COP 21-mötet i Paris kunde ha blivit startpunkten för en ny militant, massbaserad klimatrörelse, men i stället fick vi undantagslagar. Frontalattacker på fossilkapitalet är nu vårt enda hopp. Den torra klimatvetenskapen måste omsättas i handling. Obligatoriska utsläppsminskningar med minst 10 procent per år krävs av de rikaste länderna, så att världsekonomin kan bli helt fri från fossila bränslen i god tid innan seklets mitt. Det skriver humanekologen och socialisten Andreas Malm.
När klimatförhandlingarna gick in på sin sista dag gjorde vi oss redo för vår mest vågade aktion. Flera bussar körde fram tre, fyra hundra aktivister till olika platser nära konferenshallen. Med adrenalinet rusande gick vi snabbt fram till entrédörrarna och vakterna; efter att ha diskuterat havsnivåhöjning, ätit veganmat, blockerat biltrafik och marscherat utklädda till isbjörnar och sköldpaddor i en veckas tid skulle vi nu göra verklig skillnad. Genom att kedja fast oss i dörrarna och i varandra försökte vi förhindra förhandlarna från att lämna konferenshallen innan de slutit ett vettigt avtal, medan vi om och om igen skanderade: ”No more bla bla bla – action now!”
Det var tjugo år sedan, under det allra första COP-mötet i Berlin. Förhandlarna smög naturligtvis ut bakvägen. Sedan dess har en tidvattenvåg av byråkratisk mundiarré rullat över planeten varje december, i takt med att COP-mötena degenererat till årliga uppvisningar av de senaste innovationerna i förkortningsrotvälska. Inga påtagliga åtgärder har genomförts, annat än skapandet av diverse ihåliga marknader för handel med utsläpp; själva de årliga utsläppen av koldioxid till följd av fossilbränsleförbränning har inte minskat, inte planat ut, inte saktat in, utan skjutit i taket med mer än 50 procent, under täckmantel av två decennier av ständigt mer bla bla bla.
Och nu har demonstrationerna i samband med COP nummer 21 i Paris förbjudits. Detta den franska statens beslut – viktigt att hålla i minnet – slog inte ner som en blixt från trikolorens fria blå till följd av massakrerna den 13 november. För att förstå det i sitt sammanhang bör man vända sig till boken Power in a Warming World: The New Global Politics of Climate Change and the Remaking of Environmental Inequality av David Ciplet, J. Timmons Roberts och Mizan R. Khan, som just givits ut av förlaget MIT Press. Det finns helt enkelt ingen mer upplysande guide till klimatpolitikens nuvarande konjunktur. Som Ciplet och hans medförfattare visar har repressionen mot all organiserad kritik intensifierats sedan varje toppmöte efter Köpenhamn.
Vid COP15, i december för sex år sedan, smög aktivister officiellt registrerade som besökare runt i Bellacentrets korridorer på jakt efter tillfällen att bryta in i processen, medan aktivister på utsidan smidde allt djärvare planer. När förhandlingarna gick in i sin nedåtgående spiral bröt protester spontant ut inne på centret, den största demonstrationen under något COP vindlade genom Köpenhamns gator, aktivister förberedde sig på att ta sig in på toppmötet och omvandla det till en ”folkförsamling”: och i det ögonblicket drog myndigheterna ner ridån. Registreringskort beslagtogs, otillförlitliga NGOer kastades ut, rader av batongvevande poliser stationerades vid ingångarna. Vid varje COP sedan dess har värdarna satt en ära i att hålla centren isolerade från klimatrörelsen: aktivister har nekats tillträde, deltagare i protester inne på området har svartlistats från kommande konferenser, beväpnad polis och militär har patrullerat områdena – kort sagt, med de återhållna orden från Ciplet: ”mer radikala röster har sorterats bort”.
Det var i den andan den franska staten gjorde sitt bästa för att underminera mobiliseringarna inför COP21 långt före terrorattackerna. Regeringen och Paris stad vägrade ge arrangörerna av demonstrationen den 29 november – som alltså sedan förbjöds – en rutt genom staden.
