”Demokratin måste erövras, skapas och byggas underifrån”

Folkrörelsernas betydelse för demokratins utveckling är temat i samtidshistorikern Kjell Östbergs nya bok Folk i rörelse utgiven på Ordfront förlag. Nyligen presenterade han den vid ett digitalt möte som anordnades av tankesmedjan Socialistisk Politik.

Demokrati är inte något som kom som en skänk från ovan, och är inte heller något vi kan ta för givet. Det var budskapet när socialisten och historikern Kjell Östberg presenterade sin nya bok Folk i rörelse, som publiceras lagom till 100-årsfirandet av den allmänna rösträttens iförande 1921. Men kampen för rösträtten började långt tidigare, och demokratisk påverkan innefattar mycket mer än att bara få rösta, menar Kjell Östberg.
– Demokratin måste erövras, skapas och byggas underifrån! I den här boken undersöker jag hur demokratin vuxit fram i Sverige under de senaste 150 åren. Och jag har en grundläggande tes, nämligen att varje steg mot ökade demokratiska rättigheter är ett resultat av sociala rörelsers kamp. Människor har slutit sig samman för att öka möjligheten att påverka sina egna levnadsförhållanden, och de har ständigt stött på motstånd från dem som vill försvara sina privilegier, säger han.
– Överhuvudtaget är det intressant att konstatera att de partier som växte fram i början av 1900-talet i grunden var folkrörelsepartier. Det här är viktigt för det ger partierna djupare rötter i samhället än partier som bara skapats av parlamentariska fraktioner. Arbetar- och fackföreningsrörelsen byggde upp det socialdemokratiska partiet, liberalerna byggdes av nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen, böndernas egen rörelse byggde Bondeförbundet. Egentligen var det bara högern som stod utanför, påpekar Kjell Östberg.

Nuförtiden vill alla partier och politiker hylla demokratiseringen av Sverige, trots att många av deras föregångare kämpade emot när det begav sig.
– En vanlig uppfattning är att för precis 100 år sedan fullbordades en historisk utveckling som äntligen gav hela folket fulla demokratiska rättigheter. Äran brukar ofta tillskrivas framsynta politiker som socialdemokraternas Hjalmar Branting eller liberalernas Nils Edén. För något år sedan försökte även Moderaterna till allmän munterhet hävda att deras ledare Arvid Lindman låg bakom demokratireformen. I själva verket var han en av de mest hängivna motståndarna till att utvidga rösträtten, inte minst för kvinnorna. Men det säger ändå någonting om trycket på att ta åt sig äran för det här, säger Kjell Östberg.
– Och trots den självbild som liberalerna ofta framför, så var det inte heller så att de entydigt var för allmän rösträtt. Den liberala kvinnliga rösträttsrörelsen var faktiskt inte för en rösträtt för alla. De krävde rösträtt på samma villkor som männen hade, och det betyder att fram till 1918 accepterade man idén om en gradering av rösträtten enligt inkomst, vilket fortfarande utestängde majoriteten av medborgarna, såväl män som kvinnor, från att få rösträtt. I sista hand var klass viktigare än kön, också för de liberala feministerna.

Kravet på allmän och lika rösträtt kom i stället från folkrörelser på botten av samhället och växte tills de borgerliga inte kunde stå emot trycket underifrån längre.
– För att förstå varför rösträtten infördes så måste man förstå att det här var inga gåvor från en välvillig överklass. De som länge drivit på för allmän rösträtt var de breda folkrörelserna, som vid den här tiden vuxit till avsevärd styrka och där arbetarrörelsen var den ledande kraften, säger Kjell Östberg.
De avgörande händelser som fick den svenska borgarklassen att tänka om var den ryska revolutionen 1917, och den tyska revolutionen 1918. Även i Sverige rådde det revolutionär stämning med hungerkravaller, bildandet av arbetarråd, och soldater som gick över på de demonstrerandes sida.
– Det här revolutionära hotet upplevdes som verkligt i alla samhällsskikt. Kung Gustaf V fruktade att bli avsatt som hans svåger, den tyske kejsaren just hade blivit, och han lär han börjat packa sina resväskor för att fly från slottet. På några veckor var det plötsligt möjligt att under trycker från den folkliga mobiliseringen genomföra den rösträttsreform som hade varit omöjlig att genomföra under ett halvt sekel.

Men trots det gjorde de borgerliga, så väl konservativa som liberaler, vad de kunde för att se till att införandet av den allmänna rösträtten inte skulle få för stora konsekvenser för politiken.
– Man höjde rösträttsåldern från 21 till 27 år för valet till första kammaren. Det innebar att i ett slag utestängdes 300 000 av den unga radikala generationen. Det är viktigt att understryka att första kammaren inte var något betydelselöst överhus, utan den fungerade som en bastion för att kunna stoppa de förslag som den mera folkliga andra kammaren lade fram, förklarar Kjell Östberg.
Vidare var det inte klart vilken sorts demokrati som skulle införas. Idag framställs den parlamentariska demokratin som synonym med demokrati överhuvudtaget. Men det finns många olika tänkbara former av demokrati.
– Bland dem som hade rest upprorets fana ifrågasatte man varför demokratin skulle göra halt inför fabriksportar och bankpalats. Eller varför medborgarna bara skulle få rösta vart fjärde år, och sen släppa allt inflytande till en byråkratisk elit.

