Foto: Jakob Huber
► Riksdagen har i tysthet röstat ja till frihandelsavtalet CETA
► Internationella företag får rätt att köra över demokratiska beslut
► Flera EU-länder är tveksamma, folkliga protester kan bli avgörande
Då har det skett. Den 22 mars röstade svensk riksdag ja till CETA, frihandelsavtalet mellan EU och Kanada, med nästan monumental enighet. De som röstade nej var Vänsterpartiet, ett fåtal miljöpartister och en sverigedemokrat. Men i övrigt kunde de regeringsbärande partierna och den borgerliga oppositionen i lugn och ro, med knappt någon medial uppståndelse över huvud taget riktad mot detta historiska beslut, godkänna det avtal vars faror och risker en omfattande expertis av jurister, ekonomer och statsvetare i Europa och Kanada larmat om.
CETA är ett avtal som ger omfattande, exklusiva rättigheter till utländska investerare. Sverige och de andra länderna binder sig i många år framåt att värna storföretagens tillträde till marknader och skydd från framtida regleringar. Investerarna får ett omfattande investeringsskydd och ett eget domstolssystem i vilket de kan stämma länder på stora skadestånd om ett land bryter mot investeringsskyddet.
Sammantaget internationellt finns i nuläget tusentals avtal med investeringsskydd. Bland de mest omfattande kan nämnas Nafta, frihandelsavtalet mellan Kanada, USA och Mexiko, och Energistadgan, avtalet som internationellt reglerar investeringar inom energisektorn. Dessa avtal garanterar idag betydande rättigheter till internationella storbolag.
Konsekvenserna för oss medborgare är tydliga: reformer för att fördyra företags negativa påverkan på miljön,
för att ta tillbaka misslyckade privatiseringar eller för att lindra folkets situation i ekonomisk kris har blivit dyrköpta affärer, då investerare kunnat begära gigantiska skadestånd för dessa åtgärder. De domstolssystem i dessa avtal, exklusiva för investerarna, har blivit ett oerhört maktinstrument för bolagen att skrämma demokratiskt valda regeringar till passivitet. Antalet stämningar har från 90-talet vuxit och nått rekordantal de senaste åren. Man kan härur tala om en rädsla för att reglera: många regeringar måste ställa eventuella politiska åtgärder mot risken att behöva betala skadestånd.
CETA är ännu ett sådant avtal, bland de mest omfattande hittills, som kommer skapa väldiga ekonomiska risker för länder som vill stärka miljöskydd eller arbetstagares rättigheter eller rulla tillbaka misslyckade privatiseringar.
Så har konfliktlinjen i denna fråga i europeisk och kanadensisk debatt varit kristallklar: företagens lobbyister, jurister och representanter har varit drivande i att planera, konstruera och möjliggöra CETA medan fackföreningar, miljöorganisationer och oberoende expertis varit motståndare till avtalet.
EU:s hållning har nästan uteslutande vilat på uttalanden från företagens företrädare när man menat att avtalet inte medför några risker medan kanadensiska experter, tyska åklagare och europeiska professorer protesterat mot avtalet. Hundratusentals människor i Europa har demonstrerat mot CETA.
Det tyska åklagar- och domarförbundet har vid flera tillfällen riktad skarp kritik mot det domstolssystem som finns i CETA. De tyska juristerna menar att detta inte når upp till de traditionella kraven på en domstol och att detta underminerar det vanliga rättsväsendet.
I ett upprop har över 100 professorer i juridik och internationell rätt kritiserat samma domstolssystem och varnat för att denna möjlighet för investerare att stämma länder kommer försvåra för viktig lagstiftning till stöd för välfärd, miljö och arbetsrätt. Några av de främsta forskarna i sådana frågor, som Gus Van Harten och Marcus Krajewskij, har mödosamt och ingående förklarat de uppenbara faror som finns med CETA.
Men de svenska politikerna har blundat för denna expertkritik och nonchalant har man istället hävdat att det inte finns några större risker alls med avtalet. Man har blåst upp sig och sagt att Sveriges framtid hänger på att CETA blir verklighet. Ändå har den svenska regeringen mottagit kritiska anmärkningar från svenska universitet och myndigheter.
Stockholms Universitet, Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket har lyft kritiska frågor om avtalet till regeringen men dessa synpunkter har nonchalerats och förnekats av politikerna. Man har till och med sagt att de universitet och myndigheter man rådfrågat unisont sagt att det inte finns några risker med CETA. Det är förljuget och alla som är insatta i frågan vet detta.
EU-domstolen håller på att bedöma huruvida domstolssystemet i CETA är förenligt med EU-rätt. Nyligen kom en dom från EU-domstolen som säger att liknande domstolssystem i avtal mellan EU-länder inte är förenligt med EU-rätten: förskjutningen av makt till skiljedomstolar begränsar de nationella och europeiska domstolarnas befogenhet och utgör ett hot mot den europeiska rättsordningen. Vad detta säger om EU-domstolens kommande uttalande om CETA är såklart inte lätt att säga. Christina Eckes, professor i EU-rätt vid Amsterdams Universitet, menar att Sveriges beslut att ratificera CETA utan att invänta EU-domstolens dom är ett brott mot EU-rättens principer om lojalt samarbete.
Än är inte kampen avgjord. Samtliga EU-länder ska ta ställning till avtalet innan det gäller i helhet. I andra länder är inte vägen till godkännande av avtalet lika självklar som i Sverige. Slovenien och Belgien har sagt att man ska invänta EU-domstolens svar innan man tar beslut i frågan. Tyska och kanadensiska fackföreningsledare har sagt att den gemensamma kampen mot CETA har satt en progressiv politisk agenda på dagordningen; den har påvisat att om vi agerar enat är vi en kraft att räkna med. Protesterna mot avtalet har visat på medvind för progressiva rörelser i Europa.
Om det är något ett avtal som CETA satt i rörelse så är det folkets vrede. Och som historien lär oss har denna vrede avgjort saker förr och ska göra det igen.
Fredrik Persson