Tårar betyder ingenting, politiken allt

Språkrör_för_öppet_och_humant_samhälle_web

KOMMENTAR: Löfven och Romson ljög förmodligen inte när de på tisdagens presskonferens berättade om hur det tog emot att fatta beslut om fullständig reträtt i flyktingmottagandet. Men så borde aldrig flykting­debatten handlat om känslor utan om praktisk politik – och om regering­en varit duktig på att visa känslor så har den visat sig usel på att bedriva politik.

Det går att fråga sig vad vi skall med en röd-grön regering till om den inte bedriver röd-grön politik, men det hemska svaret är att regeringen kommer att fortsätta var mer vänster än det parlamentariska ”alternativet”. Att regeringen flyttar sig så många steg högerut lär inte få följden att de hamnar till höger om allianspartierna i flyktingfrågan utan att hela det politiska spektrumet redan förskjutits. Moderaternas linje kommer inte vara att sluta kalla regeringen för vek och naiv, de kommer inte kräva mjukare inskränkningar på rörelsefriheten – tvärtom. Och om den moderata förhoppningen var att vinna tillbaka utflödet av tidigare moderata väljare till Sverigedemokraterna så är det troligt att inte heller detta kommer lyckas, för även Moderaterna kommer beskyllas för att vara för mjuka, hur brutal politik de än står för. Det är så trianguleringens fria fall ser ut.

Det finns praktiska problem som måste hanteras i samband med flyktingmottagande. Det är inte så enkelt att det bara är en ekonomisk fråga. I migrationsverkets kontor sover familjer i korridorerna och utan en upprustning av det offentliga finns det rent fysiska gränser för hur mottagande hanteras (om den gränsen passerades just den 24e är däremot oklart). Men precis som vi skrev i ledaren nr 46 så är det just upprustning av det offentliga som behövs. Regeringens största svek blir i det ljuset inte tisdagens jätte­reträtt utan att man med all den kunskap som legat på bordet under åtminstone hela 2015 inte gjort någonting – att man låtit intala alla att detta är vår plikt utan att göra de satsningar som plikten kräver.

Det är knappt tio veckor och samtidigt en tidsålder sedan regeringsrepresentanter i talarstolar landet runt lovade att riva Europas murar. Alla fick vi lära oss vad transportörsansvar är för något och att det skulle avskaffas omedelbart. Visste dessa socialdemokratiska och miljöpartistiska toppar då ingenting? I Göteborg berättade Mona Sahlin att nu hade folket sagt sitt, nu hade gräsrötterna dragit sitt lass, nu var det dags för politikerna att ta vid. Det bevingade ”politik är att vilja”, blev till ”politik är att snacka”, blev till ”politik är att svika”.

De nyanlända kommer förmodligen inte bli färre, för de är inte ute efter ett socialdemokratiskt paradis, men de kommer behandlas sämre av personal som mår sämre och istället för att göra de satsningar som Sverige så väl behöver säger man nu att högern hade rätt från början. Det kommer inte förändra någonting förutom att manegen krattas åt samhällets allra mest inskränkta, rädda och hatiska opinionsyttringar. Och om målet var att påverka för ett fördelat mottagande mellan EU-länderna kunde man inte kommunicerat sitt misslyckande på ett tydligare vis.

I Medelhavet kommer döda människor fortsätta sköljas upp på stränderna. Det är verkligheten, den försvinner inte – inte ens när Kindberg Batra säger att vi skall ta ”paus”.

Johannes Jensen

Dela