Boris Johnson. Foto: Andrej Klizan
Storbritanniens politik är i fullständigt kaos och samtidigt hänger ett allmänt val över oss. Vi står antingen inför en Labourregering med ett radikalt vänsterprogram, möjligen som största parti med stöd från de andra vänsterpartierna, framför allt Skotska nationalistpartiet, eller en reaktionär Toryregering som drivs fram av rasism, populism och nationalism, med ett bottenläge i ekonomin och strategiska relationer med Donald Trumps USA. Det skulle kunna avgöra Storbritanniens politik för lång tid framåt. Det skriver Alan Thornett från Socialist Resistance, den brittiska sektionen av Fjärde Internationalen.
Efter att ha tagit över som premiärminister efter Theresa May via ett partiledarval i Torypartiet, har Boris Johnson, utan något mandat vid ett val eller (efter att ha uteslutit 21 parlamentsledamöter från Tory och därmed inte ens med stöd från Demokratiska unionistpartiet) någon majoritet i parlamentet, lovat att den 31 oktober 2019 föra Storbritannien ut ur EU ”med eller utan avtal”, och att han är beredd att ”dö i ett dike” för att göra det. Han utnyttjar täckmanteln av låtsasförhandlingar med EU, och trotsar parlamentet, i form av Hillary Benn-förordningen, som säger att det inte går att lämna EU utan ett avtal och har beordrat regeringen, att om det inte finns ett avtal den 19 oktober så ska den kontakta EU och kräva en förlängning av förhandlingsperioden.
Efter att på ett skandalöst sätt ha stängt parlamentet under fem veckor för att kunna göra detta utan ”inblandning” från parlamentet, fick Johnson ett svårt bakslag (24 september), då Storbritanniens Högsta domstol enhälligt beslutade att hans stängning av parlamentet hade varit ”olaglig”, och att parlamentet skulle återsamlas och återuppta sitt arbete så snart som möjligt.
När parlamentet återsamlades påföljande dag hade Johnsons sedan länge uppodlade bild av ”älskvärd pajas” försvunnit, och avslöjat den högerpopulistiska demagogen bakom den, som precis som Trump ljög sig blå för att piska upp en engelsk nationalism och främlingsfientlighet med vilka grova medel som helst. Han förlöjligade kvinnliga parlamentsledamöter som hade fått direkta mordhot som ett resultat av hans tal, medan anonyma regeringsanhängare underrättade media och förutspådde ett ”våldsamt folkligt uppror” om han inte får igenom Brexit.
Johnson krävde allmänna val, men oppositionspartierna – Labour, Skotska nationalistpartiet, Plaid Cymru, de Gröna (en parlamentsledamot) och Liberaldemokraterna – vägrade gå med på detta innan ett avtalslöst Brexit hade dragits tillbaka, eftersom de (helt riktigt) är rädda för att Johnson skulle utnyttja den stängning av parlamentet som krävs för valet för att tvinga igenom en Brexit utan avtal den 31 oktober. Det som står klart nu är att när valet kommer så blir det sannolikt det mest splittrade och våldsamma valet i Storbritannien på mycket länge.
Även om Labour ligger långt efter Tories i opinionsundersökningarna – om än mindre än inför förra valet som slutade med att Tories förlorade majoriteten i parlamentet – så är det svårt att läsa in så mycket i dem. Politiken skvalpar runt under inverkan av händelserna och tabloidpressens hysteri och dagliga angrepp på Jeremy Corbyn från varje tänkbart håll. Många viktiga faktorer som kan påverka röstandet är fortfarande oklara, exempelvis om det sker ett utträde ur EU i slutet av oktober, under vilka villkor och med vilka effekter. Brexitpartiets roll och dess förhållande till Tories är också okänd.
Torys valstrategi är att piska upp Brexitdiskussionen till nivåer som ska dränka Labours radikala program som var så effektivt förra gången, och göra det till ett rent Brexitval som de tror kommer att ge dem en fördel. Det är ett förhållningssätt som misslyckades 2017, när ett radikalt Labourmanifest förvandlade valkampanjen och gav Labour ett oväntat bra resultat. Huruvida det kommer att fungera idag i en mer extrem form är svårt att förutsäga. Och även om resultatet 2017 var mycket trovärdigt för Labourledaren Jeremy Corbyn, så skulle ytterligare ett val som lämnade kvar Tories vid makten vara ett strategiskt nederlag som skulle ifrågasätta inte bara Corbyn utan hela projektet att flytta Labourpartiet klart till vänster.
