Recep Tayyip Erdoğan Foto: Chatham House
▶ En mer offensiv utrikespolitik
▶ Ökat auktoritärt styre på hemmaplan
▶ Vad har Erdoğan i kikaren?
KOMMENTAR
I mitten av juni inledde turkiska militära styrkor en kombinerad luft- och markoffensiv in i norra Irak. Sedan dess har man trängt 40 kilometer in i detta område där den kurdiska gerillan PKK har sina baser. Det är inte ovanligt att Turkiet flygbombar PKK:s försänkningar på irakiskt territorium, men man har inte tidigare siktat mot – som det nu verkar – en permanent ockupation av landyta. Det är tydligt att Ankaras mål är att en gång för alla slå ut PKK:s möjligheter att utföra räder in i sydöstra Turkiet med Irak som bas och därmed också djupt skada PKK som organisation.
Turkiet säger också att ockupationen inte kommer att upphöra så länge den irakiska regeringen ”fortsätter att se mellan fingrarna på rebellernas närvaro i regionen” (Al Jazeera, 13/8). Självklart har också denna ockupation ytterligare förbistrat det redan spända klimatet mellan Turkiet och Irak. Det hela blev inte heller bättre av att tre irakiska gränsvakter dödades vid en turkisk lufträd den 11 augusti, något som föranledde att ett besök i Bagdad av Turkiets försvarsminister ställdes in.
Operationen i Irak är ytterligare ett tecken på en under senare år alltmer offensiv turkisk säkerhets- och utrikespolitik. Sedan den turkiska militärens invasioner i Syrien 2018 och 2019, för att försvaga det kurdiska självstyret i den autonoma regionen Rojava, har militären stannat kvar i en bred korridor i nordöstra Syrien.
Mindre känt är Turkiets engagemang i det sönderfallande Libyen där man sedan länge – tillsammans med Italien, Qatar och USA – backat upp den av FN stödda regeringen med säte i Tripoli i västra Libyen. På den andra sidan i det rådande inbördeskriget har vi parlamentet i den östra staden Tobruk och Libyens nationella armé (LNA) – ledd av generalen Kalifa Haftar. Den sidan har stöd av Egypten, Frankrike och Förenade Arabemiraten. Vid årsskiftet 2019-2020 stod Haftar utanför Tripoli och hotade att inta huvudstaden. Den 2 januari 2020 gav dock det turkiska parlamentet grönt ljus för att skicka militär trupp. Därefter har också krigslyckan vänt och nu är det Haftars armé som befinner sig på defensiven.
Turkiet har även slutit ett avtal med regeringen i Tripoli om att borra efter olja och gas i ett omstritt område i östra Medelhavet, vilket upprört Grekland och Cypern vars gränser går precis vid de planerade borrningarna. Ett förhållande som Turkiet, utifrån att man redan påbörjat borrningen efter gas, verkar att helt negligera.
Den utrikes- och säkerhetspolitiska offensiven har också ackompanjerats med att president Erdoğans styre antagit en allt mer auktoritär profil på hemmaplan där några militärers påstådda kuppförsök sommaren 2016 blev startskottet för en klappjakt på oppositionella. Enligt Amnesty Press (7 mars) har cirka 150 000 anställda inom de statliga organen avskedats och ungefär 80 000 människor fängslats. Uppseendeväckande många medier har därtill bara bommats igen och Turkiet har utvecklats till ett av de kärvaste länderna i världen för journalister att verka i. Ett parti som drabbats hårt är det vänsterorienterade HDP som – förutom sina tidigare ledare Selahattin Demirtas och Figen Yükseldagg – också tvingats åse hur även många andra av dess parlamentariker och framträdande medlemmar berövats friheten.
Visst tillåts det fortfarande flera partier i Turkiet och val äger rum, men landet gör inte längre skäl för att kallas en demokrati. Snarare borde det, liksom även exempelvis Ryssland, tilldelas epitetet demokratur. Och samtidigt ser vi således hur landet under Erdoğans styre i ökande grad kombinerar den mer auktoritära inrikespolitiska kursen med växande stormaktsdrömmar, orkestrerad av en allt tydligare aggressiv utrikespolitik. Frågan är vad president Erdoğan har i kikaren och vart den turkiska demokraturen är på väg?
Anders Karlsson
