”Det finns ett otroligt brett stöd för kravet på att Louisa Hanoune ska friges”. Det säger Marcus Carlstedt som arbetar med den internationella kampanjen för att frige Louisa Hanoune, ledaren för det algeriska Arbetarpartiet som i förra veckan dömdes av en militärdomstol till femton års fängelse för ”sammansvärjning”.
I nittiotre länder, från parlamentet i Portugal, tidigare regeringschefer i bland annat Frankrike och Brasilien till arbetarrörelsens stora partier, fackliga landsorganisationer och vanliga aktivister, kräver folk att Louisa ska friges:
– Hon utgör en symbol för det växande antalet politiska fångar som alla bör friges. Kampen för hennes frigivning är också ett stöd till de krafter som står bakom den revolutionära processen i Algeriet. Det berättar Marcus Carlstedt, svensk företrädare för den internationella kampanjen för Louisa Hanounes frigivande.
Bakgrunden till att en partiledare arresterades för första gången sedan oroligheterna i Algeriet på 1990-talet är, menar Marcus Carlstedt, att Louisa Hanoune och Arbetarpartiet vuxit fram som en oppositionell kraft regimen inte kan bortse ifrån. Partiet har spelat en aktiv roll i de sociala, fackliga och politiska strider som de senaste åren vuxit sig allt starkare.
Efter en period då regeringen gjorde vissa eftergifter tack vare ett högt pris på den centrala exportprodukten olja, så skedde en vändpunkt åren 2013–14, berättar Carlstedt. Tidigare reformer började ifrågasättas, nedskärningar och privatiseringar i offentlig sektor genomfördes och företagsledare, ofta nära kopplade till utländskt kapital, började sippra in i parlamentet och regeringen. Många, men splittrade, protestaktioner förekom under flera år innan den första massdemonstrationen genomfördes den 22 februari i år. En verklig revolutionär process, kring huvudkraven på att alla styrande ska avgå – ”dégage” – inleddes och pågår fortfarande.
Studenterna har, menar Carlstedt, varit en drivande kraft, men även fackliga aktivister och vanliga arbetare deltar. I november 2018 bildades en ny facklig landsorganisation (CSA) som står oberoende från regimen och inom den gamla landsorganisationen UGTA växte det fram en rörelse för att återerövra UGTA från det ledarskap som var regimens förlängda arm.
Så militären, den algeriska regimens fundament, tog tillfället i akt och kopplade samman Louisa Hanoune till en misstänkt komplott inom den algeriska eliten. Hanoune hade vid ett möte fört fram Arbetarpartiets linje att presidenten och regeringen bör avgå, parlamentets två kamrar upplösas och att folket måste få säga sitt genom att välja en konstituerande församling. Militärdomstolen var omringad av säkerhetsstyrkor som stängde press och allmänhet ute. Försvaret fick aldrig någon kopia på åtalet och förvägrades att kalla in viktiga vittnen. Enligt Hanounes advokat presenterades aldrig några bevis för den påstådda ”sammansvärjningen”.
Marcus Carlstedt lärde känna Louisa Hanoune redan i slutet av 1980-talet och har genom åren deltagit på många möten och konferenser tillsammans med henne, inte minst inom AIN, Arbetarnas och folkens Internationella Nätverk, där Hanoune är samordnare. Hon föddes, berättar han, 1954 i en fattig familj som deltog i kampen för landets självständighet och fick sitt hus söndersprängt av den franska kolonialarmén. Som första kvinna i familjen kunde hon trots allt motstånd fortsätta sina studier upp till universitetsnivå, samtidigt som hon organiserade sig i en kvinnoorganisation och i Arbetarnas Socialistiska Organisation, OST, som tillhörde ”Fjärde Internationalen–La Vérité”, (för Internationalens äldre läsare bekant för sin historiske ledare Pierre Lambert). OST verkade underjordiskt under det algeriska enpartisystemets repressiva regim.
1983 arresterades hon för första gången, men frigavs efter en bred internationell kampanj. Samma sak hände 1988. Som radikal och orädd kvinnlig politisk ledare har hon, menar Carlstedt, intagit en särställning i stora delar av arabvärlden. Genom sin roll som samordnare för AIN är hon välkänd även i många andra länder i världen. 1997 valdes hon in i parlamentet för första gången och 2004, 2009 och 2014 ställde hon upp för Arbetarpartiet i presidentvalen och fick som mest, enligt opålitliga officiella siffror, framhåller Carlstedt, 650 000 röster.
Stora protester tvingade FLN-regimen 1989–90 att acceptera andra partier. OST:s medlemmar bildade då, berättar Marcus Carlstedt, tillsammans med andra, Arbetarpartiet (PT) och Louisa Hanoune blev dess språkrör. Under 1990-talet deltog Arbetarpartiet aktivt för att få slut på det destruktiva inbördeskriget, som avslutades år 2000 då Bouteflika tillträtt som president.
– Med freden växte arbetarnas kamp kring sina eftersatta krav. Arbetarpartiet deltog fullt ut i denna kamp, som tvingade regeringen till eftergifter. I parlamentet har de använt sina röster för att driva arbetarnas och folkets krav, utan några illusioner om regimens antidemokratiska karaktär.
Partiet har varit representerat i parlamentet sedan 1997 och har som mest haft ett tjugotal platser. I valet 2017 var, menar Carlstedt, valfusket utbrett och partiet tilldelades 11 platser. Därutöver är det representerat i de flesta landsting och i många kommuner. Vissa kommuner har borgmästare från Arbetarpartiet. Vid flera tillfällen erbjöd president Bouteflika Louisa Hanoune ministerposter, vilket hon och partiet avvisat.
Arbetarpartiet byggdes, framhåller Carlstedt, under åren upp till en oberoende politisk kraft djupt förankrad i arbetarklassen, andra befolkningsgrupper och deras olika fackliga organisationer. När den folkliga revolutionen bröt fram den 22 februari 2019 deltog partiet bland de protesterande folkmassorna och beslutade att lämna parlamentet med krav på hela regimens upplösning. En konstituerande församling som förbereds genom folkets självorganisering, är partiets paroll.
Protestmöten för att frige Louisa Hanoune har hållits framför algeriska ambassader i bland annat Frankrike, Spanien, Mexiko, Brasilien och Venezuela. I Paris deltog hundratals på uppmaning av CGT-Paris, Force Ouvriere med flera. Parlamentsledamoten Alexis Corbière från La France Insoumise förklarade i ett uttalande: ”Jag lärde känna Louisa Hanoune som ung aktivist… Hon var och förblir en engagerad och modig kvinna, som inte ska behöva ställas inför det militära rättssystemet. Hennes dom är en allvarlig kränkning av grundläggande rättigheter och ett oacceptabelt angrepp mot demokratin”.
– Även om det är utvecklingen i Algeriet som är avgörande för frigivningen av de politiska fångarna där, så spelar solidaritetsaktioner i andra länder sin roll och kan bidra till att återskapa band mellan kämpande krafter i olika länder, menar Marcus Carlstedt.
Han avslutar:
– Första steget här i Sverige är att bli fler som ställer sig bakom kravet på frigivning och helst också är beredda att aktivt sprida kampanjen, delta på möten, i aktioner osv. Den revolutionära processen i Algeriet och Louisa Hanounes öde angår oss!
Håkan Blomqvist