken mot capitolium inte behandlas lika slapphänt som det rasistiska våldet mot svarta och immigranter.
Även det militära etablissemanget har rynkat på näsan åt Trumps brist på respekt för institutionerna. Några dagar innan de dramatiska händelserna hade alla de tio nu levande tidigare försvarsministrarna med Dick Cheney i spetsen skrivit ett öppet brev i Wall Street Journal där de med kraft underströk att valresultatet måste respekteras och att militären inte under några omständigheter kan involveras för att påverka processen. Tjänstemän som gör så, varnade försvarsministrarna, kommer ”hållas ansvariga, inklusive genom att möta straffrättsliga påföljder”.
Ett ännu större hinder i vägen för en statskupp är att huvuddelen av kapitalistklassen tagit sin hand från Donald Trump – en oberäknelig frihandelsfientlig president som aldrig varit deras förstahandsval trots att de uppskattat administrationens korståg mot skatter och regleringar. Rafael Khachaturian och Stephen Maher skriver i amerikanska vänstermagasinet Jacobin:
”The National Association of Manufacturers – som normalt lutar mot Republikanerna och har varit den starkaste källan till affärslivets stöd för Trump – kräver att Trump avsätts. På samma har det större och mäktigare Business Roundtable publicerat starka fördömanden och krävde på onsdagskvällen att kongressen samma natt deklarerar att Biden är den valda presidenten. BlackRocks vd Larry Fink and storbanken JPMorgan Chases vd Jamie Dimon publicerade fördömanden var för sig och samma sak gjorde många andra från ett tvärsnitt av Amerikanska företag”
Sociala mediejättar som Facebook och Twitter har kastat ut den avgående presidenten. Tiotusentals Twitter-konton som sprider konspirationsteorin Q-anon har stängts ner och alla Facebookinlägg med lögner om valfusk raderas. Att Amazon som kontrollerar vitala delar av nätets infrastruktur släckt ner mer tillåtande plattformar som Parler och att den andra giganten på området, Google, som dessutom äger Youtube, också agerar kan bli ett ännu mer fundamentalt problem för högermegafonerna (eller tja, här går ju megafonerna till spillo). Coca Cola, General Motors, leveransjätten UPS, Exxon Mobile, Goldman Sachs, Verizon – listan på storföretag som gjort uttalanden och agerat genom att dra in politiska bidrag kan göras väldigt lång. Kapitalet ser inte Trumps auktoritära feberdrömmar som bra för affärerna, åtminstone inte bättre än den (sken)demokratiska tvåpartimodell som gagnat deras ekonomiska intressen i decennier.
När fascismen nedmonterade den formella demokratin i bland andra Tyskland och Italien så gjorde den det med stöd av viktiga delar av storkapitalet som i den såg möjligheten att övervinna svårlösta strukturella motsättningar i kapitalismen och framförallt att nedkämpa en upprorisk arbetarklass, organiserad i fackförbund och kommunistiska masspartier. Den borgerliga parlamentarismen syntes oförmögen att säkra deras ekonomiska intressen och stampa ut revolutionära stämningar: den våldsamt anti-kommunistiska fascismen och dess utrotning av all självständig arbetarorganisering sågs därmed som enda utvägen. Sådan är inte situationen nu. Trumpfanatikerna kan ropa varg
– eller ska vi säga Marx? – men den ekonomiska eliten vet att Biden-administrationen inte är ett existentiellt hot mot deras makt.
Kapitalets reaktion visar på de högerextrema attentatsmännens brist på förankring hos den absoluta ekonomiska eliten. Naturligtvis har de stöd och ekonomiskt bistånd från överklassens bad boys som Rudy Giuliani, Jared Kushner och företagsledare som sympatiserar med deras auktoritära idéer. Det sistnämnda bör avslöjas för de fattiga vita Trumpanhängare som fått för sig att dessa överklassmän bryr sig ett skvatt om deras livssituation. Även om de högerextrema saknar tillräckligt stöd för en statskupp hos eliten så gynnar deras mobilisering kapitalismens intressen. På gatuplanet kan de uppenbarligen mobilisera tiotusentals vilket gör dem till ett växande fysiskt hot mot vänsterns aktiviteter och framförallt en ideologisk utmaning när deras gift kan dra bort många vita arbetare från arbetarrörelsen. Den är del av en systematisk rasism som rasifierade arbetare möter dagligen och också därigenom en arbetarfientlig rörelse. Om vänstern ska ha en chans måste den arbeta hårt för att mota tillbaka gatuhögern och krossa den strukturella rasismen. Det arbetet är helt avgörande men får samtidigt inte leda till att vi underskattar problemet med också det demokratiska etablissemangets nyliberala agenda. I Joe Bidens valplattform finns en hel del progressiva förslag i rätt riktning, men om de alls blir av så är det bara till följd av mobilisering underifrån. Rörelsen får inte tro att en utsträckt hand till Biden i försvaret av den formella demokratin innebär att skruva ner pressen på den nya administrationen.
Vänstern måste också vara vaksam inför den politiska maktens eventuella försök att med den beväpnade stormningen som förevändning misstänkliggöra sociala rörelser. Det är viktigt att vänstern betonar att det problematiska med stormningen var dess dödliga natur och framförallt det politiska målet att omintetgöra demokrati och folkligt engagemang. Att människor som arbetar för större folkinflytande, sociala förbättringar och mänskliga rättigheter är fundamentalt för demokratin. Att rörelser visar civilt kurage, går till fredlig direkt aktion är många gånger avgörande för förändring. Så skedde i Wisconsin 2011 när lärare ockuperade den lokala politiska församlingen för att med en bred opinion i ryggen försvara rätten till facklig organisering. Deras vapen var färgglada skyltar och deras breda folkliga förankring. Capitolium slogs inte sönder av beväpnade miliser utan blev en folkets tribunal där en bred flora av röster för förbättrad social service och ett slut på nedskärningar hördes. Under Occupy-rörelsen samma år intog aktivister torgen för att kräva en mer rättvis ekonomi och under Black Lives Matter i somras gjordes kvarteren kring polishus till frizoner för folkligt engagemang. Att försvara arbetarrörelsen och rätten till folkligt engagemang, inklusive civil olydnad, är en viktig uppgift för vänstern när dessa saker kan komma att hotas med stormningen i Washington som förevändning. Händelsen ger anledning för vänstern att mobilisera en motoffensiv mot högerextremismen och det system som resulterar i dess återkommande framväxt.
Arash Gelichkan