Utifrån den konferens som Labour höll samtidigt med prövningen i Högsta domstolen, går det att säga att partiets svar på detta har varit helt riktigt: att möta Torys högersväng med en radikal sväng åt vänster. Utan tvivel med lärdomarna från 2017 i åtanke, ledde konferensen till ett ännu mer radikalt program som kan utgöra basen till dess nya manifest så fort datum för valet blir klart.
Konferensen röstade till exempel för att införa en Grön New Deal och minska Storbritanniens nettoutsläpp av koldioxid till noll 2030. Den gav löften om att öka den hållbara energiproduktionen och ”massivt utvidga” användningen av elbilar. Miljön prioriterades högre än av någon tidigare partikonferens, och skuggkansler John MacDonnel lovade att satsa allt som krävdes för att stoppa klimatförändringarna, och Jeremy Corbyns partiledartal gjorde miljön till en central fråga.
Angående invandring röstade konferensen för att ”bevara och utvidga den fria rörligheten” för människor. Den röstade för att ge EU-medborgare rätt att bo och arbeta i Storbritannien, och vice versa, även efter att Storbritannien lämnat EU. Och för att avskaffa interneringsläger för migranter, avveckla den ”fientliga miljö” som Tories invandringspolitik utgör, skrota begränsningarna på migranters tillgång till offentliga medel och utvidga rösträtten för alla främmande nationaliteter som är bosatta i Storbritannien.
Angående sjukvårdspolitiken lovade konferensen att avskaffa avgifterna på recept i England – som i Skottland och Wales – och införa gratis personlig vård för äldre, till en beräknad kostnad av åtta miljarder pund per år. Det skulle vara en del av en ”Nationell sjukvård” som skulle förbättra den sociala omsorgens standard, införa ett nytt avtal och högre löner för omvårdnadsarbeten och sätta stopp för 15 minuters vårdbesök. Den gick med på att skapa ett nytt offentligägt läkemedelsföretag för att utmana de stora läkemedelsföretagen.
Angående anställningsrättigheterna lovade konferensen att upphäva Torys fackföreningsfientliga lagstiftning, återupprätta fackföreningarnas förhandlingsrätt, avskaffa nolltimmarsavtal, öka minimilönen till 10 pund i timmen och inom 10 år införa 32-timmars vecka utan lönesänkning.
Konferensen röstade också för att avskaffa privatskolorna och införliva dem i det statliga systemet genom att skrota skattelättnaderna och beslagta deras tillgångar. Kursavgifterna på universiteten ska avskaffas.
Utmaningen är i vilken mån ett sådant manifest, som är ännu mer radikalt än det förra, kommer att tränga bakom Tories’ och överhuvudtaget högerns beslutsamhet att – med hjälp från de till stor del medgörliga media – göra det till ett val som helt koncentrerar sig på Brexit.
Inte förvånande handlade den största diskussionen på Labours konferens om Brexit. Trots att majoriteten av Labours medlemmar, anhängare och väljare starkt stöder att stanna kvar, har det varit en lång kamp för att få Jeremy Corbyn och hans ledarskapsgrupp att återspegla detta och göra slut på tvetydigheten, i synnerhet om en andra folkomröstning – eller ens helt och fullt återspegla beslutet från förra årets konferens, som var att ha kvar alla alternativ på bordet, inklusive en andra folkomröstning. Det var en tvetydighet som gjorde att Liberaldemokraterna tog många röster från Labour under EU-valen och gjorde ett stort antal Labourmedlemmar rasande – speciellt unga medlemmar.
Men Labour har på ett radikalt (och centralt) sätt stärkt sin ståndpunkt mot Brexit på två sätt. För det första genom att ta ledningen för oppositionspartierna i att stoppa en avtalslös Brexit. Det faktum att oppositionspartierna kunde ta kontrollen över parlamentets dagordning och anta en lagstiftning som gör en avtalslös Brexit olaglig, hängde först och främst på Labour. Oppositionspartiernas beslut att inte gå i fällan med ett allmänt val innan en avtalslös Brexit har uteslutits, berodde också först och främst på Labour.
