
foto: EU 2014 – European Parliament cc-by-nc-nd
Europeiska Unionen krisar. Det knakar i fogarna och de styrande eliterna är inte ense om vägen framåt. Brexit, Polen, Ungern, Katalonien och mera följer. Det är bara en politik som det råder enighet om, ifrån Berlin, via Bryssel till Rom. Åtstramning heter det. Skolan, sjukvården, a-kassor och den allmänna välfärden ska sättas på svältkur. Det är den enda vägen predikar den nyliberala eliten. För dem själva finns det trots allt ett alternativ. Vägen till Paradiset. Här ger Göte Kildén och Benny Åsman en bild av den politiska och ekonomiska krisen i Europa.
EU:s förra toppmöte i Göteborg för sexton år sedan, 2001, har gått till historien som ”Göteborgskravallerna”. Europas politiska scen var då en helt annan än i dag och dagordningen var laddad med diskussioner om unionens framtid, institutionella reformer, globaliseringen samt inte minst de egna förbindelserna med USA.
George W Bush flögs in med egna tungt beväpnade säkerhetsstyrkor och kunde skaka hand med Göran Persson och vi minns från TV-bilderna hur hela Perssons ansikte riktigt strålade av glädje. Bredvid Bush såg han ut som en liten parvel vilken nyss fått en stor strut med glass av den snälla farbror´n :
”Se här! Jag är stor nu. Jag är nära vän, inte bara med Tony (Blair) utan också med George”…
Höstens toppmöte i Göteborg har en mer grå, harmlös dagordning. Här ska diskuteras hur EU ska bli mer socialt med ”rättvisa arbetsvillkor, väl fungerande arbetsmarknader och en stark dialog”. ”I dessa oroliga tider måste vi visa att vi kan göra skillnad i människors vardag”, säger Stefan Löfven.
För att undvika bråk ska inga beslut fattas, vilket självfallet beror på att de flesta av EU:s stater i verkligheten driver på för raka motsatsen med mer orättvisa arbetsvillkor, sänkta lönenivåer, sämre sociala trygghetsförsäkringar, privatiseringar av den offentliga sektorn samt mer osäkra arbetsmarknader. Alla, vare sig de är medlemmar eller inte i militäralliansen NATO, är de också överens om nya militära rustningar för att på sikt leva upp till Donald Trumps hårda krav på länderna i Europa för att dessa ska nå alliansens mål om att militären och rustningsindustrin ska få två procent av deras årliga BNP.
Det lågintensiva kriget i Ukraina berörs inte alls. För säkerhets skull är inte heller Trump inbjuden. EU:s relationer med USA ska inte diskuteras och Stefan Löfven slipper därför att skaka hand med Donald …
De som läste statsministerns pressmeddelande frågar sig naturligtvis vad det är för ”oroliga tider” som han syftar på? Vad är det som har hänt sedan det förra toppmötet?
Ja, ser vi tillbaka i tiden har det alltsedan Andra världskrigets slut härskat en relativ politisk stabilitet i Västeuropa. I synnerhet efter diktaturernas fall i Grekland, Spanien och Portugal i mitten av 1970-talet.
Vår region har upplevt en tid där två stora traditionella partier eller två stora politiska allianser på en höger-vänsterskala växelvis styrt de olika staterna. Med partier välkända sedan länge och små rörelser över blockgränserna. Den parlamentariska pendeln kunde röra sig på ett lugnt, tryggt och förutsägbart sätt. När pendelrörelsen var klar förlöstes ett regeringsskifte utan komplikationer. Ett politiskt skiftarbete. Var det egna blocket i opposition riktades människors missnöje mot ”dom andra”, de som för tillfället hade regeringsansvar. Vid nästa regeringsskifte blev rollerna de motsatta.
I dag är situationen helt förändrad. Pendeln har blivit helt förryckt, slänger runt hur som helst, och ingen vet längre när klockan är slagen. Försöken från de gamla koalitionerna att fortsätta som förut med att bara skylla på varandra har gått från komik till misstro. I dag klumpas den gamla politiska eliten i stället samman till ”dom där uppe”. Den politiska instabiliteten har blivit en fallucka för en lång rad av efterkrigstidens viktigaste partier och det är detta som i grunden oroar Löfvén och de andra regeringschefer som nu slår sig i lag med varandra i Göteborg. De vill ha trygga regeringsmajoriteter som kan driva en löntagarfientlig politik samtidigt som de långsiktigt orkar stå emot folkligt missnöje.
