Aten 2012 Foto: Adolfo Lujan cc-by-sa
Vid valvinsten 2015 representerade grekiska SYRIZA hoppet för vänstern i hela Europa, men vägen blev en annan än planerad och gick genom folkomröstning, kapitulation, splittring, nyval, ett nytt memorandum med högerpolitik och slutligen reformer och valförlust. Internationalen träffade Antonio Ntavanellos, ledamot i SYRIZA:s politiska sekretariat för att i backspegeln se vilka lärdomar som kan dras. Vi publicerar intervjun i fyra delar. Här kommer del två.
Läs första delen: ”Första tecknen på SYRIZA:s kapitulation sågs redan 2013”
INTERVJU
Den 7 juli förlorade SYRIZA regeringsmakten i Grekland som partiet innehaft i fyra och ett halvt år. Internationalen har träffat Antonio Ntavanellos som var ledamot i SYRIZA:s politiska sekretariat (verkställande utskott) mellan 2004-2015. Antonio Ntavanellos arbetar inom den trotskistiska organisationen DEA, Internationella arbetarnas vänster.
I januari 2015 när SYRIZA kom till makten, vilken politisk position hade Vänsterplattformen och vad försökte ni göra?
– Vår ståndpunkt var att vi snabbt och ensidigt oberoende av förhandlingarna med trojkan måste införa Thessalonikiprogrammet. Vi föreslog och tryckte på för att vi skulle gå till parlamentet och med majoritet besluta att vi stoppar åtstramningspolitiken. Vi krävde ett stopp för betalningarna på skulden och Vänsterplattformen var tydlig med att för att göra detta måste vi vara redo att lämna euron. Så för oss var det galet att acceptera betalningarna som fortsatte. I sju månader betalade SYRIZA:s regering regelbundet och till och med bättre än den tidigare regeringen. I slutet tog de pengar från sjukhusen och från de offentliga medlen som pensionsfonderna för att betala på skulden. Så i juli upptäckte de att ingenting hade lämnats kvar i den offentliga sektorn. Så det var dags att bestämma sig för att säga ja eller nej. Det är därför Tsipras beslutade att gå till folkomröstningen.
Vi stödde idén att gå till folkomröstningen och låta folket fatta beslutet, även om DEA hade föredragit nyval vilket hade gett ett tydligt mandat för SYRIZA att inte bara säga nej utan att fortsätta
Antonio Ntavanellos satt i
Syrizas verkställande utskott 2004-2015.
den politiska linjen därefter. Under de sista dagarna före folkomröstningen var den enda delen av SYRIZA som fortfarande stödde folkomröstningen Vänsterplattformen och några radikaler som Tasos Koronakis. Majoriteten runt Tsipras var förlamad av rädsla eftersom de trodde att folkomröstningen skulle säga ja så det skulle vara lätt att kapitulera. Men folkomröstningen sa nej.
Vad gjorde ni i Vänsterplattformen under våren? Du tog förlängningen av skulden från 22 februari som ett exempel som ni skarpt motsatte er. Jag antar att ni var ganska upprörda och oroliga. Vilka var striderna och hur försökte ni få igenom era perspektiv?
– Vi försökte organisera oppositionen i partiet, för det var tydligt att kampen vid den tidpunkten skulle ske inne i partiet. Det var en period då samhället utanför var förlamat. Det var inte en period av strejker och demonstrationer. Först inför folkomröstningen kom folket tillbaka på den politiska scenen.
Så vi förberedde konfrontationen inuti partiet. Samtidigt var det en period med hundratals saker att göra varje dag, det var en tuff period. Den viktigaste förberedelsen handlade om vad som skulle komma. DEA valde att gå ut offentligt i vår tidning. I många viktiga frågor sa vi att Tsipras hade valt en väg för kompromiss och att detta leder till ett tredje memorandum. Vi hade en stor artikel om detta i början av maj 2015 och det var en skandal eftersom det var undertecknat av mig och jag var ledamot i partiledningen och sa att det Tsipras gör leder till en politisk katastrof och till undertecknade av det tredje memorandumet. Det var en skandal i borgarpressen och inom partiet. Men ingen hade vid den tidpunkten möjlighet att vidta några disciplinära åtgärder. Det var tydligt att någonting stort skulle komma.
Jag har såklart läst Varoufakis bok ”Adults in the room” om striden med trojkan. Det är tydligt att ni hade två helt olika perspektiv, hans var perspektivet från en akademiker med ”smarta lösningar” men som verkade vara frikopplat från partidemokratin och därmed missade att bygga de nödvändiga allianserna som behövdes på ett demokratiskt sätt. Men jag är ändå nyfiken, diskuterade ni frågan om parallell valuta i partiet?
– Nej, det här med parallell valuta var en idé från Varoufakis som diskuterades mellan honom och Tsipras. Och jag tror inte att det var någon bra idé. De viktigaste valen handlade om skulden och att behålla likviditeten, det vill säga att införa kapitalkontroll och att förbereda sig för konfrontation. Om det behövdes kunde du återgå till en nationell valuta omedelbart, du behöver inte en parallell. Jag menar att du kan använda euron en stund och på samma sätt.
Och stämpla dem eller något liknande?
– Stämpla dem?
