Joe Biden Foto: Gage Skidmore
Nu har Joe Biden definitivt tagit ledningen över Bernie Sanders. Även om Sanders kampanj har en del av en social rörelses kvalitéer, så är nivån i klasskampen inte tillräckligt hög för att dra fram Sanders till presidentposten eller andra som honom till kongressen. Det menar den amerikanske marxisten Dan La Botz.
OPINION
På ett ytligt plan vann Joe Biden naturligtvis Supertisdagen på grund av att de andra moderata kandidaterna – Pete Buttigieg och Amy Klobuchar – hoppade av efter Joe Bidens seger i South Carolina och därefter stödde Biden, precis som den tidigare avhopparen Beto O’Rourke. Alla tre förenade sig med Biden vid ett stort möte i Houston, Texas, med stor uppmärksamhet från media, något som utan tvekan påverkade väljare i den staten och på andra ställen. Påföljande dag hoppade även Michael Bloomberg, som hade spenderat miljontals dollar men erövrat väldigt få delegater, av och stödde Biden.
Det är inte förvånande att etablissemangets demokrater sluter sig samman kring en ledande moderat kandidat, speciellt när de, som i fallet Buttigieg, uppmuntrades till det av Barack Obama. Utan tvivel har Klobuchar, Buttigieg och O’Rourke utlovats någon sorts politisk belöning, kanske poster i regeringen eller andra höga positioner. Vi visste att etablissemanget var mäktigt – eftersom det representerar banker, företag, företagsmedia, den politiska klassen – och nu har vi sett det i arbete.
Sanders stöd har utan tvekan också överdrivits en del, som ett resultat av hans stora och livliga möten och den enorma mängd pengar han har samlat in – även om större delen av de pengarna har kommit från kanske 5 miljoner givare av ungefär 140 miljoner sannolika väljare 2020. De här sakerna var ett bra tecken på hur passionerade Bernies anhängare är, men inte på kampanjens verkliga djup och omfång.
Sanders visade sig vara svagare än många av hans anhängare förstod. Hans grundläggande strategi misslyckades: unga väljare och andra nya väljare röstade inte i tillräckligt stort antal för att förändra styrkebalansen och ge honom segern. I själva verket var det, som han själv medgav, många unga människor som inte röstade. Och där röstandet verkligen ökade, till exempel i Virginia (spektakulärt) och Texas, var de flesta av dem moderata som lade sin röst på Biden.
Sedan är det förstås de svarta väljarna. De flesta svarta anser sig inte vara liberala. Så det är inte förvånande, att även om Sanders fick ett betydande stöd från unga afroamerikanska väljare, så röstade majoriteten av de svarta väljarna – mellan 60 och 70 procent – på Biden i Virginia, North Carolina, Alabama och Tennessee. Sanders gjorde bra ifrån sig bland latinos i väst, vilket bidrog till hans tidigare seger i Nevada och även i Colorado och Kalifornien på Supertisdagen, men det kunde inte kompensera för att han förlorade de svarta väljarna.
Svarta väljare röstade på Biden för att han hade varit vicepresident under den första svarta presidenten, Barack Obama. Och viktigare därför att det demokratiska partietablissemanget under årtionden har arbetat för att övertyga svarta väljare att deras öde beror på partiet. Bernie Sanders kunde inte bryta de kraftfulla politiska band som under decennier har smitts mellan etablissemanget och svarta politiker och predikanter, ett förhållande som har vidmakthållit det svarta samhällets underordning och beroende.
Efter århundraden av missförhållanden och försummelser, utsugning och förtryck, var svarta väljare oerhört stolta när Barack Obama valdes. Och ingen politiker från Demokratiska partiet, inklusive Sanders, vågade säga sanningen– nämligen tillkännage att Obama hade svikit det svarta samhället. Inte heller kan någon säga högt att Obamas vicepresident Biden bara var hans obetydliga, leende hjälpreda, trots att svarta väljare givetvis redan vet det.
