”Lyssna på forskarna”, säger Greta Thunberg. Och det ska vi göra. Vi är många som gjort det länge. Men räcker verkligen det för att förstå vad som bör göras? Jag läste häromdagen som så många gånger tidigare om att forskare larmar för katastrofala följder om inte utsläppen minskar drastiskt.
Den här gången var det SMHI som varnade för fler värmeböljor, bränder och översvämningar med allvarliga konsekvenser för människors hälsa och ekosystem (DN, 30/6 – 2019).
Utsläppen måste minskas. Men hur? Ja, verkligheten är väl att naturvetenskapen inte svarar på vilka samhälleliga åtgärder som är effektiva eller önskvärda. Visst, just Greta Thunberg behöver kanske inte veta detta men det är farligt om aktivister får för sig att ”lyssna på forskarna” eller ”följ Parisavtalet” räcker som kravlista. Att överlåta formandet av ett politiskt klimatprojekt med alla dess beslut till de nuvarande etablerade politikerna i en ovanifrån-modell med passiva mottagare istället för aktiva medborgare är farligt.
Moderaterna och Liberalerna ropar ”KÄRNKRAFT” i kör, Centern pratar om framtida teknisk innovation och kollagring och Miljöpartiet pratar om förändrad livsstil. Det finns tyvärr också rent galna förslag om global despoti eller att jordens befolkning måste ”minska drastiskt”. De flesta av dessa förslag är direkt omöjliga eller kontraproduktiva och skulle de fungera så är det på de mångas bekostnad.
Låt oss konstatera att människor som tagit till sig naturvetenskapens senaste rön ändå kommit till helt olika politiska slutsatser. Ibland påstås det att man automatiskt blir systemkritisk och politiskt klimatradikal av att lyssna på naturvetenskapen. Men så är det ju inte. Man kan undra varför till exempel Fridays for future eller Extinction Rebellion som pratar så mycket om forskningen, ogärna formulerar konkreta krav.
Varje gång jag lyft upp frågan i diskussioner med aktiva i de grupperna så svarar de att det är politikernas uppgift. Då ansluter man sig till ovanifrån-modellen, vilket radikala aktiviströrelser av goda anledningar brukar försöka undvika. Det gäller asylrörelsen, radikala fackliga aktivister, vänsterrörelser och feminister. Många klimatrörelser globalt som amerikanska Sunrise Movement eller Klimatfronten i Sverige formulerar politiska krav.
Alla grupper kanske inte behöver göra samma sak. Det finns ett behov av grupper som allmänt driver på för förhöjt medvetande om forskningen och klimatfrågans vetenskapliga aspekter. Men det är uppenbart att många människor vill gå längre. Det är därför Greta Thunberg ibland får frågor om sakpolitik och varför det finns människor som blir brydda när hon upprepar mantrat ”lyssna på forskarna, följ Parisavtalet”.
Det är positivt att människor vill ha en klimatrörelse som kan ge konkreta förslag och föra fram det klimatradikala projekt som lyser med sin frånvaro i politiken. Vänsterpartiet är visserligen för någon slags systemförändring, men även de gör det för tyst och blygsamt. Klimatrörelsen måste pusha på och vara beredd på att bygga allianser med kapitalismkritiska krafter som just V och dess radikala gräsrotsbas, liksom SSU, fackklubbar, autonoma, feminister, queerradikaler, med flera. Lyckligtvis finns de krafterna. Klimatfronten Stockholm startades nyligen upp för att vara en sådan röst ihop med systernätverket i Malmö. Jag hoppas att fler sådana nätverk kan springa upp runt om i landet.
Arash Gelichkan