Debatten om demokratin och vilken form den skulle ta var långt ifrån ny. Pariskommunen 1871, då arbetarna tog makten och tillsatte sina egna representanter att styra den franska huvudstaden, hade följts av andra experiment med självorganisering på arbetsplatser och i bostadsområden. Under 1905 års ryska revolution bildades arbetar-, soldat- och bonderåd, som återuppstod som sovjetmakten under 1917-års revolution.
– Det här var idéer som hade lätt att få fotfäste under den revolutionära stämning som rådde vid denna tid. Rådsdemokratin spred sig som en löpeld till Ungern, Österrike, Tyskland, Italien, Spanien, Nordamerika. Det var en spontan utveckling och råden uppstod i den våg av strejker som svepte över det krigströtta Europa. De blev helt enkelt ett alternativ till den parlamentariska demokratin, berättar Kjell Östberg.
Också i Sverige var frågan om arbetarråd och fabrikskommittéer en i högsta grad levande fråga under de här åren inom arbetarrörelsen bland såväl reformister som revolutionärer. Men gradvis övergav Socialdemokraterna den här tanken för parlamentarismen.
– Den demokrati vi har idag bygger som bekant på tydliga inskränkningar. Den ekonomiska sfären, marknaden, näringslivet, makten över arbetsförhållandena, som spelar så stor roll för vårt dagliga liv, kan bara i liten utsträckning påverkas genom beslut i politiska församlingar. Den representativa demokratin begränsar också systematiskt medborgarnas möjlighet att löpande få delta och få insyn i det politiska beslutsfattandet.

Vad menas då med rörelse? De klassiska folkrörelserna är arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen som föddes vid förra sekelskiftet och samlade ett stort antal medlemmar i hela landet kring gemensamma idéer i demokratiskt uppbyggda organisationer. Därtill kommer de nya sociala rörelserna som uppstod framför allt under 1960-talet som mer informella nätverk runt vissa mer specifika frågor och protester.
– Det är spänningsfältet mellan de här definitionerna som jag tänker på. Sociala rörelser är för mig inte stöpta i samma form. Både fackföreningar, med miljontals medlemmar, som små lokala miljögrupper kan bidra till att förändra världen, om än på olika nivåer och med olika medier. Såväl massdemonstrationer, strejker, ockupationer, som studiecirklar, namninsamlingar och facebook-upprop är delar av de sociala rörelsernas maktresurser, säger Kjell Östberg.
– Med en vidare definition skulle även fascistiska, högerpopulistiska och extrema religiösa massrörelser kunna räknas in i det här begreppet sociala rörelser. Men jag lägger tyngdpunkten på progressiva rörelser som verkar för att fördjupa och rädda demokratin. Samtidigt vet vi att det finns inga garantier för att ens såna rörelser skulle vara befriade från patriarkala, främlingsfientliga, homofoba eller andra exkluderande inslag.

Just därför måste man ändå vara försiktig med att romantisera rörelserna, menar Kjell Östberg.
– Arbetarrörelsen existerade inte i något vakuum, utan var djupt påverkad av de värderingar som fanns runtom. De patriarkala dragen var framträdande och det saknades nästan helt kvinnor i ledningen. Ytterligare ett problem var byråkratiseringen, som innebar en gradvis minskad betydelse för basorganisationerna. Det parlamentariska arbetet kom på det sättet att ställas i motsättning till den demokrati som byggdes på rörelsens aktiviteter, säger han.
– Under efterkrigstiden kom de traditionella folkrörelserna att inte bara vara rörelser underifrån. De kom också att bli statsbärande. Under 1960- och 70-talet uppstod en reaktion på det här. Många ansåg att arbetarrörelsen hade förlorat sin själ, socialdemokratin hade gjort till sin uppgift att förvalta det kapitalistiska systemet, medan de kommunistiska partierna hade urartat i stalinistiska sekter. Istället växte det fram en ny typ av sociala rörelser som underifrån krävde en radikalare och mer demo­kratisk politik, säger Kjell Östberg och fortsätter:
– Men det skedde också en korsbefruktning mellan de nya och de traditionella rörelserna, då radikaliseringen på arbetsplatserna med den stora gruv­strejken 1969 och efterföljande våg av vilda strejker, återigen gjorde att diskussionen om demokratins gränser utmanades med förslag på till exempel löntagarfonder, även om det inte räckte hela vägen fram.

Så kampen för demokratiskt inflytande fortsätter! Kjell Östberg säger sig inte vilja peka ut vägen för de framtida generationerna, utan syftet med boken har varit att samla arvet från tidigare erfarenheter, för att kunna föra kampen vidare. Idag står vi inför stora utmaningar som klimatkatastrofen, växande klassklyftor, samt högerextremism och nynationalism, samtidigt som demokrati och sociala rättigheter verkar vara på tillbakagång.
– Det som krävs är att bygga de här breda folkrörelserna som en demokratisk arena underifrån, där det fackliga inflytandet kan stärkas och där klimatrörelsens olika delar spelar en central roll. Man kan tycka att det verkar helt orealistiskt idag, men det ansåg man också för 150 år sedan när de första stapplande stegen togs. Det var ändå rörelser underifrån som lyckades driva igenom rösträttsreformen för 100 år sedan, det var den här fantastiska blandningen av gamla och nya rörelser som skapade den solidariska välfärdsstaten som kännetecknade 70-talet. Och det finns ingen annan väg att lösa dagens kriser annat än att skapa det här trycket underifrån igen. Så enkelt, och svårt, är det, säger Kjell Östberg.

Per Leander