Skogsbränder, översvämningar och överhängande risk för irreversibla klimatförändringar inom bara några års tid. En borgerlighet som verkar radikaliseras för var dag som går och ett globalt kapital som är mer intresserade av yttre rymden än planeten de just nu driver mot katastrofens brant. I det stora sammanhanget kan Vänsterpartiets framgångar i opinionen verkligen kännas som en småsak. Men det är de inte. För tusentals nya medlemmar och uppgång till över tretton procent i opinionsmätningar speglar någonting större. Mitt i en reaktionär tid där all vänsterpolitik förklarats antingen naiv, farlig eller förbisprungen av utvecklingen – ofta alltihop på en och samma gång – går det att mejsla ut sin egen politiska väg och belönas för det. Det är förstås till största delen ett resultat av den roll Vänsterpartiet spelade kring utredningen om marknadshyror och den påföljande regeringskrisen.
När sossarna och högerblocket bestämt sig för att det går att driva igenom vilka nyliberala reformer som helst så länge man dinglar frågor om gängkriminalitet och ökad repression som bete framför väljarkåren, så isade V vad politik borde handla om. Alltmedan de S-märkta ledarsidorna och tyckarna fördömde agerandet med förklaringar om vad som ligger i allmänhetens intressen. Viktigare än frågor om hyresrättens framtid deklarerades då vara att få semestra utan oro för storpolitiken, att undvika den risk för ökad smittspridning som parlamentariska processer utgör, att inte behöva rösta två gånger på kort tid. Rädsla och bekvämlighet; de två storheter som antas styra människans hela liv. Det är en farlig bild av allmänheten som målas upp. Allmänheten bryr sig inte, vill inte behöva gå till en vallokal. Allmänheten litar på sina ledare, vill lämnas ifred att köpa sina prylar och fira sin semester. Denna ”allmänhet”, eller ”gemene man”, ”the moral majority” eller bara ”folk”, dyker upp i retoriken som ett verktyg varje gång maktens röster vill avfärda någonting som ett särintresse.
När Vänsterpartiet talar om Sveriges industriella storhetstid och om framtida industrisatsningar och exporttriumfer är det förstås bra att måla upp ett politiskt alternativ till myten om Sverige som en enda stor startup för IT-genier. Men det finns en överhängande fara, för i tanken på tillväxt och jobbtillfällen lurar föreställningen om det allmänna intresset, lika falskt som någonsin. Vi kan titta på Gotland och domen mot Cementa. ”Om inget görs riskerar detta få katastrofala konsekvenser, inte bara för anläggnings- och byggbranschen, utan för hela samhället” är ord som kunnat uttalas av vilken borgerlig ledarsida eller borgerlig tyckare som helst, men som kommer från Sekos förbundsordförande, Gabriella Lavecchia. ”Allmänintresset” i en liten låda, som om alla sitter i samma båt och löntagare vare sig skulle ha intresse av att bromsa den pågående klimatkatastrofen eller säkra vattenförsörjningen i sin egen livsmiljö. Detta visar vilka återvändsgränder ett ”industriparti” kommer stå inför. För även om näringslivstopparna gärna pratar om omställning så kommer nästa kvartals vinster alltid gå först, varje gång.
Den omställning av industri och ekonomi som vår situation kräver, antingen den löses genom förstatligande eller genom ett green new deal, kommer att ske genom kraftmätningar mellan motsatta intressen. Så det gäller att organisera de intressen som pekar ut riktningen mot en annan jämlikare och hållbarare ordning. Vänsterpartiet kan bli kraften som företräder dessa intressen i riksdagen och organiserar dem utanför. De första stegen har redan tagits.
