I Tokyo blommar körsbärsträd och ensamhet

Fascinerande. Imponerande. Deprimerande. Tokyo är megastaden där allt är möjligt och allt går att köpa för pengar, särskilt konstgjord ömhet och närhet. Det är också staden där människor jobbar så mycket att de inte har tid att ha en familj. Där ensamhushållen dominerar och affärerna mestadels säljer tre skivor bröd per påse. Emma Lundström har besökt en mångmiljonstad där alla vänligt försöker låtsas att människorna runtomkring dem inte finns.

 

Det är strängt förbjudet ha på ljud på en mobiltelefon i Tokyos tunnelbana. Det är även otillåtet att spela så pass hög musik i hörlurarna att det kan höras ut till dina medpassagerare. Därför är det väldigt tyst och behagligt att åka tunnelbana i megastaden, även under rusningstid. Det gäller bara att komma ihåg att viska om du är i sällskap med någon som du behöver kommunicera med. Till exempel för att komma på hur i hela friden ni ska ta er fram i det intrikata tunnelsystemet som perforerar marken under staden så till den milda grad att det är ett under att den inte rasar samman, även utan att jorden blandar sig i genom att skälva.
Tystnaden i tunnelbanan är en del av den enorma självdisciplin som präglar Tokyo, på gott och ont. För även om det är underbart att ingen knuffar dig, hur trångt det än blir eller hur bråttom de än har, så kan det ibland kännas lite väl kliniskt, lite väl respektfullt. Lite som att du inte finns.

Den överdrivna respekten för andras privata sfär gör till exempel att ingen väcker medpassageraren som har somnat bredvid dem på väg hem från jobbet vid elvatiden på kvällen. Vilket i sin tur gör att de anställda på perrongerna bland annat har till uppgift att springa igenom tågen när de tas ur drift, för att väcka alla sovande. Och de sovande är många. Rusningstiden pågår hela kvällen och är nästan som värst en timma före midnatt. Då är de hemåtvändande arbetarna så trötta att de ibland till och med somnar stående. Många håller sig vakna nätt och jämt genom att spela spel på sina telefoner. Självfallet ljudlöst.
Ibland kan det hända att de har gått ut en sväng med arbetskamraterna för att lätta på trycket och kanske ta en munsbit och några glas sake på en izakaya – enkla matserveringar i gränderna i närheten av eller under tågspåren – och då gör alkoholen sitt till. Men ingen bryr sig om ifall du är stupfull, så länge du inte stör någon annan. Och störa någon annan vill ingen göra. Därför kan du till exempel få se en man som, för att inte ramla framåt över en medpassagerare, istället håller i sig för glatta livet i en stång och gång på gång liksom faller ned på huk i en märklig poledance-föreställning, med ansiktet förvridet i en grimas. Helt ljudlöst och utan att på något sätt komma i kontakt med någon annan i den fulla vagnen.
Om det blir kaos i tågtrafiken på grund av en eller annan orsak så kan du inte förvänta dig att någon förbarmar sig över dig, även om all information om förseningar och spårändringar är på japanska och du inte kan mer än några få ord som ”tack” och ”ursäkta”. Det är bara att försöka följa den ljudlösa strömmen och hoppas att det blir rätt. Och respektera kön. Alltid respektera kön. Var den än uppstår.
Du får också vara beredd på att du allt som oftast är det enda udda exemplaret i en annars oerhört homogen omgivning. Japan har en extremt restriktiv invandringspolitik.

Att så många människor sover i tunnelbanan beror väl delvis på att det är långa pendlingsavstånd. Men den främsta orsaken är nog den besinningslösa arbetshets som råder i staden. Redan på 80-talet erkände japanska staten karōshi som dödsorsak: arbetsrelaterade dödsfall på grund av överansträngning. Japaner har enligt lag rätt till tio dagar betald semester per år men är i princip ensamma i världen om att inte ta ut all sin lediga tid. I snitt tar de bara ut fem dagar. Kostymmän som har bråttom dominerar gatubilden. Särskilt i centrala staden, i Shinjuku och Shibuja. Många av dem har inte ens tid att ha sexuella relationer, än mindre riktiga, långvariga kärleksrelationer.
Det verkar inte heller finnas utrymme för sjukskrivning. Kan du stå på benen, om än skakigt, så är det bara att bege sig till jobbet. Sätt på ett kliniskt skydd över mun och näsa, så är smittorisken ur vägen. Den som trodde att japaner har på munskydd av rädsla för baciller har fått saken helt om bakfoten. Det är av hänsyn till omgivningen. Den som snorar och nyser får göra det bakom lyckta dörrar, så att säga. Det är lite skillnad från situationen i till exempel Stockholm där det inte är ovanligt att folk nyser varandra i ansiktet till höger och vänster. Sveriges huvudstad skulle behöva lite av den japanska respekten för andra, åtminstone på vissa punkter.

