Åsa Linderborg. Foto: Bengt Oberger/Wikipedia
Förra veckan meddelade Åsa Linderborg att hon ska sluta som kulturchef på Aftonbladet. Finns det ens någon som kan fylla de stora skor Åsa Linderborg lämnar efter sig? Som inte ängsligt blickar ut på internethavet för att se om det kommer blåsa upp till ens den mildaste brisen innan de ger sig ut med en prövande åsikt? Det känns inte som det. Alla som, likt mig, har tillbringat alldeles för mycket tid på internet för vår politiska skolning, vet att vi blivit kommentarsfältspryglade till ängsligt flackande med blicken vare sig vi vill det eller inte. Antingen blir man som en paranoid galning som försöker sig på de mest halsbrytande provokationer bara för att; eller så blir man en fegis. Inget av de två alternativen är särskilt lockande ifall man vill ge röst åt de politiska realiteternas brokighet.
Med Åsa var det annorlunda. Jag fick känslan att hon som kulturchef tog det som en seger ifall hon blev utskälld av de egna, att hon gillade att bränna broar för att visa att hon var sin egen kvinna. Det gör en inte poppis alla gånger, men respekterad, och de vänner man får är mer lojala än alla som går i takt med åsiktsflugornas konjunkturer. Jag kommer ihåg att hon skrev någon gång i sitt försvar att hon ville bevara friheten att få vara plump och dum i jakt på sanningen, att det är så man växer. Det tror jag också.
AB Kultur var en ensam röst av sans bland de stora mediehusen under Ukrainakrisen. När alla andra såg periskop i varenda buske i skärgården så kunde man där läsa granskande kritiska vinklingar. Deras reportage från Ukraina blev utskällda som ”Putinvänliga” eller något annat antiintellektuellt svammel, trots att om man skärskådar läget i Ukraina, med resta statyer över nazisthantlangare och ökända fascister, bannlysta tidningar och fängslade journalister, korruption och valfusk, så står det klart för alla som är ärliga nog att erkänna det att den bilden av konflikten var skrämmande frånvarande från andra stora medieaktörer. Alla andra sjöng efter NATO och försvarets sånghäfte och gjorde åsiktsbrytningar till de facto landsförräderi – jag har nästan aldrig sett maken till sån journalistisk feghet som präglade bland annat Arbetaren under den här tiden.
Åsikter och analyser som var obekväma för den ”egna sidan” förvandlades i sann totalitär anda till förräderi mot den liberala världens eviga sanningar. Den hjordsmentaliteten stod Åsa pall mot. Det finns säkert de som inte har ett enda gott ord att säga om Linderborg, men det är trots vad de gärna får dig att tro ett gott omdöme när man är journalist och publicist. Om alla lovsjunger dig så har du inte gjort ditt jobb. Eller rättare sagt: du har gjort det som publicister allt för ofta gör, varit till lags.
Själv tycker jag att hon gjorde AB Kultur till ett andningshål för de som kvävs av vänsterns ängsliga konformism. Det var sällan tråkigt att se vad som försiggick där; man kunde läsa antirasister, postkoloniala vinklingar, kverulanter, liberaler, stalinister, likaväl som folk som är kritiska mot riktningen som antirasismen har tagit.
Tack Åsa för din tid! Jag vet inte vem som ska ta efter, för jag kan inte se så många som pallar. Jag känner i alla fall intellektuell utmattning, och inbillar mig att det är ett allmäntillstånd på vänstern snarare än bara individuellt.
Hampus Byström
