Jimmie Åkesson, Norrmalmstorg 2014 Foto: Jonatan Johansson
► Nätet har vuxit i betydelse
► Attacker mot flyktingboenden har fått ökad omfattning
► SD försöker balansera mellan att vara ”städat alternativ” och tydligt rasistiska
Sedan 2008 har Expo sammanställt årsrapporter över aktiviteter och organisationer i den rasideologiska miljön, vilket innefattar grupper som uttalat strävar efter ett rasmässigt eller etniskt homogent samhälle. I förra veckan kom dess rapport för 2015. Här ser vi att antalet aktiviteter – var av propagandaspridning i form av bland annat klistermärken och flygblad är den viktigaste – minskade från 2014-års notering på 2865 till 2222 aktiviteter. Överlägset flitigast är Nordiska Motståndsrörelsen (tidigare Svenska Motståndsrörelsen) med 1712 registrerade aktiviteter, totalt 14 organisationer genomförde aktiviteter. Huvudorsaken till minskningen säges vara att Svenskarnas Parti från och med maj månad lade ner sin verksamhet. Det var i svallvågorna efter att storsatsningen på riksdagsvalet 2014 ändade i ett fiasko när partiet endast fick 4189 röster (0,07 procent). Här kan påminnas om att något renodlat fascistiskt eller nazistiskt parti aldrig fått nationellt genomslag i Sverige. Toppnoteringen ligger på beskedliga 0,6 procent, vilket Nationalsocialistiska Arbetarpartiet (NSAP) – i folkmun vanligtvis benämnda som Lindholmarna – erhöll vid valet 1936.
En annan förklaring till minskningen är enligt rapporten att en del av aktivismen flyttat över till nätet: ”För varje år som gått har nätets betydelse för den rasideologiska miljön ökat och under 2015 har antalet medieaktörer exploderat… Rörelsen har förvandlats från en ljusskygg företeelse till en miljö där hatet sprids inför öppen ridå. Den nya striden står på nätet där målet är att vinna kulturkampen”.
En annan makaber företeelse som under 2015 intensifierades i rask takt är attackerna mot flyktingförläggningar. Expo har här dokumenterat 49 kända attacker. Endast en av dessa attacker, utfört av Nordisk Ungdom mot ett flyktingboende i Arboga, har explicit kunnat kopplas till en enskild organisation. Expo förklarar det med att det utvecklats en autonom rasideologisk undervegetation, en vegetation som inte dirigeras men som tar sin näring från de etablerade organisationerna, för oavsett vem som är förövaren till våldet så ursäktas det eller hyllas av de rasideologiska organisationerna.
Vad har då Sverigedemokraterna för relation till denna rasideologiska miljö? Rapporten uttrycker det som att partiet ”går en balansgång mellan att dels framstå som ett tillräckligt städat politiskt alternativ” och dels ”blidka den rasistiska undervegetationen”. Rapporten skriver även att: ”trots SD-ledningens tal om nolltolerans flyter SD ihop med delar av den rasideologiska miljön”. Exempel ges härpå att Sverigedemokrater med förtroendeuppdrag haft sina fingrar med i spelet när det gäller rasistiska mobiliseringar för såväl Soldiers of Odin som Folkets demonstration. Att SD i oktober 2015 deklarerade att de skulle lägga mindre krut på att jobba i riksdagen och mer på att vara ute på gatorna – i såväl Sverige som i de europeiska länder som flyktingar oftast anländer till – ses här också som en tendens till att partiet radikaliserats och anpassat sig till den rasideologiska miljön.
Vi kunde även under 2015 bevittna hur en intern strid inom SD, som just tangerade spänningsfältet mellan att vara ”ett tillräckligt städat politiskt alternativ” och att slå an en mer uttalad rasistisk sträng, kulminerade när partiet i oktober avvecklade sitt dåvarande ungdomsförbund.
Sammantaget ger således rapporten vid handen att SD kan liknas vid ett parti som ideologiskt balanserar med ena benet i en konservativ tradition och med det andra i ett mer fascistiskt varande, eller – annorlunda uttryckt – skulle undertecknad vilja definiera partiet som en blåbrun röra.
Anders Karlsson
