Det är lite mer än ett år sedan det grekiska folket tog vänsterkoalitionen Syriza till makten. Sedan svek Syriza folket genom att ignorera dess vilja och istället skriva under Trojkans åtgärdsprogram, det program som folket i somras röstade emot med sitt tydliga OXI. Vissa menar att Syriza inte hade något val. Andra menar att de borde ha löpt hela linan ut och tagit tillbaka drachman – i enlighet med dåvarande finansminister Yanis Varoufakis plan – och lämnat både EU och euron.
Oavsett hur den grekiska regeringen borde ha gjort, då efter sommarens omröstning, så har det bara varit ett sluttande plan sedan dess. För en kort stund stod Syriza för hoppet, både i Grekland och i Europa. Hoppet om en annan väg framåt, en väg åt vänster där folket sätter agendan istället för den politiska och ekonomiska eliten. I och med sveket efter omröstningen slocknade detta hopp.
Därför kändes det bara ihåligt och falskt när premiärminister Alexis Tsipras den 24 januari höll tal för att fira ett år vid makten. Det spelar ingen roll hur mycket han ordar om folklig makt eller avfärdar den konservativa eliten eftersom det i nuläget inte finns något han kan säga som ändrar på det faktum att det grekiska folket tyngs ned av ännu mer nedskärningar och åtstramningar. Ännu mer av det som Syriza skulle se till att få ett slut på.
Att säga sig företräda folket och sedan svika det får konsekvenser. Det har Syriza fått känna på. Den fjärde februari var det generalstrejk, den tredje på tre månader. Då fylldes centrala Aten av 50 000 greker som demonstrerade mot åtstramningarna. Liknande protester har skett på flera håll i landet den senaste tiden, särskilt på landsbygden. I flera veckor har bönder från hela Grekland gått samman mot regeringens pensionsreformer som bland annat kommer att tredubbla deras sociala avgifter. De vänder sig också mot dubblerad inkomstskatt och mot ökat pris på bränsle. De menar att reformplanen kommer att slå hårdast mot dem som ärligt deklarerat sina inkomster och betalat sina skatter.
Bönderna har bland annat skapat vägblockader på motorvägar och vid gränskontroller med sina traktorer och i fredags gjorde tusentals av dem gemensam sak med fackföreningsfolk på Syntagmatorget i centrala Aten. Enligt vissa källor är det högerkrafter som driver på protesterna men enligt den grekiska polisen var över hälften av demonstranterna medlemmar i kommunistpartiets fackförening Pame. Det är även olika vänstergrupper som varit med och organiserat flera av vägblockaderna.
Tidigare under fredagen hade bönder från Kreta drabbat samman med poliser utanför jordbruksdepartementet. Där möttes böndernas auberginer, tomater, stenar och herdestavar av polisens tårgas. Många av demonstranterna hade med sig tält och planerade att stanna hela helgen på Syntagma. Under protesterna brändes även olivkvistar framför parlamentet. “Vi lever på lån, den här reformen kommer att förgöra oss. Vi kan inte backa från det här, om vi gör det så får vi svälta”, sade olivoljetillverkaren och fyrabarnsfadern Manolis Niolakis till tidningen Daily Star.
Men det är inte bara bönderna som gör uppror mot pensionsreformerna, även advokater, konstnärer, revisorer, ingenjörer, doktorer, sjömän och tandläkare har gått ut i protester den senaste tiden. Ibland har protesterna varit större i omfång än under de stora manifestationerna mot åtstramningarna 2011 och 2012. Stora delar av befolkningen är helt enkelt trötta på att leva i total ekonomisk otrygghet och på att den enda framtidsutsikten är att det bara kommer att bli värre.
Regeringens svar på protesterna är å ena sidan att uttrycka en vilja till dialog och hota med indraget jordbruksstöd från EU, å andra sidan att avfärda dem med att de utgörs av egenföretagare från den välbärgade medelklassen som röstade ja till mer åtstramningar men som inte vill betala sin beskärda del. De som protesterar kallas nedlåtande för ”slipsrörelsen”, men – som den grekiske professorn i politisk filosofi, Panagiotis Sotiris, skriver i tidningen Jacobin – handlar det inte om välbeställda människor bara för att det råkar röra sig om egenföretagare, det handlar om arbetare som kämpar för att få vardagen att gå ihop och för vilka pensionsreformerna skulle vara sista droppen i bägaren. Det handlar om småbönder som försöker överleva. Det handlar också om unga utbildade människor som ser sig tvingade att lämna Grekland eftersom ungdomsarbetslösheten är skyhög och de nya reformerna bara minskar deras möjligheter att skapa sig ett rimligt liv i hemlandet. Det handlar om ett land där väldigt många människor går på knäna samtidigt som båt efter båt med människor i ännu större nöd anländer till öarna. Det handlar dessutom om ett land där en av folket vald vänsterregering av utomstående krafter tvingas, och låter sig tvingas, in i ett nyliberalt fälttåg av privatiseringar och åtstramningar. Bland annat har fjorton regionala flygplatser sålts till ett tysk-grekiskt konsortium och ett kinesiskt företag har fått jakande besked om att få köpa Pireus hamn. Med tanke på alla dessa omständigheter är det inte konstigt att protesterna bara växer.
Syriza har infört vissa sociala åtgärder, som matkuponger för de allra fattigaste, men de flesta sociala reformer som skulle göra det bättre för det grekiska folket har uteblivit. Den grekiska regeringen sitter fast i Trojkan tvångströja som i princip bara innebär alltmer aggressiva reformer med negativa konsekvenser för väldigt många människor. IMF har meddelat att Grekland måste skära ned ännu mer för att nå de ekonomiska målen som Trojkan satt upp. De 1,8 miljarder euro som ska dras in genom pensionsreformerna är en del av de nio miljarder som är ett av villkoren för att Grekland ska få ta del av det treåriga ekonomiska räddningspaketet från EU och den internationella valutafonden, IMF.
