Kampen om Gállok utanför Jokkmokk i Norrbotten är ännu inte över. I början av oktober kom ett besked från Bergsstaten som väckte ilska och oro hos dem som i flera år kämpat mot Jokkmokk Iron Mines planer på gruvexploatering i området. Med hänvisning till ett kompletterande yttrande från Länsstyrelsen i Norrbotten har Bergsstaten nu bestämt sig för att regeringen borde säga ja till gruvbrytning i Gállok. Länsstyrelsen har i den nya bedömningen endast fokuserat på koncessionsområdet, alltså det område där själva brytningen planeras ske. I det området finns det inte, enligt Länsstyrelsen, några motstående riksintressen. Bergsstaten håller med och nickar uppmuntrande bollen vidare till regeringen.
Det är ganska märkligt att Bergsstaten tycker att läget har förändrats och att de därför kan förespråka en gruva i Gállok. Själva gruvhålet har visserligen krympt en smula men det förändrar inte situationen på det stora hela. För även om det ännu inte är klart hur hela gruvområdet kommer att se ut så är det ett som är säkert: gruvhålet är inte hela bilden, gruvverksamheten kommer att ta ett mycket större område i anspråk än så; för transporter, upplag och anrikningsdammar. Bergsstatens chef, Åsa Persson, säger att hon är medveten om att det finns problem med området i sin helhet. Men de problemen skjuter hon på framtiden och menar att de får lösas i ett senare skede, när miljötillståndet ska prövas i mark- och miljödomstolen.
Problemen som Bergsstaten inte vill handskas med är många. Gállok är renbetesland för samebyarna Jåhkågasska och Sirges. En gruva med allt vad gruvdrift innebär skulle vara förödande för rennäringen. Det är också ett område som borde vara skyddat ur natursynpunkt. Som så många gånger tidigare väljer Bergsstaten att i sin rekommendation till regeringen bortse från de långtgående konsekvenserna för mark och vatten. De har heller inga problem med att Jokkmokk Iron Mines moderbolag, Londonbaserade Beowulf Mining, endast har ett kortsiktigt vinstintresse för ögonen, att de jobb som används som lockbete för kommunen varken är långsiktiga eller kommer att gå till ortsbefolkningen, eller att vi gång på gång har sett liknande bolag lämna gruvor bakom sig utan att ta ansvar för miljösanering och dylikt. Det är också troligt att gruvprojektet kan vara en kortlivad dagslända precis som det stora gruvprojektet i Pajala där det blev platt fall och bolaget Northland begärdes i konkurs.
Jokkmokk Iron Mines har hittills inte framstått som något särskilt pålitligt gruvbolag. De har tidigare fått varningar från Bergsstaten för att de provborrat utan gällande arbetsplaner och Länsstyrelsen har inte bara kritiserat bolaget utan även avrått Bergsstaten från att bevilja en bearbetningskoncession, med hänvisning till riskerna för ”oåterkalleliga förändringar” för ”nuvarande markanvändning” och att stora mängder malm kommer att forslas genom renbetesområden. Därför är det på gränsen till ironiskt att Länsstyrelsens kompletterande yttrande från i somras nu gör att Bergsstaten vill att regeringen säger ja till en gruva i Gállok. Det är uppenbarligen lätt att ta ställning genom att kisa med blicken och bara se en del av bilden. Plötsligt blir renbetesmarker, ortsbefolkning och skyddad natur bara suddiga aningar i periferin. Och det blir fritt fram för riskkapitalister med prospekteringsdrömmar.
Men saken är den att det inte är frågan om utan hur stor skada en järnmalmsgruva i Gállok skulle orsaka för mark, vatten och rennäring. Regeringen borde därför ignorera Bergsstatens uppmaning och inte ens överväga att låta en gruva i Gállok bli verklighet. Istället borde den lägga örat mot marken och lyssna på föraningen av dånet av de tusentals fötter som annars utan tvivel kommer att demonstrera utanför Rosenbad. För Gállok är så mycket större än platsen utanför Jokkmokk, det är en symbol för gruvmotståndet i Sápmi, i hela Sverige, och på alla andra platser i världen där kortsiktig exploatering går före långsiktigt hållbart nyttjande av mark och vatten.
Text: Emma Lundström
Foto: Henrik Blind