Varoufakis skrev om det, att stämpla eurosedlar som fanns deponerade av ECB i Grekiska centralbanken för att visa att de är grekiska. Ok, det är en teknisk fråga…
– Nej, det är inte bara tekniska frågor. Det är smarta idéer för att undvika det egentliga politiska beslutet. Varoufakis var inte medlem i SYRIZA. Varoufakis var inte i partiet. Varoufakis var i själva verket inte ens i rörelsen vid tidpunkten. Han kom tillbaka till Grekland inbjuden av Tsipras för att bli minister. Han hade en idé om att vi genom smart förhandling kunde undvika konfrontationen med trojkan. Allt detta är goda idéer från vuxna i rummet som i slutändan inte kommer konfrontera varandra. Det var en illusion. Schäuble hade aldrig några illusioner om några resultat av förhandlingarna. Han visste att han måste döda experimentet med radikala partier vid makten i en period av kriser. Inte för att Grekland var ett viktigt land, det var det inte, men för att SYRIZA vid denna tid var ett exempel för Podemos i Spanien, för Bloco i Portugal, för Die Linke i Tyskland, för NPA och vänstern i Frankrike. Så det var ett exempel på radikal politik under krisen. Han visste att han var tvungen att döda detta exempel. Schäuble förhandlade i verkligheten inte.
Vi upplevde förhoppningarna i Sverige också, många tänkte att nu kommer det en ny våg från vänster. Jag minns att du deltog över videolänk inför ett fullsatt Rött Forum som hölls i Stockholm i slutet av januari 2015 veckan efter SYRIZA:s valseger. Det var stort och mycket energi och känslan av att ”nu händer det äntligen något.”
– Jag kommer ihåg det. Det var mycket viktigare vid den tiden än någon smart idé om typen av parallell valuta eller sådant att säga att vi tar kontroll över bankerna. Eftersom bankerna hade rekapitaliserats med offentliga pengar så hade det varit mycket lätt för en regering att säga ”ok vi tar kontrollen över bankerna”. Och om det hade ifrågasatts hade vi svarat: ”Från januari till maj uppmuntrade de sina kunder att ta ut pengarna ur landet. Vi stoppar detta.” Detta var viktigare än någon idé om andra valutor eftersom vi hade kunnat behålla den befintliga valutan inom landet.
Så ni ville själva införa kapitalkontroll?
– När det gäller kapitalkontrollerna krävde SYRIZA:s vänster kapitalkontroll. Från första dagen krävde vi kapitalkontroll. Vad som har hände veckan innan folkomröstningen var i verkligheten inte kapitalkontroll, det var skrattretande. De satte en gräns för uttagen i bankomaterna, det är inte kapitalkontroll. Mellan januari 2015 och folkomröstningen flöt enorma summor pengar ut ur landet.
Ja, och redan från december 2014 när det framstod som mycket troligt att SYRIZA skulle vinna valet lämnade över 4 miljarder euro landet.
– Även efter valet, när Tsipras var vid makten och Dragasakis var ansvarig för bankerna, förde bankerna officiellt ut pengar ur landet. Vi krävde kapitalkontroller mot kapitalets frihet att fly landet. Men det infördes inte. Och i början av sommaren 2015 hade alla pengar försvunnit och regeringen närmade sig med stormsteg ögonblicket då vi inte skulle kunna betala löner och pensioner. Det var utpressning från trojkan, Schäuble med flera.
Var Vänsterplattformens position om kapitalkontroll i linje med Thessaloniki-programmet?
– Nej, beslutet från SYRIZA:s kongress var att vi ensidigt skulle stoppa åtstramningen och att vi kommer att sluta betala skulden. Och efter det att vi skulle förhandla.
Och alla stödde detta till en början?
– Ja, till och med Tsipras stödde detta.
Hur diskuterade ni i Vänsterplattformen strategin? Om ni infört kapitalkontroller och slutat betala så hade det troligtvis blivit en stor konfrontation med trojkan och hög temperatur i samhället. Hade ni någon plan för att öppna upp och bredda kampen? Hade ni någon utvecklad plan som du vill berätta om?
– Inte specifikt, men vi hoppades att några centrala beslut som dessa skulle kunna framkalla en ny våg av kamp. Det var ett positivt tänkande och som vi såg vid folkomröstningen hade folket tagit ett steg tillbaka men ännu inte helt retirerat. Så om regeringen till exempel konfronterade bankägarna hade vi en klass med oss i det ögonblicket. Det var rimligt att tro att människor som arbetade i bankerna och arbetarrörelsen skulle stödja regeringen mot bankägarna. Det var vad vi hoppades åstadkomma men vi lyckades inte. Vi blev besegrade där.
Tror du efter SYRIZA:s erfarenheter att dessa breda partier, koalitionspartier där revolutionärer och reformister samarbetar alltid är dömda att misslyckas?
– Nej, verkligheten är att dessa breda partier har varit svaret för många revolutionärer, för centrister och till och med för radikala reformister. Under omständigheter som inte varit vårt egna val, utan som varit ett faktum. Dessa omständigheter finns fortfarande. Och du har fortfarande exempel på nya breda alliansparter, mindre radikala visserligen. Till exempel Sanders rörelse i USA är inte mer radikal än SYRIZA var i början, utan tvärtom mindre. Detsamma med Corbyn-fenomenet i Storbritannien. Så jag tror att detta kommer att fortsätta och att det viktiga är att ha med sig erfarenheten och vara mer tydlig och redo från början för hur man kan delta om det är nödvändigt. I Brasilien till exempel är det nu klart att motståndet mot Bolsonaro kommer behöva organiseras på politisk nivå och att det inte finns någon organisation som ensam kan göra detta. Så jag är säker på att de för närvarande kan ha en bred allians av organisationer och småpartier med revolutionärer, centrister och vänsterreformister. Eftersom jag tror att detta kommer att fortsätta tror jag att erfarenheterna från Grekland, Frankrike, Spanien och Portugal är mycket viktiga. Så vi måste diskutera detta och ta med oss erfarenheterna.
Jonas Karlsson
