Presidentvalet i Frankrike har framställts som en vattendelare, en måttstock för vart Europa är på väg. Med normaliserade rasister, marscherande fascister och nazister, med terroristattacker och ökande samhällsklyftor, segregation och rädsla var valet mellan Emmanuel Macron och Marine Le Pen ett val om Europas framtid. På ett plan. Det var ett val mellan en mittenhögerkandidat och en kandidat från extremhögern. Ett val där nyliberalism, globalisering och EU-förespråkande ställdes mot rasism, nationalism och EU-motstånd.
När Macron nu har vunnit med med 66 procent mot Marine Le Pens 34 procent, ses det som en seger mot populismen, en seger för EU och för mittenpolitiken. Macron är den unge hjälten som ska ”försvara Frankrike och Europa”, som han sade i sitt segertal. Genom att vara varken höger eller vänster ska han ”se till” så att de franska väljarna inte röstar på ”ytterligheter” framöver. I presidentvalet var han den sista utposten mot Le Pen. Men hans politik riskerar att få hennes Nationella Fronten att växa ännu mer och hon har redan börjat fila på strategierna.
När valet står mellan att slå upp en brandvägg mot rasismen och att markera mot den marknadsliberala politiken, borde brandväggen alltid vara viktigare. Extremhögern fick historiskt höga siffror i valet, trots att det var det lägsta valdeltagandet på över 40 år. Nästan en tredjedel av väljarna valde varken Macron eller Le Pen. 12 miljoner valde att inte rösta, 4,2 miljoner röstade blankt.
Eftersom det inte fanns någon vänsterkandidat kvar att välja på i den slutgiltiga valomgången var Macron det enda alternativet för vänstern. Eller att lägga ned sin röst. Innan valet riktades anklagelser mot vänsterkandidaten Mélenchons anhängare om att många av dem kanske skulle komma att lägga sin röst på Le Pen. En märklig profetia som inte slog igenom. Däremot röstade en betydande del av högerkandidaten François Fillons anhängare på Le Pen, eller stannade hemma.
De ur vänstern som röstade blankt eller valde att stanna hemma, trots hotet från Le Pen, kunde förmodligen inte få sig till att rösta på en kandidat som har varit en katastrof för arbetarna.
Macron kommer från en borgerlig familj och arbetade som kapitalförvaltare och högre tjänsteman innan hans mentor François Hollande gjorde honom till biträdande stabschef och senare ekonomi- och industriminister, 2014. Som ekonomiminister i Hollandes regering var Macron ansvarig för att beröva arbetarna svårvunna rättigheter. När han lämnade regeringen 2016 var det på grund av att han inte tyckte att de företagsvänliga reformerna gick tillräckligt långt.
Han startade sin rörelse ”En Marche!” för ett år sedan och gick till val på en röra av hängiven marknadsliberalism och aningen vänsterinfluerad socialpolitik, på löften om fri marknad, att lätta på arbetslagstiftning, förbättra utbildning i fattiga områden och utöka skyddet för egenföretagare. Han har aldrig varit varken vänster eller socialdemokrat men han gav stöd till Grekland när landet ansattes som hårdast av Trojkan, främst för att han inte ville att landet skulle lämna EU. Han talar nu om att ena ett splittrat land, men hans mittenhögerpolitik bryter egentligen inte med någonting. Det ryktas dessutom att han planerar att göra Internationella valutafondens chef, Christine Lagarde, till landets nya premiärminister.
Över tre miljoner människor är arbetslösa i Frankrike. Landet befinner sig i undantagstillstånd och ekonomisk stagnation. Situationen fick folket att straffa ut de traditionella partierna i presidentvalet. Att Emmanuel Macron skulle vara ett hopp för Europa bara för att han är ”den yngsta presidenten i Frankrike 
någonsin” och för att han ”går bortom vänster/högeruppdelningen” är genuint naivt att tro. Det enda som kan hjälpa Frankrike nu är organisering underifrån. En massrörelse som tvingar Macron att göra reformer för folket, inte emot det. Som får honom att fatta att kapitalets globalisering är destruktiv och att han bäddar för Le Pen om han fortsätter att underminera arbetarnas rättigheter. Att åtstramningar, avregleringar och privatiseringar bara leder till ökat välstånd för de få, medan de driver flertalet i famnen på rädsla, frustration och hat.
Hollande var ett enda stort svek mot den vänster som hjälpte honom till makten. Macron är bara sista utposten innan högerextremismen tar vid. Han är inte hoppet. Det enda vi har att hoppas på är en rörelse snett underifrån, från vänster. En rörelse som inte låter fascister och rasister vinna.
Emma Lundström