För den gamla politiska eliten stördes nyårsfirandet 2017 med farhågor inför det som kom att kallas ”Supervalåret”. Med sig hade den också svåra minnen från det år som då gått med framförallt Brexit och därmed den osäkerhet detta fört med sig när den gäller det gemensamma handelsområde som skapats (sexton procent av all export från övriga EU-stater gick 2016 till Storbritannien). Men också nervositet inför den politiska osäkerheten i Italien och Spanien. Två av EU:s tungviktare med svaga regeringar utan egna majoriteter i viktiga frågor.
Premiärminister Matteo Renzis försök att via en folkomröstning ändra Italiens konstitution till fördel för en hårdare centralisering kollapsade i fjol. Femtionio procent av de väljare som deltog sa nej till hans förslag och Bryssels oro inför de parlamentariska val som där måste äga rum innan maj 2018 förvärrades. Italiens gamla partistrukturer är grundligt bortsopade, landets tidigare så starka arbetarrörelse är exempelvis inte ens representerad i parlamentet. Alla korruptioner fick dessutom det historiskt stora och starka kristdemokratiska partiet att slaska ihop som rutten frukt. Renzis nybildade Demokratiska Partiet är ett hopskrap av de nyliberaler som stod till buds efter alla skandaler. Det framgångsrika och fortfarande politiskt oberäkneliga Femstjärnepartiet under ledning av populisten Beppe Grillo ser ut att i nästa val blockera starka regeringsunderlag. Vilket gör att det häpnadsväckande nog efter årsskiftet kan bli aktuellt med en spektakulär revival i politiken där den famöse Silvio Berlusconi och hans Forza Italia blir kungamakare. Åttioettåringen får inte bli premiärminister (efter domar om skattebedrägerier) men kan mycket väl leva ut med ”Bunga Bunga” i partiets baksäte och ratta sitt parti därifrån…

FOTO: Peter Kurdulija cc-by-nc-sa
I Spanien, har framgångarna för den radikala vänsterrörelse som samlats upp i Podemos redan gjort det omöjligt för något av de gamla blocken att regera med en egen majoritet som grund. Detta trots allmänna val både 2015 och 2016. Högerpartiets Mariano Rajoy är premiärminister bara tack vare en spansk ”decemberöverenskommelse” där socialdemokraterna i PSOE la ner sina röster i regeringsfrågan. I dag har Rajoys repressiva konfrontation med det katalanska självstyret till och med fått ett aktivt stöd av PSOE som tycks hoppas att det egna historiska sönderfallet ska bromsas med hårdför spansk nationalism. I valet 2016 fick partiet förtroende av bara 20 procent av väljarna. Det sämsta resultatet sedan den spanska diktaturens fall.
Nu blev inte de värsta farhågorna inför 2017 riktigt så illa som många fruktat. I synnerhet inför valen i tre av EU:s kärnländer.
Nationella Frontens Marine Le Pen stukades efter sin framfart i opinionssiffrorna inför det franska presidentvalet och nådde i den avgörande valomgången ”bara” knappt 34 procent mot kometen Emmanuel Macron.
Geert Wilders nederländska Frihetspartiet ökade visserligen med fem procent i parlamentsvalen, men stannade ändå på dryga tretton procent och kunde därför inte påverka den nya regeringsbildningen.
I Tyskland kan Angela Merkel, trots tapp i parlamentsvalen, fortsätta ännu en ämbetsperiod som trygg kansler och regeringschef över det nya EU:s suveränt dominanta statsbildning (efter Brexit).
Allt detta var viktigt för EU:s stabilitet. Men bara i förhållande till de mest fruktade utfallen. I det franska presidentvalets första valomgång där alla kandidater står för sig själva fick den lille bonaparten Emmanuel Macron futtiga 24 procent och den lösa partibildning han sedan rekordsnabbt byggde upp kring sin egen person och fick majoritet för i parlamentsvalen kan vid den sociala konfrontation, den politiska rekyl som väntar, visa sig lika skör som nattgammal is. Det fullständigt unika med Macrons blixtsnabba politiska karriär handlade i grunden om en samtidig och helt unik kollaps både för det franska Socialistpartiet och den gamla borgerlighetens republikaner. På lite sikt, i politikens tredje omgång på arbetsplatser, i bostadskvarter och på gatorna, kan Macron försvinna lika fort som han kom.