Processen för att söka visum till Frankrike blev plötsligt mycket svårare i länder i Syd, trots löften om motsatsen uppläts inga övernattningslokaler för de tiotusentals aktivister som väntades till staden. Daeshs terrordåd användes sedan som ursäkt för att isolera COP21 hermetiskt från rörelsen. Få förväntade sig att någon konkret handling värd namnet skulle komma ur mötet, men Paris skulle bli den största styrkeuppvisningen hittills för klimatrörelsen: vissa saker har trots allt ändrats sedan 1995. På den tiden var klimatförändringarna – eller ”växthuseffekten”, som folk oftare sade – en fråga någonstans på listan mellan ozonlagret och det försurade regnet, hos en miljörörelse som ofta var hopplöst hippie. Om några hundra kom ut på gatorna i Berlin skulle de ha varit flera hundra tusen i Paris. Även om den är långt ifrån den världsmakt den borde vara vid det här laget är klimatrörelsen numera en kraft att räkna med, ett jättelikt tält med plats för alla slags folkrörelser som tillsammans strävar mot det allt överordnade målet att förhindra verkligt katastrofal global uppvärmning – en rörelse som också kunnat inkassera sådana segrar som Shells reträtt från Arktis eller beslutet att inte bygga pipelinen Keystone XL. Det var den kraften som med ett penndrag undanröjts från Paris gator.
Varför? Säkerhetsproblem efter terrorn är sekundära. Om den franska staten ville skydda demonstrationerna – och därmed garantera den typ av frihet som den säger sig försvara genom krig – kunde den ha erbjudit förstärkt eskort eller till och med visiterat deltagare vid samlingspunkterna (en vanlig rutin i länder som verkligen plågas av terrorism). Som Naomi Klein påpekat tillämpar de franska undantagslagarna en flagrant dubbelmoral: julmarknaden på Champs Elysées – massor som trängs på paradgatan för att shoppa – har fortsatt grönt ljus, liksom fotbollsmatcher, trots att en sådan faktiskt var en måltavla den 13 november. Prioriteringsordningen är uppenbar. Under det senaste året har den franska staten satsat all sin diplomatiska makt på att försäkra sig om ett framgångsrikt COP21: att undvika ett nytt pinsamt sammanbrott likt det i Köpenhamn har blivit en hederssak för François Hollande. Ett nytt avtal är ett mål som ingen får sabotera, COP21 en fest ingen ska kunna trasha. Så vad är det den franska staten och dess allierade i denna allt varmare värld vill uppnå i Paris?
Köpenhamn var verkligen en vändpunkt i kampen om vår planet. Fram till dess hade FNs klimatförhandlingar siktat mot ett avtal med bindande åtaganden: länder skulle tillsammans sätta ett mål och sedan juridiskt åta sig att minska sina utsläpp. Även det i praktiken värdelösa Kyotoavtalet höll den principen för helig. Men i elfte timmen i Köpenhamn vann USA över ledarna för Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina till ett helt annat förhållningssätt: länder skulle hädanefter sätta sina egna mål och fritt avgöra om de sedan faktiskt minskar sina utsläpp eller låter bli. Genom en veritabel statskupp under Barack Obamas ledarskap utformade de fem länderna i hemlighet ett ”Köpehamnsavtal” med den innebörden och presenterade det för resten av världen som ett fullbordat faktum. Men i det läget var motståndet från länder i Syd – representerade av sådana kampvilliga talespersoner som Sudans Lumumba Di-Aping och Bolivias Pablo Solón, och med moraliskt stöd av klimatrörelsen – alltjämt starkt nog att motstå attacken. Köpenhamnsavatalet undertecknades inte utan ”noterades” bara av COP15s sista session. Det tog ytterligare ett år av systematisk amerikansk utpressning för att få Syd på knä. Genom att ställa in biståndsprogram, hota med samma sak, lova pengar till anpassning, så split mellan utvecklingsländerna och använda ett batteri av andra manipulationstaktiker – Ciplet och de andra dokumenterar dem i detalj – gav till sist varje land, utom envisa Bolivia, vika för de amerikanska planerna vid COP16.
Sedan dess, med motståndet krossat, är det frivilliga åtaganden som gäller. Paris är ämnat att stänka vigvatten över dem. Under den långa uppmarschen till COP21 har länder skickat in sina INDCs, den för närvarande dominerande arten i den ständigt allt tätare djungeln av frånstötande förkortningar; den står för Intended Nationally Determined Contributions, eller Avsedda, Nationellt Bestämda Bidrag. Land efter land har trätt fram och sagt: vi avser att klippa våra utsläpp – eller låta dem växa – eller modifiera dem – si och så mycket fram till det eller det årtalet. Löftena läggs sedan samman i en pool, vars sammanlagda summa av utsläppsminskningar ska motsvara mänsklighetens totala behov. Det är en process utan samordning, ”från botten och upp”, flexibel och dynamisk i anhängarnas ögon. Den kan också betraktas som en oreglerad huggsexa om det utrymme som återstår för att bränna fossila bränslen innan allting brinner.