För det andra är Labour nu entydigt förpliktigat till en andra folkomröstning för att bekräfta ett avtal, oavsett vilket avtal och oavsett vem som lagt fram, inklusive Labour själv. Det har helt förändrat situationen. När Labourpartiets konferens inleddes hade Labours ledning helt och fullt gått med på en andra folkomröstning med alternativet att stanna, och sa att det skulle stå i Labours manifest närhelst valet skulle äga rum.
Under konferensen förklarade Labours verkställande kommitté (NEC), med stöd från Corbyn, därför i ganska stor detalj hur Labour skulle hantera Brexit om de vinner valet. NEC:s förslag till konferensen uttrycker det så här: ”En Labourregering ska inom tre månader säkerställa ett förnuftigt avtal med EU om att lämna, och inom sex månader lägga fram det inför folket i en folkomröstning jämte alternativet att stanna kvar.” Det ”förnuftiga avtalet att lämna” ska upprättas genom förhandlingar med EU för att få till det bästa eller minst dåliga erbjudande som de är beredda att lägga på bordet. Beslutet om vilken inställning Labour ska ha till avtalet under folkomröstningen ska beslutas vid en endagars partikonferens innan omröstningen.
Jag tycker att detta verkar vettigt, även om jag kan förstå reaktionen bland dem som har fört kampanj för att Labour ska uttala sig för att entydigt förbinda sig för att stanna kvar, eftersom jag har varit med dem hela tiden. Men för mig är den stora förändringen nu att Labour entydigt förbundit sig till en andra folkomröstning om alla förslag som läggs fram – inklusive sitt eget. Det är viktigt eftersom det enda sättet att stoppa Brexit är med en andra folkomröstning, som är det enda sättet att kringgå den första folkomröstningen, och det enda sättet att få en andra folkomröstning är via en Labourregering.
När Labourpartiets konferens inleddes stod tre förslag på dagordningen: NEC:s uttalande, Sammanställning 13 som argumenterade för att Labours hållning i en framtida organiserad folkomröstning om att lämna eller stanna kvar skulle beslutas nu, och Sammanställning 14 som i stora drag låg i linje med NEC:s uttalande. NEC:s uttalande och Sammanställning 14 antogs men inte Sammanställning 13.
Inte för att NEC:s uttalande och Sammanställning 13 är rakt motsatta. I själva verket delar de det centrala kravet angående behovet att ha ett trovärdigt alternativ för att lämna. NEC:s uttalande framställer det så här: ”En Labourregering ska inom tre månader säkerställa ett förnuftigt avtal med EU om att lämna, och inom sex månader lägga fram det inför folket i en folkomröstning jämte alternativet att stanna kvar”, medan Sammanställning 13 uttrycker det så här: ”Det enda sättet att lösa Brexit är med hjälp av en bekräftande folkomröstning med ett alternativ att stanna kvar i EU mot ett trovärdigt alternativ att stanna kvar, och anmodar PLP (Labours parlamentsgrupp) att föreslå eller stöda alla motioner i parlamentet om detta.”
Så vad handlar ett ”trovärdigt alternativ att lämna” om? För det första: om det vid folkomröstningen ska finnas en andra fråga (att stanna kvar) som är försvarbar, så är det vettigt att ha förhandlat fram det minst dåliga alternativet med EU. Det kan inför de grupper inom Labour som är för att lämna (Lexiteers) presenteras som det bästa som erbjuds, och vi lägger fram det för omröstning tillsammans med ett alternativ att stanna kvar. Vilka är alternativen till detta: Mays avtal, som redan har förkastats, eller en avtalslös Brexit, vilket vore en katastrof.
Det hävdas att om Labour skulle förhandla fram ett alternativt mindre dåligt avtal, så skulle det vara förpliktigat att rekommendera en röst på det vid en folkomröstning, men det går inte ihop. Det har sedan länge varit normalt i fackföreningarna att förhandla fram bästa möjliga avtal och sedan besluta om man ska anta eller avslå det med hjälp av en omröstning bland medlemmarna. Att avvisa något av princip redan innan förhandlingarna betyder att det inte kan bli några förhandlingar.