Men när de ställs inför Trump har afroamerikaner ingen annanstans att vända sig än att samlas kring Biden och det Demokratiska partiet för att det ska försvara dem, trots att det under decennier har underlåtit att göra det. Följaktligen och tyvärr har svarta människor (åtminstone den majoritet som stöder Biden), som så ofta har stått i förtruppen under vår sociala kamp, antagit en pragmatisk ståndpunkt som gör dem till en konserverande kraft under primärvalen.
En viktigare orsak till att Biden vann är att även om Sanders kampanj har en del av en social rörelses kvalitéer, så är nivån i klasskampen inte tillräckligt hög för att dra fram Sanders till presidentposten eller andra som honom till kongressen. En verklig politisk vänsterrörelse kräver en djup förståelse av krisen i samhället och att en kraftfull strävan efter samhällsförändringar uttrycks i sociala konflikter.
Jacobin och Democratic Socialists of Americas (DSA) arbetsgrupp ”Bread and Roses” [Bröd och rosor] har haft en benägenhet att överdriva den senaste tidens ökning av antalet strejker, som knappast utgör någon betydande strejkvåg. Andra sociala rörelser under senare år – Occupy Wall Street, Black Lives Matter och #MeToo – har varit tillfälliga, här idag borta imorgon, och en del av deras energi har flödat över till Sanders kampanj, men en hel del av den energin har skingrats.
Den 40-åriga nyliberala omorganiseringen av ekonomin och omformningen av arbetarklassen har ännu inte skapat en ny stark arbetarrörelse, som den som under 1930-talet och återigen på 1970-talet ledde till massiva strejker och experiment i vänsterpartier.
Biden kan mycket väl anlända till konventet med en majoritet av delegaterna. Men om varken Sanders eller Biden har de flesta rösterna och inte kan vinna en första valomgång, då kommer superdelegaterna (som i år kallas ”automatiska delegater”) att kunna rösta i den andra valomgången. Dessa delegater är ”framstående politiska ledare (tidigare presidenter, etc.)”, guvernörer, senatorer, kongressrepresentanter och medlemmar i Demokraternas nationella kommitté, det vill säga det Demokratiska partiets etablissemang. Det finns 775 superdelegater (16 procent av det totala antalet delegater, som är 4 750), och den stora majoriteten av dessa kan förväntas stöda Biden. Och deras röster kommer att ge honom nomineringen.
Sanders har lovat att stöda den som Demokratiska partiet nominerar, och vi kan förvänta oss att han gör det, precis som han gjorde 2016. Om han förlorar kommer många av Sanders anhängare att bli djupt demoraliserade och andra kommer att bli arga. En del kan komma ur denna erfarenhet med en önskan att skapa ett nytt politiskt parti, ett det arbetande folkets socialistiska massparti. Jag önskar all kraft åt dem (och skulle gärna förena mig med dem under detta försök) även om vi kommer att stå inför samma grundläggande problem som Sanders kampanj: klasskampens låga nivå, massrörelsernas kortvariga karaktär, Demokratiska partiets organisatoriska och ideologiska grepp.
Även om jag fortfarande önskar att jag har fel, så skrev jag så här för några månader sedan:
”Men vi vet att den amerikanska kapitalistklassen och företagsmedia hatar Sanders och det han står för, och det gör också hela det politiska etablissemanget, inklusive Demokratiska partiets ledning, som avskyr honom. Ända från början har en seger för Sanders varit en högoddsare … Vi har inte den nivå på klasskampen som kan dra fram Sanders till presidentposten tillsammans med ett stort antal demokrater till kongressen och senaten, som är det enda sätt på vilket han kan påverka USA:s politiska inriktning.
Vi befinner oss i den obekväma ställningen – som inte har varit så ovanlig för socialister under olika perioder under de senaste 170 åren efter Kommunistiska manifestet – att behöva inse att arbetarklassen ännu inte är beredd att agera på egen hand. Vi kommer att fortsätta att organisera och kämpa för vår politik inom arbetarrörelsen och de sociala rörelserna, och vänta på de händelser som kommer att starta ett utbrott av massrörelser, förutan vilka vår politik inte har någon förmedlare.”
Dan La Botz
Översättning:
Göran Källqvist