Egor Putilovs konspirativa artikel fick fylla ut sex sidor i Arbetaren 7 november 2014.
För andra gången på mindre än ett halvår väljer Internationalen att publicera osakliga påståenden om mig, utan att över huvud taget försöka kontakta mig för en kommentar. Tord Björks artikel inför 1 maj lät jag bli att uppmärksamma. När jag insåg att det jag först trodde var ett ovanligt långt och snurrigt debattinlägg, i själva verket var utgjort som ett nyhetsjobb över flera uppslag och dessutom toppade ettan, förstod jag att det var lika bra att bara låta det vara. Mycket riktigt sjönk den artikeln omedelbart som en sten.
När det nu är dags igen är läget ett annat. Jag ser vad ni gör, tro inget annat. Det är mitt namn som upprepas gång på gång förutom huvudpersonens, fast flera olika aktörer kritiseras. Det är jag som ska kopplas ihop med ”anarkisterna som applåderade när folk brändes till döds”, vilka det nu är.
Det står naturligtvis Aleksej Sachnin fritt att säga vad han vill i en intervju, och inom vissa väl definierade gränser står det Internationalen fritt att trycka det. Men så var det detta med pressetiken. Ska ni trycka påståenden om mig, särskilt om vad jag tycker och tänker, så får ni se till att fråga mig först. Då hade jag kunnat berätta att jag har noll tolerans för vad nazister gör, och aldrig skulle drömma om att applådera döda i en brand. Sachnin borde veta, han var ju själv en av rösterna i Arbetarens artiklar om Odessa 2 maj. Jag var en av dem som skrev. Visa mig gärna applåderna.
Men ska någon som klandrats av Pressens Opinionsnämnd verkligen själv tala om pressetik? Ja, eftersom det pressetiska systemet i Sverige, det som den tidning jag var utgivare för anslutit sig till och respekterar, innebär att tidningar låter sig granskas, och vid klander efterkommer PON:s beslut och publicerar det väl synligt. Tanken är naturligtvis att misstaget heller inte ska upprepas.
Pressetiken innebär däremot inget öga för öga, att den som klandrats skulle behöva finna sig i att behandlas likadant av en annan tidning. Och den innebär verkligen inte att det är okej för en annan tidning att upprepade gånger ägna sig åt vad man vid det här laget rimligen vet bryter mot god publicistisk sed.
Daniel Wiklander
före detta ansvarig utgivare för Arbetaren
Svar från Internationalen: ”Vi väntar fortfarande på din ursäkt”
Ingen har påstått att Daniel Wiklander applåderar nazister, vilket dock många ukrainska anarkister från en grupp som kallar sig Autonoma Arbetarunionen har gjort. Däremot har vi uppmärksammat att Wiklander fortsatt att försvara de artiklar av ”Egor Putilov” han under sin tid som Arbetarens chefredaktör lät publicera. Även efter att Aftonbladet avslöjat att Putilov är en desinformatör som arbetar för Sverigedemokraterna.
Så sent som den 7 september 2016 publicerar Arbetaren en intervju med Wiklander om hur han ser på det hela, ett par dagar efter avslöjandet om vem Putilov verkligen är:
”Daniel Wiklander säger att även om det nu getts anledning att se över artiklarna en extra gång har inget hittills tytt på att faktainnehållet är felaktigt.
– Jag har fortfarande inget konkret, när jag tittar tillbaka, som gör att jag kan ifrågasätta hela hans journalistiska gärning. Det går inte att säga, med det jag läst, att ’nu fattar man att det där bara var bullshit’, säger [Wiklander].”
Våra samlade artiklar om Putilovskandalen i Internationalen 36, där vi bland annat krävde en ursäkt från Arbetaren för att tidningen då ännu inte hade tagit avstånd från Putilovs texter, var en direkt reaktion på dessa uttalanden från Wiklander. Hans åsikter publicerades svart på vitt i Arbetaren, och vi behövde inte söka Wiklander för ytterligare kommentarer.
Med tanke på att Internationalen redan 14 november 2014 publicerade en gedigen genomgång som synade alla fel och lögner i Putilovs artikel om ryska Vänsterfronten, som Arbetaren publicerat veckan innan, borde tidningen ha haft gott om tid på sig att gå igenom texten igen. Men Arbetaren tog inte vår kritik på allvar då.
Aleksej Sachnin drabbades personligen mycket svårt av Wiklanders publicering av Putilovs text, vilket han berättar om i vår intervju med honom. Något som Wiklander inte verkade ta på allvar, även efter att Arbetaren klandrats av PON för publiceringen.
Vill Wiklander be om ursäkt nu och på allvar ta avstånd från Putilov så är det varmt välkommet. Vi väntar fortfarande.
Redaktionen
Tord Björk svarar Wiklander: ”Det som göms i snö, kommer upp i tö”
Daniel Wiklander visade dåligt omdöme när han publicerade Egor Putilovs artikel i Arbetaren 2014 med konspirationsteorier riktade mot Vänsterfronten och Borotba. I en artikel i Internationalen nummer 17 i år pekade jag på att detta lett till att vänsterns solidaritetsarbete med den socialistiska oppositionen i Ryssland och Ukraina lät sig splittras och passiviseras. När jag skrev artikeln tog jag kontakt med Ordfront som inte ville svara på varför Aleksej Sachnin, som var det främsta offret för artikeln i Arbetaren, motats bort från det solidaritetsarbete han startat.
Jag tog också upp Wiklanders twitterhets mot den franska dokumentären om Odessamassakern och det högerextrema våldet i Ukraina. Den finns inte längre på nätet men i en artikel på Wiklanders blogg Virtuell Politik fortsätter han kritiken mot dokumentären och kallar den ”på flera vis rent lögnaktig”. Jag kontaktade Wiklander redan när Putilovs artikel publicerades 2014. Min kritik mot artikeln var att ”en politisk analys grundad i materiell social analys är ersatt av konspirationsteorier.” Wiklander försvarade då artikeln och gör så än idag och ville inte ha motinlägg.
Det har visat sig att SD nu använder sig av samma konspirationsteoretiska bluffmakare som Arbetaren gjorde i frågan om vänstern i Ryssland och Ukraina med dess skadliga konsekvenser för solidariteten i Sverige. Arbetarens nya chefredaktör har bett om ursäkt för publiceringen. Det har blivit svårare för Wiklander och Ordfront att hålla tyst. Wiklander kunde ha valt att gå i genmäle på min artikel men valde att inte göra det när det var aktuellt. Han hoppades att det skulle sjunka undan och tycks ha trott att han lugnt kunde låta saken bero då hans åsikter om Ukrainakonflikten i hög grad samstämmer med vad många etablerade krafter i Sverige anser, från mänskliga rättighetsorganisationer till näringslivets tankesmedjor.
Men Wiklanders hopp om att hans publicering av en konspirationsteoretisk artikel skulle glömmas spräcktes när Putilovskandalen uppdagades. Om det är inte så mycket att orda, mer än det gamla talesättet: det som göms i snö kommer upp i tö. Låt det dock stå klart att det politiska ansvaret för bristande solidaritet varken vilar på Putilov eller Wiklander utan på dem som lät sig passiviseras.
Tord Björk
