Women’s march i Washington. foto: Mobilus In Mobili
På många håll i världen är den internationella kvinnodagen en symbol för en högst aktuell, påtaglig och pågående kamp på liv och död för kvinnors rättigheter och möjligheter. Nu börjar kvinnodagen återigen att politiseras även i länder i den så kallade västvärlden, länder där den i många år har varit relativt avpolitiserad. Det är dags för strejk mot ett diskvalificerat system.
Trots att kvinnor lever under extremt förtryck i många länder, är det först när förtrycket kommer lite för nära, när vita, privilegierade kvinnors rättigheter på allvar hotas i USA, som oron börjar stiga hos dem som hittills känt sig ganska trygga och som har sett det ojämlika USA som demokratins och rättigheternas Mecka. Nu när Donald Trump bit för bit plockar sönder kvinnors rättigheter och gör slarvsylta av de rättsliga försvar för dessa rättigheter som mödosamt byggts upp under lång tid, blir kvinnodagen en protestdag i USA igen, och därmed även i länder som Sverige.
Men eftersom Trumps politik inte bara drabbar de amerikanska kvinnorna utan slår hårt mot kvinnor världen över, kommer årets kvinnodag att bli en betydligt mer arbetarinriktad och globalt enad företeelse än den varit på länge. Detta genom att plocka upp en gammal tradition: strejken.
– Kvinnofrågan spänner över hela jorden. Vi måste tänka över nationsgränserna. Det här är den första internationella kvinnostrejken i historien. Vad vi vet nu kommer den äga rum i minst 40 länder. Det är helt nytt att det inte sker utifrån yrkesgrupper utan har utlysts av och för kvinnor. Och att vi förnyar strejkbegreppet, säger Klementyna Suchanow från den polska rörelsen och en av de internationella talespersonerna för ”International Women Strike”.
Klementyna Suchanow.
Världen över har gräsrotsgrupper arbetat i flera månader med att organisera strejken, inspirerade av omfattande kvinnodemonstrationer i bland annat Argentina och Italien. Arbetet har lett till att det skapats en bred koalition av kvinnor med olika politiska ståndpunkter som enats i solidaritet med varandra. Men trots den breda plattformen så menar många av organisatörerna att strejkens kärna är en reaktion mot årtionden av nyliberal politik.
Nyligen skrev Cinzia Arruzza och Tithi Bhattacharya i Guardian att Trumps politik bara är ett symptom på ett trasigt samhällsystem. De uppmanade de amerikanska kvinnorna att gå med i den världsomspännande strejken och stå upp mot den ojämlika ekonomiska fördelningen i samhället, mot krossade arbetarrättigheter, mot nykoloniala anfallskrig, institutionell rasism och strukturellt kvinnohat.
Enligt Cinzia Arruzza och Tithi Bhattacharya handlar strejken om att ge röst och kraft åt de kvinnor som inte omfattas av ”företagsfeminismen” och som drabbats hårdast av nyliberalismens konsekvenser. Fattiga kvinnor, arbetarklasskvinnor, rasifierade kvinnor, migrantkvinnor och transkvinnor ska alla känna att det här är deras strejk.
I USA handlar det också om att lyfta en kvinnotradition att vara stolt över och en del av den amerikanska historien som sällan uppmärksammas.
Den 8 mars 1908 strejkade 15 000 kvinnliga textilarbetare och intog gatorna på centrala Manhattan. De flesta av dem var immigranter och de krävde bättre lön, kortare arbetstid och rösträtt. Ett år senare strejkade de igen. När de höjde sina röster mot de fruktansvärda arbetsförhållandena möttes de av polisbrutalitet och repressioner från arbetsgivarna. Men deras protester fick genklang. På den internationella konferensen för arbetarkvinnor 1910 uppmanade den tyska socialisten Clara Zetkin deltagarna att organisera en internationell dag för arbetarkvinnorna. Delegater från över 17 länder röstade enhälligt igenom förslaget och kvinnodagen var född.
Bara några år senare, 1917, gick tusentals ryska kvinnor ut på gatorna den 8 mars och krävde fred och bröd. De startade Februarirevolutionen, det uppror som skulle störta tsarväldet.
Cinzia Arruzza och Tithi Bhattacharya skriver i Guardian att vi måste återta tron på att det omöjliga är möjligt. När textilarbetarna strejkade 1908 var det i en tid då fackförbunden ansåg att kvinnor var omöjliga att organisera. Den omfattande och organiserade strejken måste ha gjort flera fackliga ledare mållösa. Framförallt för att flera av de ledande kvinnorna inte ens var över tjugo år gamla.
Dessutom menar Arruzza och Bhattacharya att vi borde ta fasta på fackledaren Rose Schneidermans uttalande från 1912: ”Vad kvinnor som arbetar vill ha är rätten att leva, inte bara existera […] Arbetaren måste ha bröd, men hon måste också ha rosor.”
De båda artikelförfattarna påpekar att årtionden av nyliberal politik inte bara har tagit brödet från arbetarnas bord utan även monterat ned all infrastruktur som gjort deras existens till ett liv värt att leva, alltså ”rosorna”.
Just nu håller Trumpadministrationen på att krossa det offentliga skolsystemet i USA. Flera liknande attacker pågår samtidigt mot det offentliga och mot arbetarnas rättigheter. Men de är inte ett resultat av Trump. Trump är ett resultat av dem. Attackerna mot ”rosorna” har pågått i många år. En global kvinnostrejk kan vara ett av fröerna till en växande motattack.
Emma Lundström
