Vart går Socialdemokraterna? Med utgångspunkt i en artikel om det amerikanska primärvalet som har fått sätta sin prägel på framsidan av det nya numret av SSU:s idépolitiska tidning Tvärdrag så är svaret enkelt: ännu mer åt höger.
På omslaget är det en illustration där Hillary Clinton står i förgrunden med knuten näve. Donald Trump står bakom henne, Barack Obama bakom honom, Bill Clinton bakom honom, George W Bush bakom honom och allra längst bak: Abraham Lincoln. Den demokratiske socialisten Bernie Sanders lyser med sin frånvaro. Texten om primärvalet förklarar varför. Den är skriven av Nina Unesi och inleds med en Thatcherliknande bild på Clinton. Rubriken säger egentligen allt: ”USA:s nästa och bästa president?”
Varför de har slängt dit ett frågetecken är inte lätt att veta. Artikelskribenten är en hängiven Hillary Clintonsupporter som upplever att hennes åsikt är en objektiv sanning. Hon skriver till och med att Clinton är den mest lämpliga av alla presidentkandidater på ”enbart objektiva grunder” och menar att den enda orsaken till att Clinton inte har större stöd idag är för att hon är motarbetad av männen. Unesis favoritcitat från den före detta utrikesministern lyder: ”Jag antar att jag hade kunnat stanna hemma och baka kakor och anordna tebjudningar, men jag bestämde mig för att göra karriär inom mitt yrke som jag gick in i innan min man var i det offentliga livet.”
Visst, det är inte svårt att hålla med om att en kvinna inte ska tvingas stanna i hemmet. Både Filippa Reinfeldt, Annie Lööv och Anna Kinberg Batra skulle skriva under på det. Men det är en ganska märklig form av feminism att anse att bara för att en kvinna har satsat på karriären så är hon en bra ledare. Att meriterna och könet skulle vara avgörande.
Det är just den sortens resonemang som väldigt många unga feminister i USA just nu vänder sig emot. De vill gärna ha en kvinna som president, men inte vilken kvinna som helst. De anser inte att Clintons meriter är meriterande. Hon är för dödstraff, röstade för Irakkriget, kämpar inte för jämlika löner, är för fracking, gynnar höginkomsttagare och storkapitalet, har svajat i frågor rörande hbtq-rättigheter, liksom i väldigt många andra frågor, och har kämpat emot att ta det kliv åt vänster som Bernie Sanders, genom sin kampanj, ger henne möjlighet att ta.
I en tid när 58 procent av alla nya inkomster går till en procent av befolkningen vill dessa kvinnor ha en president som genom hela sitt politiska liv kämpat för ekonomisk och social jämlikhet. Inte en president som får hundratusentals dollar för att hålla tal för topparna på Wall Street och sedan placerar vinsterna i ett brevlådeföretag av skatteskäl.
Trots detta menar Nina Unesi att om kvinnorna bara insåg sitt eget bästa och vågade skulle de rösta på Clinton. Det är en ganska befängd idé som i princip omyndigförklarar de miljoner kvinnor, framförallt unga, som väljer bort Hillary Clinton av helt andra anledningar än kön.
I måndags publicerade brittiska Guardian en artikel om varför så pass många amerikanska kvinnor inte väljer Hillary Clinton. Där beskriver den 34-åriga afroamerikanska feministen och juristen Anoa Changa varför hon hellre skulle se Bernie Sanders som president.
Precis som så många både unga och äldre kvinnor jag samtalat med i USA motsätter hon sig en feminism där kvinnor förväntas rösta på kön och inte på politik. Hon anser att Bernie Sanders politik går till botten med de problem som främst drabbar kvinnor, framförallt den fattigdom som orsakas av den enorma ekonomiska ojämlikheten i dagens USA. Hillary Clintons politik gynnar helt andra kategorier av kvinnor och det är också bland dessa hon har sitt största stöd. Äldre, högutbildade kvinnor med höga inkomster är hennes främsta väljarbas.
