Sveriges mediala landskap har i sommar varit översvämmat av mer och mindre anständigt formulerade debattinlägg kring migration och flyktingmottagning. Det är en debatt där både bristen på proportioner och förmågan och viljan att hantera verklighetsbaserade siffror är skriande, skriver Johannes Jensen.
Inte sällan tycks användandet av siffror i debatten snarast vara till för att skapa intrycket av överväldigande kvantiteter hos läsaren. I augusti uppstod en ganska upphettad debatt mellan DN:s och GP:s ledarsidor med anledning av just detta. Den senare tidningens politiska redaktör Alice Teodorescu valde med lite flyhänt hanterande av siffror att frammana följande scenario: ”… nära 60 miljoner människor är på flykt. I Europa ökade flyktingtrycket från 4,4 till 6,7 miljoner i fjol. Sverige och Tyskland får de flesta av dessa asylansökningar. Det innebär en utmaning för systemen som inte är riggade för att ta emot och integrera en så stor andel människor på samma gång” (Göteborgsposten 22/8). Peter Wolodarski på DN reagerade (30/8) liksom med många liberala ledarredaktioner starkt mot den bild som målades upp i GP och en tämligen skarp anständighetsdebatt följde mellan de båda ledarredaktionerna.
Att Teodorescu bara vill ”lyfta frågan” och diskutera vilken väg Sverige skall ta framöver i hanteringen av migrationen är irrelevant. Underförstått är hennes lösning i vanlig ordning nedmontering av den resterande välfärden, uppluckring av arbetsrätt och ökad lönespridning – vilket ställer Sverigedemokraternas bild av ett välfärdssamhälle med murar som enda motvision, hur långt ifrån den politiska verkligheten detta än är egentligen. Men den främsta effekten är att siffrorna blir så övermäktiga att de debattörer som förespråkar ett mänskligt samhällsklimat ställs inför valet att antingen käbbla om siffror eller tillgripa argumentet om att öppna hjärtan och plånböcker. Resultatet gynnar endast de högertyckare som i olika tonlägen kräver slutna gränser och en avhumaniserad syn på flyende människor.
Att debatten kan bli så skev är egentligen överraskande med tanke på att pålitliga siffror från Migrationsverket är enkla att få tag på. I verkligheten var det 81 301 som sökte asyl i Sverige under 2014. En siffra som är betydligt lättare att greppa mentalt och som dessutom ser ut att bli lägre för 2015 då den senaste prognosen skrev ned det förväntade antalet asylsökande till 74 000 individer, men ett ökat antal av dessa, 12 000 beräknas vara ensamkommande barn. Statistiken är såpass tillgängliga att det till och med går att ta dem vecka för vecka; vecka 35 anlände 2 762 personer varav 712 ensamkommande barn. Totalt hade det vecka 35 kommit 44 888 asylsökande till Sverige. Av dessa kommer genomsnittligt sett färre än hälften att få stanna. Under 2014 var det ca. 35 000 av nämnda 81 301 som faktiskt fick uppehållstillstånd. Asylinvandring står enligt Migrationsverkets siffror bara för 30 procent av den totala invandringen mätt i antalet som slutligen får uppehåll och då är inte återvändande svenskar och nordbor med i den statistiken. Det är med andra ord en betydligt krassare verklighet för dem som flyr än den som Sverigedemokraterna målar upp när deras talesperson talar om ”anstormning av miljontals människor på flykt” (Aktuellt 27/8).
Detta betyder i korthet att Sverige inte står under någon anstormning och inte heller EU-zonen dit ungefär 600 000 tog sig förra året. Tvärtom visar siffrorna på hur oerhört liten del av flyktingströmmarna som når Europa. Av 60 miljoner flyktingar är det bara 20 miljoner som ens lämnat landet och av dem når alltså tre procent EU. Av Syriens 12 miljoner flyktingar är det fyra miljoner som flytt till ett grannland och endast 250 000 som sökt uppehållstillstånd i något EU-land.
Det mantra som högerpopulister upprepar ad nauseam, om att hjälpa flyktingarna ”på plats” istället för att släppa in dem i Sverige, är alltså den faktiska verklighet vi står inför. Att Sverigedemokraterna inte är intresserade av någon saklig debatt är självklart eftersom de inte har någon ambition för att faktiskt göra någon insats ”på plats”.
De som förfasar sig över den massinvandring som de menar drabbar vårt samhälle kan alltså känna sig lättade. Det är inte alls lätt att söka skydd i Sverige undan krig och förtryck. För den största andelen flyktingar är ett liv på en svensk flyktingförläggning en utopi och för dem som faktiskt har möjlighet att försöka är vägen dit allt annat än tillrättalagd. Vi som däremot tror på internationell solidaritet bör varken vara stolta eller nöjda.
Problemet är alltså inte egentligen att den svenska staten är oförmögen att integrera de stora mängder människor som lever i flykt utan att den inte ens försöker. Det är uppenbart vilken utmaning en socialistisk rörelse som menar allvar med sin internationalism står inför.
Johannes Jensen