Foto: flickr/highlights6 Infälld Jeremy Corbyn, foto: David Hunt
I Sverige är vi oerhört fascinerade av Storbritannien. Ett klassiskt svenskt sommarnöje är att titta på brittiska deckare som Morden i Midsomer, Lewis och Young Morse. Om vintrarna har vi haft Hem till gården och Eastenders.
Om vi fortsätter på tv-temat så är det televisionens förtjänst/fel att var och varannan svensk har ett engelskt favoritfotbollslag eftersom SVT började visa just engelsk fotboll redan i slutet av 60-talet. Dessutom är hela SR och SVT format med BBC som förebild.
Den som har ett engelskt favoritlag kan numera gå och se viktiga matcher på en eller annan brittisk pub eftersom det under de senaste decennierna har dykt upp kedja efter kedja med just brittiska pubar. Pubar med prefabricerad inredning där man kan få en pint öl och en fish & chips.
Många nöjer sig inte med att vurma för Storbritannien på håll. För två år sedan bodde 90 000 svenskar i landet. Och hur många svenska ungdomar när inte en dröm om London?
När det gäller musik har självfallet USA spelat en avgörande roll, men den brittiska musikscenen har länge varit oerhört central som inspirationskälla för det svenska musiklivet och som en aldrig sinande brunn för hitlistorna.
Listan över olika områden där Sverige har låtit sig påverkas av Storbritannien är smått oändlig.
Den svenska arbetarrörelsen har också alltid haft ett enormt fokus på brittiska förhållanden. Ur vänsterperspektiv har detta fokus inte alltid varit särskilt positivt.
Hur många gånger har det inte på sossarnas högkvarter och i LO-borgen upprepats mantran om att fackföreningar inte får bli för militanta och att man inte får föra en för vänsterinriktad politik?
Hur många gånger har inte Michael Foots valförlust 1983 lyfts fram som ett exempel på att det inte går att gå till val på ett vänstermanifest (Foot ansågs ju tillhöra Labours vänsterfalang och hans valmanifest förespråkade både ensidig kärnvapennedrustning och höjda skatter)?
Hur många gånger har inte Tony Blairs och New Labours jordskredsseger i valet 1997 lyfts fram som ett bevis på att socialdemokratin måste hålla sig i mitten?
Hur länge har inte den sorten högersosseri varit i fokus för Socialdemokraterna i Sverige? Detta eviga tjat om valbarhet och vikten av att inte gå för långt till vänster. Ett tjat som visar på en partielit som slagit dövörat till rörelsen och satt på skygglappar.
Inför det brittiska valet var det många svenska socialdemokratiska tyckare och tänkare som menade att Jeremy Corbyns Labour var dömt att misslyckas. ”Sosse-experter” som Katrine Marçal som i slutet av maj självsäkert skrev att det brittiska valet liknade ett presidentval med en kandidat och att inget kunde rubba Theresa May. Många svenska socialdemokrater verkade tro att årets brittiska valrörelse hade samma förutsättningar som den för tjugo år sedan. Något de inte var ensamma om.
Stora delar av Labours parlamentsgrupp har också vägrat att se att det inte längre är 1997 och att de gamla reglerna inte gäller. Sossehögern och New Labour har spelat ut sin roll. Istället har Jeremy Corbyn visat var skåpet ska stå, precis som Bernie Sanders har gjort i USA.
Istället för att slå dövörat till har de lyssnat lyhört till en ung arg generation och en arbetarklass som känner sig lurad. Om den svenska socialdemokratin vill överleva överhuvudtaget borde den följa en gammal svensk tradition och låta sig inspireras av den brittiska arbetarrörelsen. Budskapet från Labour är i dagsläget övertydligt: ”Go Left!”
Emma Lundström
