Jimmy Åkessons ord i Almedalen skulle kunna ha hämtats från ett vardagligt kökssamtal. ”Vi måste tillåtas att känna oss hemma i vårt eget land”. Människors behov av trygghet och en plats på jorden är inte särskilt extremt eller högernationalistiskt. Hemkänsla i det bekanta, behov av rötter och kontinuitet, av eget modersmål och levnadssätt tillhör människors sociala och kulturella behov. Runt om i världen kämpar förtryckta befolkningar för erkännandet av sådana behov, översatta till demokratiska rättigheter. I Åkessons version förvandlas de emellertid till ett giftigt nationalistisk och utestängande program där hemkänsla görs till vapen mot ”de andras” språk, religion, traditioner och även utseenden.
Kulturella och språkliga olikheter är mänsklighetens oersättliga källor till erfarenhetsutveckling och kreativitet. Men de kan också innebära vardagliga besvär, med missförstånd och kolliderande normer. Sådana hinder måste vi människor dock lära oss att övervinna! Det kräver energi, självinsikt och lust, som i alla mänskliga möten. Och handfast politik för jämlikhet och gemenskap. Det vill säga just det som Åkesson & Co bekämpar under kodordet ”vårt eget land”.
Men nationalstaten är inget hem utan ett politiskt och juridiskt arrangemang av lagar, institutioner och gränser. Hemmet och hemkänslan skapar vi där våra liv levs. Jimmy Åkesson och Ebba Bush Thor vill ha en monokultur av vad just de själva ser som ”svenskhet”. Åkesson valde i Almedalen att citera Vilhelm Mobergs nationalistiska kväde från året 1941. Då dränktes folkmiljonerna i nationalismernas häxkittel. Den gången var det få som stod upp mot nationalistiska myter, fascismens nationella stridsvrål gav eko också bland dess svurna motståndare, som Moberg. Att gräva fram besvärjelser av Mobergs typ från historiens värsta kapitel är inte svårt.
Åkesson tvingades själv i sitt tal att blanda ihop sin egen version av svenskhet med orden att hemkänslan måste få gälla ”vi som lever här” i Sverige, det vill säga miljontals människor med andra känslor av hemhörighet i vardagen än vad som tycks ha präglat medelklasspojken från Ivetofta. Men som Ebba Bush Thor nu förtydligat över köttbullarna gäller inte rätten till hemkänsla alls alla ”vi som lever här”.
Istället för att rikta sig mot reaktionära, patriarkala och förtryckande ideer – mot kvinnoförtryck och religiös fanatism – sätter hon själva ”mångkulturen” i skottgluggen. Hon ger inte plats människors rikedom av brokig mångfald. Denna lömska sammanblandnings krassa syfte är att fiska i inskränkthetens invandrarfientliga vatten. Och normalisera den nya högerhögerns budskap om att svenskarnas hemkänsla kräver en återfunnen monokultur.
För oss som kämpar för alla människors rätt till en trygg hemvist på jorden finns mycket att citera från Vilhelm Moberg om utvandrares, migranters, längtan, rötter och strävan efter nya rotfästen när människors livsvärldar förflyttas och blandas. Kristinas Astrakanapel från föräldrahemmet i Duvemåla vars fruktkärnor till slut blommade i Nordamerika som ett stycke barndom från det gamla landet. Eller Sigfrids maning till brodern att ta vara på och finna trygghet i ”din stund på jorden”.