INDC-systemet lider, som även de mest borgerliga observatörer noterat, av tre uppenbara svagheter. För det första går inte siffrorna ihop. Det allmänt vedertagna målet att begränsa den globala uppvärmningen till två grader är uppenbarligen alldeles för svagt: vi har hittills inte upplevt mer än 0,9 grader, fattiga människor lider redan av slagen, processen är icke-linjär, och därmed kan man bara med fantasin föreställa sig hur hård och ogästvänlig en värld med två grader skulle vara. Men två grader kan fortfarande fungera som en ungefärlig gräns mellan farlig och extremt farlig uppvärmning. Om nu alla inskickade INDCs plussas ihop, och om de utlovade utsläppsminskningarna faktiskt äger rum, är världen på väg rakt mot en uppvärmningen med någonstans runt eller över tre grader (vilket, givet att processen vid ett visst läge börjar driva på sig själv genom diverse återkopplingsmekanismer, kan innebära betydligt mer än så). En färsk studie fann att även om USA, EU och Kina skulle leva upp till sina Parislöften skulle de släppa ut så mycket att resten av världen kan släppa ut nästan ingenting om tvågradersmålet ska hålla. Allt tyder på att resultaten från COP21 helt kommer att sakna relation till vad vetenskapen kräver, för att inte tala om de grundläggande behoven hos egendomslösa människor i världssystemets periferier. De kommer att döma oss till extrem, exempellös, oöverskådlig fara.
För det andra är själva idén om ett frivilligt ramverk ett slags bedrägeri. Det har hävdats att om åtagandena är icke-bindande och fria är det mer troligt att länderna skriver under på dem. Det är ungefär som att säga att om bara två makar enas om sin frihet att ligga med vem som helst kommer de att vara varandra trogna – eller, om bankägare kan välja att betala skatt eller låta bli kommer fler av dem att göra det. EU, WTO, IMF, hela den globala arkitekturen av nyliberala institutioner är full av mekanismer för att straffa länder som inte lever upp till sina åtaganden, men i just den här frågan – arbetet för att undvika ett katastrofalt sammanbrott för biosfären så som vi känner den – skall frivillighet råda. I bästa fall kan COP21 komma att ålägga länder att utvärdera och uppdatera sina INDCs under de kommande åren och årtiondena: men inte att genomföra dem. Vissa tror att implementering blir – tja, vad ska vi kalla det – en hederssak. Andra skulle kanske säga att det inte verkar särskilt klokt att sätta sin tillit till hedern och förnuftigheten hos hittills oförbätterliga pyromaner.
För det tredje innehöll också samsynen före Köpenhamn en tanke om rättvisa. Under de åren framkastades alla möjliga idéer om hur man kunde fördela återstoden av de utsläpp som kan göras, i enlighet med principen om att ingen människa föds med större rätt till atmosfären än någon annan. Således föreslog vissa att de rikaste länderna borde skära ned sina utsläpp radikalt och de fattiga tillfälligt öka sina, tills de nått en lika låg per capita-nivå; andra att rättigheterna skulle fördelas i omvänd proportion till det historiska ansvaret för att ha skapat problemet; ytterligare andra att de borde allokeras i enlighet med ländernas ekonomiska resurser. Men under INDC-systemet skrotas tanken på rättvisa mer eller mindre per definition. Varje land säger helt enkelt självt vad det vill göra. Om USA, EU och Kina agerar som de säger att de vill, och om tvågradersmålet ska hålla, måste alla andra länder till år 2030 ha sänkt sina utsläpp till en per capita-nivå mellan sju och 14 gånger lägre än i dessa tre utsläppsgiganter. Med andra ord flyger de amerikanska, europeiska och kinesiska ledarna till Paris i den praktiska övertygelsen att deras medborgare förtjänar sju till 14 gånger så stora utsläpp som invånarna på Haiti, i Laos eller Burundi. Eftersom det är fritt fram att kasta sig över det som finns kvar av atmosfären kan det inte bli tal om rättvis fördelning.
Likväl bör vi förvänta oss att François Hollande och hans ministrar deklarerar – på just dessa grunder – att ett historiskt steg har tagits för att lösa klimatfrågan. De härskande klasserna behöver den triumfbågen för sin legitimitet. För dem är syftet med COP21 att generera skenet av en lösning, att frammana en känsla av att våra ledare nu äntligen lovat värna vår gemensamma framtid och mött den största utmaningen i vår tid och bla bla bla. Men hela konstruktionen kommer, med de alltid så återhållsamma orden från Ciplet med vänner, ha ”slagit vakt om intressena hos en mäktig investerarklass, men misslyckats att ta itu med våra mest akuta ekologiska och sociala frågor”: satt en fernissa av goda avsikter på den brutala verklighet som är business-as-usual – eller, räddat livet på fossilkapitalet genom att låta andra ta de mördande konsekvenserna.
