Foto: Magnus cc-by-sa
Ledaren # 35 2018
▶ SD en del av nyliberalismen
▶ Tillåter inga klimatlösningar
▶ Det krävs ekosocialism
Vi är inte vana vid att tänka på oss själva och landet vi bor i som vare sig extremt eller förändringsbenäget, ändå har Sverige på kort tid gått från ytterlighet som välfärdssamhälle till ytterlighet som nyliberal experimentverkstad. Sverigedemokraterna som fenomen är bara det senaste uttrycket för den här förändringen. Det är också därför de trots sin vurm för nyckelharpor och cementerade könsroller inte på något sätt vill bryta med nyliberalismen. Med SD:s paroll ”förändring på riktigt” kläs den i nationalistisk maskeraddräkt.
Ett tag var ett återkommande mantra att ”SD kommer med enkla lösningar”. Det är faktiskt ett grundfalskt påstående. De har nämligen inga svar alls, eftersom osäkra jobb, bostadsbrist och utarmad landsbygd kräver systemutmanande politik för att kunna bekämpas – och systemutmanande är det sista SD är. Men de mobiliserar gärna på det breda missnöjet.
Därför blir SD och resten av högern så obekväm när klimatfrågan tvingar sig in i valrörelsen. Den går inte att vinna missnöjesröster på, den måste istället förnekas. Så trots att vi redan nu upplever klimatförändringar förnekar högerpopulisterna systematiskt desamma och hurrar för ökad förbränning av när sagt vad som helst som går att bränna. Djupt skrämmande förstås, men samtidigt är det svårt att inte se deras hållning som en konsekvens av det politiska konsensus. För tio år sedan, när vi som samhälle senast talade om klimatförändringar på daglig basis fanns inget öppet klimatförnekande riksdagsparti. Ändå flöt debatten ut i ett vakuum eftersom den inte fick någon som helst politisk genklang. Hur ser det ut idag?
Vi har ju faktiskt inte bara att göra med en politiserad pol av människor som öppet förnekar att människan alls kan påverka klimatet. Vi har också en politisk mainstream som erkänner förändringarna och säger sig vilja arbeta för en grön politik, bara inte på bekostnad av frihandel, inrikesflyg och oändlig tillväxt. Man kan svårligen kalla ett samhälle med en sådan konsensus för rationellt.
Det är förstås halsbrytande att förneka ett helt forskningsfält, men i den logiska konsekvensens namn, är det inte minst lika märkligt att erkänna ett hot men vägra göra någonting åt det? Att ge luft åt klimatångesten men i handling bidra till att förvärra situationen?
Om klimatfrågan efter valet skulle komma att begravas i ytterligare ett ödesdigert decennium skulle det faktiskt inte bara vara SD:s fel, utan hela mainstreampolitikens – från centerpartiets gröntvättade frimarknadslobbyister till public serviceanställdas oförmåga att skildra civilisationens stora ödesfråga som något mer än livsstilsval för en urban medelklass.
Men det räcker inte med källsortering och en köttfri dag i veckan, inte heller med någon skatteprocent hit och någon klimatbonus dit. Det behövs ett hoppfullt mål för en nyväckt arbetarrörelse, något som kan skapa en entusiasm och en framtidstro som lägger mörkermännens politik i skuggan. Kort sagt behövs ett ekosocialistiskt program för total omställning, som förvandlar Sverige från föregångsland i privatisering till föregångsland i klimatkamp.
Ekosocialism handlar om att bygga ett samhälle runt människors behov inom de ramar naturen ger oss. Det kräver ett brott med dagens blinda vinstjakt och en djup demokratisering av samhället, i synnerhet ekonomin. Det kräver folklig samhällsmakt, makt över storföretag och över banker för att kunna styra produktionen och göra de nödvändiga investeringarna.
Det är inga enkla lösningar, men de är betydligt enklare än de panikåtgärder vårt samhälle kommer att tvingas genomdriva i en framtid där rekordsommaren 2018 framstår som en mild morgonbris. Sverige är ett förändringsbenäget land, dags för förändring till det bättre.