Låt sedan vara att Geert Wilders inte nådde fram i Nederländerna. Men sönderfallet för den gamla ”tvåsamheten” i politiken blev egentligen värre än förut. Högerliberalerna under ledning av Mark Rutte kunde visserligen bilda regering trots en stor valförlust och ett eget resultat på bara knappa 21 procent. Något som blev möjligt bara tack vare 208 dagars förhandlingar och i bakgrunden en horisont med ett helt nytt politiskt landskap. Så många som tretton (!) partier tog plats i parlamentet. Det andra gamla och sedvanliga regeringsalternativet, socialdemokratiska PvdA, råkade ut för samma kross som tidigare de politiska fränderna i grekiska PASOK. PvdA backade och blev bara sjunde största parti.
I Tyskland är det också fog för att tala om våldsamma parlamentariska konvulsioner. Angela Merkels kristdemokrater CDU/CSU blev största parti men tappade ändå åtta procent av sina väljare. Partiets 33 procent är det svagaste resultatet sedan 1949. Martin Schulz socialdemokrater fortsatte sitt fria fall och för SPD:s del blev dess 20 procent det sämsta valresultatet ända sedan andra världskriget. Den tyska tidningen Der Spiegel har träffande nog konstaterat att socialdemokratin drabbats av multipel skleros – en nervsjukdom som leder till att de nervceller som styr kroppens muskler gradvis förtvinar.
Trots bittra inre strider om politik och ledarskap vann högerextrema Alternativ för Tyskland till sist ändå 13.6 procent av rösterna och tar plats i det stora Förbundsparlamentet med hela 94 ledamöter. Den politiska dagordningen i Tyskland förändras radikalt och AfD får väldiga ekonomiska bidrag för sin agitation och propaganda.
Symboliskt nog har därför hela Europas ”Mütti” Merkel fått tacka nej till EU-mötet i Göteborg. Hon som har blivit symbolen för den trygghet och den stabilitet deltagarna där ropar efter – hon kan inte komma på grund av alla låsningar i de egna förhandlingarna om en ny regeringskoalition…
När en ny tysk regering väl är på plats, troligen en koalition CDU/CSU med liberaler och Die Grüne, då sitter den definitivt inte heller lika bekvämt som förr. Opinionsvindarna i valet finns kvar och kan lätt blåsa upp och Merkels nya partners har helt olika åsikter i viktiga frågor. Dessutom kräver radikala förändringar i Tysklands alla ”bakländer” nya politiska förhållningssätt. I exempelvis Österrike talar mycket för att det högerextrema Frihetspartiet (FPÖ) blir regeringspartner till Sebastian Kurz och hans Folkparti (ÖVP). En utgång som innebär att landet närmar sig Visegrádländerna Tjeckien, Ungern och Polen med allt vad det innebär av reaktionär nationalism och en konservativ värdegrund.
Går vi sedan över och fördjupar oss lite mer i den ekonomiska situationen för Europa så domineras den fortfarande av de motsättningar som lades i öppen dager av finanskrisen 2007-08 och den efterföljande djupa recessionen. Det är tio år av permanent kris och stagnation, en period under vilken inga positiva lösningar för Europas arbetande befolkningar setts till. För kontinentens kapitalägare har målet sedan krisens början varit att återupprätta och öka vinstmarginalerna. Problemet är att den överlag stagnerande produktivitetsutvecklingen inte ger plats för större vinstmarginaler och samtidigt ökad köpkraft hos de arbetande konsumenterna. När avsaknad av ökad produktivitet inte medger högre vinster finns det bara en annan väg att ta för kapitalägarna, nämligen att minska inkomsternas andel av de producerade rikedomarna. Mer till kapitalet, mindre till arbetet. Det är ett klassiskt recept i kapitalismens historia. Som blivit ledstjärna alltsedan efterkrigstidens boom tog slut i skiftet till åttiotalet, mera känt som den nyliberala revolutionen.
Tio år av kris där statlig åtstramningspolitik och försämrade arbetsförhållanden varit allenarådande i hela EU har inte skapat den ekonomiska dynamik som utlovades av politiker och ekonomer i deras tjänst. Visserligen har storföretagen och bankerna förbättrat sina vinster men de används inte till investeringar och förbättrad produktivitet. I stället delas en allt större del av de producerade rikedomarna ut till aktieägarna. Den alltmer ojämna fördelningen av inkomster och sparade medel är en direkt effekt av den förda åtstramningspolitiken.
