Nancy Fraser. Foto: Daniel Pérez Wenger
Måndagen den 7 oktober fylldes hela Z-salen i ABF-huset i Stockholm med människor som kommit för att lyssna på den amerikanska politiska tänkaren Nancy Fraser. Evelina Johansson Wilén var där.
Nancy Fraser har varit politiskt och teoretiskt aktiv under närmare 50 år och har bland annat bidragit med vassa analyser av den liberala feminismens relation till nyliberal kapitalism, av konflikter och möjliga allianser mellan olika rättvisekamper och av den offentliga sfärens uppbyggnad och betydelse för demokratin. I sina senaste verk, till exempel Capitalism – A Conversation in Critical Theory (tillsammans med Rahel Jaeggi) och det politiska manifestet Feminism för de 99 procenten (tillsammans med Cinzia Aruzza och Tithi Bhattacharya, utgiven på svenska på förlaget Tankekraft) har frågan om kapitalismens uppbyggnad kommit att stå i förgrunden. Själv beskriver Fraser denna förändring av fokus som ett resultat av att hon för första gången på flera decennier upplever att den kapitalistiska ordningen börjar destabiliseras, vilket manar till en förståelse av vad det är som inte fungerar och vad som skulle kunna ersätta den. Medan hon förut har behandlat kapitalismen som ett självklart och svårförhandlat villkor, menar hon att detta villkor nu framstår som alltmer möjligt att träda ur (även om det fortfarande är en uppgift av David & Goliat-mått).
Måndagens föreläsning tog avstamp i den ökade popularitet som begreppet socialism har fått både i politiska och teoretiska miljöer och i det allmänna medvetandet. I USA, där socialism länge har varit ett närmast outtalbart ord, visar till exempel mätningar att hela 43 procent anser att ett socialistiskt Amerika vore att föredra. Den kapitalistiska hegemonin håller alltså på förlora sitt grepp om den allmänna opinionen, till och med i ”monstrets mage” som Fraser uttryckte det. Anledningen är främst, menar Fraser, att de allvarliga ekonomiska kriser som uppkom för ett drygt decennium sedan – och som bara tycks bli fler och fler – har gjort det tydligt för många människor att det kapitalistiska systemet inte kan erbjuda den frihet som det lovar, utan istället tycks skapa lidande, utsatthet och konflikt. Människor är besvikna och vill ha någonting annat.
Samtidigt som Fraser argumenterade för att det är positivt att människors inställning till ordet socialism har förändrats, så menade hon att begreppet ofta inte fylls med något särskilt innehåll utan istället blir ett slags symbol för en alternativ politik. I föreläsningen ville Fraser påbörja ett prövande svar på vad en socialism för vår tid kan vara. Hennes svar var att den åtminstone måste vara ekofeministisk och antirasistisk. Anledningen till denna formulering är inte enbart en politisk vilja att upprätta allianser mellan olika politiska kamper, utan istället att Fraser är övertygad om att den ekonomiska exploatering som möjliggör kapitalismens vinster är helt och hållet beroende av en expropriering (ett beslagtagande utan ersättning) av bland annat kvinnors och rasifierades arbete, men även av naturtillgångar och av mark. Det mervärde som skapas i kapitalismen förutsätter alltså en pågående stöld (och inte bara en primitiv ackumulation som Marx skrev om). Fraser beskriver det som att kapitalismen vilar på sfärer – till exempel naturen och människors omsorgsrelationer – som är ”utanför” ekonomin. Utan dessa kan den inte fungera. Samtidigt hotar kapitalismen hela tiden sina grundvalar genom att destruera både naturens tillgångar och genom att låta marknaden penetrera människors vardagsliv i allt högre utsträckning. Kapitalismen biter sig, menade Fraser, i svansen där den behöver ett utanför samtidigt som den ständigt expanderar. Vad vi möter är således inte enbart en ekonomisk kris, utan även en omsorgskris och en ekologisk kris och alla dessa kriser är inskrivna i hur kapitalismen fungerar. Utifrån denna insikt måste ett socialistiskt projekt inte enbart upprätta en ekonomiskt rationell ordning, utan även en ekologiskt hållbar sådan där varken kvinnors eller rasifierades arbete nedvärderas och osynliggörs för att i förlängningen utnyttjas.
Men hur ska då detta samhälle uppnås? Trots att publiken riktade ett flertal frågor i denna anda förblev Fraser som allra vagast gällande denna punkt. Hon argumenterade för vikten av ideologisk mobilisering och av att kunna erbjuda ett politiskt alternativ till fascistiska reaktioner mot den nyliberala kapitalismen. Samtidigt har fallet Grekland lärt oss att lyckad mobilisering och folkligt stöd ibland står förtvivlat svagt i relation till den etablerade makten. Även om jag, i enhet med Fraser, är övertygad om den politiska vikten som en förändrad samhällsdiskurs har så menar jag att teoretiska ansatser att diskutera och möjliggöra kollektiv politisk organisering idag måste ha en mer utbroderad diskussion om hur vi ska hantera demokratins svaga ställning i relation till den ekonomiska maktens vilja.
Evelina Johansson Wilén
Föreläsningen anordnades av Arena idé, tidskriften Fronesis och KTH Environmental Humanities Laborator.
För den som vill läsa mer om Fraser, läs ”En introduktion till Nancy Frasers tänkande” i Röda rummet nr 3-4 2018 samt Kritik och kamp – Att tänka politisk gemenskap idag” i nr 1-2 2019.
Böcker av Nancy Fraser på svenska: Feminism för de 99 procenten (Tankekraft) och Rättvisans mått (Bokförlaget Atlas).