I sin studie analyserar Ciplet förhandlingarna som en process av global klasskamp. Den betingas av det enkla faktum att ”regeringsrepresentanter, som är strukturellt beroende av den privata sektorns lönsamhet, kan förvänta sig motstånd från ett mäktigt näringsliv och besläktade grupper hemmavid om de stöder initiativ som hotar etablerade intressen”, det tysta mandat som binder förhandlarna till status quo. Det är särskilt skadligt i länder där några av de största profiterna görs direkt i utvinningen av fossila bränslen: det är knappast en slump, att de tre länderna med störst bevisade reserver – USA, Ryssland och Kina – också har varit bland de mest konsekvent obstruktionsinriktade.
På den andra sidan står de länder vars fysiska överlevnad direkt står på spel. Deras svaghet och sårbarhet gör dem till enkelt villebråd för de mest avancerade, fossila kapitaliststaternas diplomatiska maskineri. Det som utifrån lätt framstår som en ogenomtränglig flod av kodord och siffror och parenteser är i själva verket en kamp om liv och död mellan kapitalets representanter och de som, om än bara så svagt, företräder människor på uppvärmningens frontlinjer – och den som läser Power in a Warming World kan bara förundras över hur framgångsrikt de förra kört över de senare. Det har funnits ögonblick när COP-möten har kunnat leverera meningsfulla utsläppsminskningar, och varje gång har tjocka block av rika länder punkterat dem. Det har hållits ändlösa debatter om hur anpassning till klimatförändringar kan finansieras, och varje år har samma block excellerat i skenmanövrer och manipulation: ni fattiga vill ha pengar för att stå ut med värmen? Då ska vi låna till er ur våra privata banker, till hög ränta! Andra summor kan möjligen hämtas ur biståndsbudgetar, eller kanaliseras genom Världsbanken, eller helt enkelt aldrig infinna sig – och ni måste slåss sinsemellan om smulorna likt sårade hundar.
Varje COP har således sina scener med plötsligt uppflammande vrede och förtvivlan. Inför Paris har den ogenomträngliga korridorsbyråkratin rensat ut förhandlingsteamen på Di-Apin och Solón och andra kämpar, så att styrkeförhållandena om möjligt är ännu skevare än vanligt. Även i frånvaron av demonstrationsförbuden hade rörelsens möjligheter att intervenera kanske varit mindre än någonsin. Men man ska inte underskatta kraften i överlevnadsinstinkten. Under de förberedande samtalen i Bonn i oktober förkastade den sydafrikanska förhandlaren Nozipho Mxakato-Diseko utkastet till Parisavtal som ett recept på ”apartheid”: å utvecklingsländernas vägnar fördömde hon det som ”extremt obalanserat och skevt”. Vi kan förvänta oss fler sådana pinsamheter i Paris. Även Sydafrikas regering – medbrottslingar i kuppen på COP15 – måste ibland uttrycka viss bestörtning över att dess folk döms till temperaturer som inte går att leva i. Ciplet påpekar att människor i de 48 fattigaste länderna för närvarande löper fem gånger större risk att dö i klimatrelaterade katastrofer än resten av mänskligheten, samtidigt som de svarar för mindre än en procent av de samlade koldioxidutsläppen. I en sådan värld lurar konflikterna aldrig långt under ytan.
Alla vi aktivister som åkte till Paris, och alla ni som demonstrerade eller agerade hemma, måste nu slänga oss in med vår fulla tyngd i den kampen. Allianser baserade på objektiva intressen är fortsatt möjliga: se bara förslaget från Kiribati att införa ett globalt moratorium för alla nya kolgruvor – eller, med andra ord, att stoppa all vidare expansion för en av kapitalismens äldsta och mest omfattande industrier. Sådana frontalattacker på fossilkapitalet är nu vårt enda hopp. De måste omsättas i obligatoriska utsläppsminskningar för de rikaste länderna med omedelbar verkan, i en årlig takt av minst 10 procent från och med år 2025, så att världsekonomin kan bli helt fri från fossila bränslen i god tid innan seklets mitt. Ty sådana är nu de revolutionära implikationerna av torr klimatvetenskap.
Power in a Warming World slutar med en maning till att bygga en militant, massbaserad klimatrörelse med kapacitet att ”störa skadlig ekonomisk aktivitet.” Paris skulle ha varit scenen för denna rörelses första stora framträdande: i stället har vi nu undantagslagar. Hollande och hans likar vill ha tysta gator. COP21 är deras chans att begrava klimatets revolutionära implikationer, och oräkneliga människor med dem. Följaktligen har motstånd på gatorna aldrig varit viktigare. De ska inte komma undan med det här.
Andreas Malm