Samtidigt sätter EU en enorm press på Grekland när det gäller att stoppa flödet av flyktingar in i Europa. Omkring 850 000 människor flydde till Europa via Grekland förra året och just nu hotar unionen med att kasta ut landet ur Schengen om inte gränserna säkras. Det finns inom EU mer eller mindre uttalade planer på hur flyktingarna ska stoppas, bland annat diskuteras byggandet av ett så kallat ”skärtrådsstängsel” i Makedonien för att hindra flyktingar från att ta sig vidare från Grekland in i Europa, en idé som Polen, Ungern och Slovakien omfamnar. Förutom att hindra flyktingarna från att ta sig vidare från Grekland vill EU också att landet ska omfattas av Dublinförordningen igen. Det skulle innebära att alla asylsökande som kommer till Grekland först på sin flykt till Europa kan skickas tillbaka dit av de andra länderna. Europadomstolen för mänskliga rättigheter satte stopp för det 2011 då situationen för flyktingarna i Grekland bedömdes som alltför inhuman.
Planen i EU är alltså att låta det land som har fått ta skulden för de europeiska bankernas kris också ta skulden för flyktingkrisen. Precis som juridikprofessorn Pavlos Eleftheriadis skriver i brittiska Telegraph så har EU inte bara straffat Grekland för unionens egna misstag utan försöker nu även att göra Grekland till skurken i flyktingkrisen för att få en anledning att flytta unionsgränsen norrut.
Drygt 70 000 asylsökande har kommit till Grekland hittills i år och det finns många fantastiska människor som gör allt för att hjälpa dem som kommer. Samtidigt är det bortom all rimlighet att tro att ett land som håller på att gå sönder av åtstramningar ska kunna hantera den flyktingsituation som EU nu verkar bädda för. Med en arbetslöshet på 25 procent, ett folk i uppror och tusentals nya flyktingar varje månad som behöver all hjälp de kan få, är det svårt att se hur Syriza ska hitta en möjlig väg framåt, mot det verkligt demokratiska samhälle de lovade folket när de gick till val.
Enligt Yanis Varoufakis hade Syriza aldrig några verkliga planer på att bryta med eurozonen, oavsett vad folket bestämde sig för i omröstningen. Men trots detta så visade Grekland att politisk förändring är möjlig och att det går att bygga politiska projekt av sociala rörelser. Vad Syriza borde ha insett, men uppenbarligen valde att blunda inför, är att det inte går att bygga något nytt politiskt projekt inom eurozonen. Det går inte att skapa något nytt utan att bryta med det gamla. För att folkets makt ska återupprättas måste elitens makt krossas. Det borde kanske Yanis Varoufakis tänka på nu när han lanserar ett demokratiseringsprojekt inom ramen för EU. Den före detta finansministern lämnade den grekiska regeringen i somras efter påtryckningar från Trojkan. Den nionde februari sjösatte han – tillsammans med bland andra filosofen Slavoj Žižek och musikern Brian Eno – demokratirörelsen Democracy in Europe Movement, DiEM 25, som vill ”riva murar och bygga ett bättre EU”. Rörelsen består av människor som vill reformera EU genom att skapa ett politiskt rådslag och kräva fullständig transparens i unionen. Precis som journalisten och redaktören Olav Fumarola Unsgaard skriver i Aftonbladet så är det inte ett revolutionärt projekt utan ett brett upprop till alla kontinentens demokrater med en ”önskan om att samla de goda krafterna och erbjuda en alternativ berättelse till nyfascisternas folk, nationalism och slutenhet”.
Men på samma sätt som det framstår som omöjligt för Syriza att vara en verklig vänsterregering inom eurozonen, verkar det som ett sisyfosarbete att bygga en verklig demokratirörelse inom ett EU som just nu är så krackelerat att det bara väntar på en vindpust för att falla i bitar. Det hade varit bättre om Yanis Varoufakis hade lanserat DiEM 25 som ett projekt oberoende av EU, precis som det hade varit bättre om Alexis Tsipras och hans regering hade lyckats bryta sig loss från eurozonen och skapat ett verkligt alternativ till utvecklingen i Europa. Nu blir det istället så att det grekiska parlamentet kommer att rösta om det av folket så kritiserade reformförslaget senare i februari. Det verkar inte finnas några tvivel om att det går igenom.
Emma Lundström
Tidigare i Internationalen:
Om Grekland förlorar, förlorar också vi
Grekland utkämpar ett nervernas krig mot Europas höger
Kajsa Ekis Ekman: “En historisk tid för Grekland”
Syriza på Rött Forum: ”Vår prioritet är att rädda folket, inte bankerna”
“Utan kvinnor är ingen förändring möjlig”
Kajsa Ekis Ekman: ”Syriza visar att rörelser kan komma till makten!”
På tröskeln till ett annat Europa?
Jonas Sjöstedt: ”Om Syriza lyckas, kan Podemos lyckas”
Grekland kan få en vänsterregering
Kajsa Ekis Ekman: ”Greklands problem är inte krisen, det är åtgärderna mot den”
Ockuperande studenter i Ioannina: ”Det finns ingen framtid om vi inte slåss för den nu”
Syrizaledaren Alexis Tsipras: “Vi måste lita på folkets kraft”
Kajsa Ekis Ekman och Nina Björk i samtal: ”Det är kapitalismen som måste bort”