Vi socialister säger ofta att den förda åtstramningspolitiken är irrationell och kontraproduktiv. Det går inte att skapa tillväxt med åtstramning. Haken i resonemanget är att den förda politiken inte har tillväxt och jobbskapande som målsättning. Målet var att rädda kapitalägarna undan följderna av den kris som finansen själv skapat. Och det har Trojkan, Europeiska centralbanken och de sittande nationella regeringarna lyckats med. Hur EU hanterar skuldkrisen i Grekland talar för sig självt. Trojkan fick kritik för att dess politik körde den grekiska ekonomin i botten och drev upp statsskulden till 180 procent av BNP i stället för att minska den som målet sades vara. Men målet var ett annat. De europeiska privatbanker som satt inne med stora fordringar på grekiska banker och företag skulle räddas i första hand och det var det verkliga målet som Bryssel strävade efter och lyckades nå. Notan fick de arbetande i Grekland betala och de har långt ifrån betalat färdigt. Landets ekonomi har drivits i botten, statsskulden är större än någonsin och den offentliga servicen är ruinerad. Häromdagen kunde vi läsa i Financial Times att Europeiska centralbanken tjänat 7,8 miljarder euro i räntor på de grekiska statsobligationer som banken köpt upp under perioden 2012-16. Absurt men sant. Greklands skulder ökar och ECB tjänar på det.
Jamen Tyskland då? Där har ju den nyliberala politiken lyckats, exporten går som på räls och arbetslösheten är lägre än någonsin. Ja den har lyckats med att höja vinstmarginalerna i industri och finans, framför allt för exportindustrin. Men baksidan av medaljen är att en stor del av de arbetande, främst de yngre, har tvingats in i ett system av låglönejobb, korttidskontrakt, enmansföretagande och försämrade sociala skyddsnät. Bakom de låga arbetslöshetssiffrorna, 5,7 procent i juli, hittar vi inte mindre än två miljoner enmansföretagare för vilka risken att falla ned i fattigdom är stor. En av fem på arbetsmarknaden räknas ha prekära jobb som innefattar poster med färre än 20 arbetstimmar i veckan och minilöner på 450 euro i månaden. Enligt tysk statistik omfattade den typen av anställningar 45 procent av alla nya jobb som skapades 2016. Socialdemokraten Schröders arbetsmarknadsreformer har lett till att bara 56 procent av de anställda skyddas av kollektivavtal vid avsked, att jämföra med 98 procent i Frankrike. Det är vad Frankrikes nyvalde president, nyliberalen Emmanuel Macron, satt sig för att ändra.
Sverige och övriga Norden är i viss mening en nisch där bland annat produktivitetsutvecklingen varit högre än i resten av Europa sedan krisen 2007-08. Sverige liksom Tyskland exporterar en stor del av de avancerade industriprodukter som tillverkas och vinstmarginalerna i exportsektorn ligger därför högt. Ändå ska inte Sverige som undantag under krisåren 2007-16 överdrivas. Det är i första hand de rikaste tio procenten av hushållen som konsumerar ohämmat tack vare allt större inkomster. Däremot är en mycket stor del av hushållens konsumtion skulddriven, vilket inte kan pågå i evigheter utan konsekvenser.
Så är den ekonomiska krisen i Europa över? I meningen att bankernas och storindustrins vinstkvoter förbättrats avsevärt sedan 2010 är krisen över. Men det har skett av en enda anledning, nämligen att den nyliberala åtstramningspolitiken har drivit ned lönernas andel av de producerade rikedomarna, skärpt inkomstklyftorna och raserat många viktiga delar av efterkrigstidens välfärdssystem. Det är den väg som Europas arbetande erbjuds att följa. Det finns inget alternativ säger de makthavande och det är därför allt prat om ”social trygghet” under toppmötet i Göteborg bara kommer att vara retoriskt damm bortsopat så fort som deltagarna har åkt hem. De som mest ivrigt predikar den ”enda vägens” politik har själva hittat en annan mycket bredare väg. Paradise Papers säger dig kanske något.
Våra tillbakablickar i denna lite längre översikt visar på grundläggande svagheter i hur ”Det rika Europa” fungerar. Dagens EU är en hybrid mellan ett fritt handelsområde och en ny statsbildning. En hybrid där olika kapitalintressen och nationella politiska partier drar åt olika håll. Vi vill se en brytning med hela detta projekt. Vårt Europa är inte en ny imperialistisk federal statsbildning. Vi strider för ett Rött Europa! Låt vara ett långsiktigt strategiskt mål som kräver en stor taktisk arsenal. Men varför inte återge Europas arbetande människor en ny vision? Att för första gången få leva i den socialistiska demokrati som aldrig har prövats i historien!
Göte Kildén och Benny Åsman