Det handlar alltså inte om kön. Det handlar om politik. Och klass. 49 procent av USA:s kvinnor hare en negativ syn på Clinton. Bland unga kvinnor föredrar en majoritet Bernie Sanders. Enligt Nina Unesi i Tvärdrag vore primärvalet enkelt om väljarkåren valde att ”värdesätta kompetens högst”. Hon bortser helt från det faktum att de kvinnor som inte väljer Clinton gör det just med tanke på vad den före detta utrikesministern har gjort med denna sin kompetens. Det är hennes så kallade meriter som fäller henne, inte det faktum att hon är kvinna.
Nina Unesi skriver att Sanders är folklig genom att han ”skanderar” om ”kostnadsfri utbildning och sjukvård”, medan Clinton, enligt henne, är den mer försiktiga, rimliga kandidaten som använder ordet ”prisvärd” istället för ”kostnadsfri”.
Unesi lyckas alltså helt missa poängen med Sanders reformer: de är inte kostnadsfria, de är skattebetalda. Som socialdemokrat borde hon ha åtminstone något slags hum om den idéhistoria socialdemokratin ändå bygger på. Och hon borde också ha en liten förståelse för att Clinton inte är det mest uppenbara alternativet för, låt oss säga, en ung tjej vars föräldrar inte har råd att betala för att ge henne en högre utbildning. Att denna tjej inte upplever att Hillary Clinton skulle vara ett steg i rätt riktning för henne borde inte uppfattas som ett svek av en socialdemokrat. Men det är uppenbart att Unesi tycker att alla kvinnor med självaktning borde rösta på Clinton. Den ”mest kompetenta” kandidaten. Det är barockt. Med det resonemanget skulle SSU även ha stött Margaret Thatcher som den mest rimliga kandidaten för Storbritannien eftersom hon var kvinna och kompetent.
Men tankesättet är helt i linje med socialdemokratins riktning i Sverige. Det är ganska talande att både SSU och KD vill ha Hillary Clinton som USA:s president. SSU verkar ha tagit efter den borgerliga bilden av att det enbart handlar om kompetens, inte om politik. Att det handlar om ledarskap, inte om värderingar.
I svensk politik skulle Hillary Clinton vara moderat eller liberal medan Bernie Sanders kan jämföras med en traditionell sosse av den gamla skolan: han vill ha skattefinansierad sjukvård och utbildning, betald föräldraledighet, två veckors betald semester, och att alla ska ha tillgång till bra dagis.
Att SSU:s idépolitiska tidning, genom Nina Unesis artikel, förespråkar högerpolitikern Clinton som USA:s nästa president med motiveringen att hon är kvinna, pragmatisk och mest kompetent gör att en intressant fråga uppstår: skulle de på samma sätt motivera en röst på Centerpartiet i nästa val med att Annie Lööv är kvinna, har störst erfarenhet av att sitta i regeringen och att partiet har en pragmatisk skattepolitik?
I talet om kompetens börjar Tvärdrag i denna artikel låta som de moderater som i dessa dagar förminskar Stefan Löfven för att han har en bakgrund som svetsare och därför inte anses ha tillräckligt stor ”kompetens” för statsministerjobbet.
Den allra mest avslöjande meningen i Nina Unesis artikel är ganska kort och koncis. Den sätter fingret på varför det går så dåligt för socialdemokraterna i Sverige: ”Clintons chanser att locka manliga röster ökar när hon positionerar sig i mitten av den politiska skalan som den balanserande rösten mellan vänster- och högerpolitiker.”
Boom.
Där satt den.
Med några få ord visar Nina Unesi att socialdemokratin fortfarande är på väg käpprätt åt skogen genom att fortsätta på den inslagna vägen av mittenpolitik lutande åt höger. Den politik som har orsakat strömhopp från partiets tidigare så stabila väljargrund.
Det blinda hyllandet av Hillary Clinton och Demokraternas partietablissemangsmaskineri som är fast beslutet att ta henne till makten med alla tillgängliga medel, ger en pinsam fingervisning om att SSU inte är ett hopp för Socialdemokraternas framtid. De gör snarare en insats som dödgrävare.
Emma Lundström