Johnsons centrala argument, som han hätskt har splittrat landet med, är att det har funnits och finns en konspiration i parlamentet för att förhindra att väljarkårens stöd för Brexit genomförs. Men verkligheten är att Cameron genomförde folkomröstningen 2016 utan minsta tanke på vilken sorts Brexit han skulle föreslå om röstresultatet skulle bli att lämna. Han var så säker på att ”stanna kvar” skulle vinna att det inte ens diskuterades i regeringen. Statstjänstemännen var till och med förbjudna att diskutera det.
Jämför det med Skotska nationalistpartiets hållning inför folkomröstningen om självständighet i Skottland. De gav ut en bok i god tid innan omröstningen som exakt skisserade vilken sorts självständighet de tänkte sig för Skottland. Bortsett från den övermodiga förväntan att vinna, fanns det en god anledning bakom Camerons inställning, nämligen att Torypartiet var djupt splittrat i frågan, och att partiet hade spruckit så fort det hade diskuterat specifika frågor.
Det var samma sak med Brexitanhängarna. De genomförde en massivt finansierad kampanj, men de hade inget annat manifest än den cyniska och oärliga paroll som målats på sidan av en buss, och löd, ”vi skickar EU 350 miljoner pund i veckan, låt oss finansiera vår sjukvård [NHS] istället”.
När omröstningsresultatet kom avgick Cameron direkt, och Theresa May fortsatte med samma förevändning. ”Vi har en alldeles utmärkt plan för Brexit, men vi kan inte avslöja den eftersom EU skulle få reda på den och det skulle undergräva vår förhandlingsposition.” Hur befängd kan man vara? Tanken att man kan få ett bättre avtal med EU genom att locka in dem i ett bakhåll än genom att öppet diskutera med dem är uppenbarligen en fars. Märkligt nog tas detta synsätt fortfarande fram utan att rodna, tre veckor innan slutdatum den 31 oktober.
Idag får vi höra från Johnson att förhandlingarna pågår när EU insisterar på att de inte gör det. Vi får höra att Storbritannien har en plan inför toppmötet med EU den 16 och 17 oktober – ”men vi kan inte säga vad det är, för då skulle EU få reda på den!”
I själva verket har det aldrig funnits någon sådan konspiration. Många parlamentsledamöter fortsatte att vara mot Brexit och det har de all rätt att vara. Men det som förenade en majoritet av ledamöterna mot regeringen var att det blev alltmer uppenbart att Brexit inte gick att genomföra utan skador och ödeläggelse som inte hade förutsetts när folkomröstningen ägde rum.
En av de viktigaste aspekterna av detta finns på Irland, där gränsen mellan nord och syd skulle bli EU:s yttre gräns, och kräva att det återinförs en hård gräns mellan de två rättskipningsområdena. Denna gräns kommer nu att införas om Storbritannien kraschar ut den 31 oktober. Läckor den 30 september antydde att Storbritannien hade föreslagit ”en rad tullposteringar, kanske 8-16 kilometer från gränsen”. Detta förnekades senare av Johnson i en intervju med BBC den 1 oktober, men han accepterade helt klart att tanken på flera tullkontroller kommer att vara en del av de förslag han för fram till Bryssel.
Samtidigt kanske vi inte har sett höjdpunkten för denna konstitutionella kris ännu. Johnson fortsätter att hävda att han både kommer att lyda lagen, i form av Benn-förordningen, och få Storbritannien ut ur EU utan avtal den 31 oktober – som är ett till synes omöjligt problem att lösa. Det finns en hel del spekulationer om att han har hittat ett sätt att kringgå lagen men inte kommer att avslöja det. Det är mer sannolikt att han helt enkelt kommer att trotsa lagen och utmana någon att hindra honom – vilken kan innebära att frågan kommer tillbaka till Högsta domstolen och oppositionspartierna återigen tar kontrollen över parlamentets dagordning.
Det går inte att förutspå framtiden – och ingen kunde ha förutsett var Storbritanniens politik skulle vara idag – men för att ha någon chans att besegra den djupt reaktionära inriktning som Johnson leder är det avgörande att förklara de politiska krafter som är i arbete.
Alan Thornett
Tidigare publicerat
i International Viewpoint.
Översättning: Göran Källqvist.