Tokyo är subkulturernas, arkadspelhallarnas och de obskyra caféernas stad.
Här erbjuds modespelet Patchinko i lokaler där ljudet är så öronbedövande att om du bara har varit in i dem under mindre än en minut så är du lika halvdöv efteråt som om du hade varit på en lång konsert med alldeles för uppskruvad diskant.
Här trängs också cosplay-entusiasterna. På den turistifierade och överbefolkade gatan Takeshita-dōri i Harajuku kan du se alla möjliga utstyrslar och samtidigt köpa godis av unga kvinnor klädda som småflickor. Vill du hellre gå på kattcafé, hembiträdescafé eller ugglecafé och klappa sällsynta djur så är det fritt fram. Samma sak om du vill köpa någon form av sex, spelar ingen roll vilken. Prostitutionen är mycket omfattande. Här är den supermoderna staden där det fortfarande finns vagnar i tunnelbanan avsedda för enbart kvinnor, eftersom tafsande är ett så stort problem.
Kvinnan som säljer godis i flickkläder på Takeshita-dōri är en del av ett större fenomen där flickighet anses vara sexigt. Överallt finns bilder på unga kvinnor i knästrumpor och kjolar så korta att underbyxorna syns. Utstyrseln ska också gärna kombineras med ett oskyldigt ansiktsuttryck och naiv uppsyn.
Allt detta står i stark kontrast till de många unga kvinnor som idag av en eller annan anledning väljer att klä sig i traditionell klädedräkt. Flera lager av plagg i olika utformningar som tar minst en kvart att sätta på sig och tillsammans bildar ett skal av tyg som bara tillåter mycket korta steg på galna platåsandaler. Gemensamt med kvinnorna i flickkläder har de den oskyldiga uppsynen.

Den enorma japanska huvudstaden är alltså tystnadens och disciplinens stad – bortsett från dånet från Pachinkohallarna och ett och annat högljutt utbrott på en barrunda. Det är också förbudens stad. Konformitetens stad. En stad där det ibland känns som att människor förvarar sig själva utan att egentligen leva. De går till jobbet. Kommer hem. Sover. Går till jobbet. Kommer hem. Sover. Så som det finns förvaringscontainrar för ägodelar, finns det i Tokyo också förvaringscontainrar för människor. Bland annat de så kallade kapselhotellen. Men även vanliga hem är ofta extra trånga och verkar mera ha rollen av förvaringsutrymme. Det är inte meningen att du ska göra annat hemma än att sova.
Kanske är det också därför det finns så ofantligt många bra, fina och fräscha offentliga toaletter. Den som alltid befinner sig på väg till eller från jobbet kan behöva uppsöka toaletten av en eller annan anledning. Många kvinnor i knytblus och kavaj står och bättrar på sminket innan nästa möte. På i princip varje tunnelbanestopp finns det en välfungerande toalett till hands. Allt som oftast ett under av renhet.

Samtidigt pågår ett annat liv ute i förorterna. Ett lite lugnare liv. Där tar de gamla hand om de små barnen. När det finns några äldre att tillgå. De som inte försvinner in till city för att jobba går kanske till parken och sitter en stund under körsbärsträden. Eller sköter odlingarna som här och där finns inklämda mellan de tätt stående husen.
I förortsparkerna är det ganska lugnt, även när körsbärsblomningen firas under Hanami. Annat är det i Uenoparken eller vid Megurofloden. Där är det mycket trångt om saligheten på kvällarna och det rosa bubblet flödar. Även om japaner alltså i regel inte tar ledigt från jobbet är det ändå kutym att försöka utverka en dags ledighet under blomningen och delta i de ofta alkoholbestänkta picknickarna under träden.
Det som firas är den årliga påminnelsen om livets förgänglighet.

I Tokyo finns hela tiden det gamla och det nya extremt närvarande. Det hypermoderna, neonstinna, sida vid sida med tempel, grönsaksodlingar och kvinnor och män i traditionella kläder. En annan sak från det förgångna som är högst närvarande i stadsmiljön, är brandbombningen som ägde rum natten mellan nionde och tionde mars 1945.
USA:s Operation Meetinghouse var dödligare än Hiroshima och Nagasaki. Dödligare än Dresden och Hamburg. De första bomberna föll över de tätbefolkade arbetarkvarteren i hamnområdena. Sedan skapades en eldstorm som ödelade stora delar av staden.
Omkring en miljon hemlösa. Uppemot en miljon skadade. Över hundratusen döda. En del historiker menar att siffrorna troligen var betydligt högre än så.
Krigets spår är som tydligast i varje gammal vacker park du går i, vare sig det är Koishikawa Korakuen – som på äldre dagar har hamnat i skuggan av den gigantiska arenan Tokyo Dome – eller Hama-rikyū Onshi Teien i närheten av packhusområdena. I den händelse det finns skyltar med engelsk översättning är det återkommande mantrat att det kulturminnesmärke som en gång stod på platsen du just står och tittar på, brann upp i mars 1945. Få äldre byggnader finns kvar.

Det är inte lätt att besöka Tokyo utan att hela tiden vara medveten om och undra över vilka spår kriget har lämnat i det japanska samhället. Att vilja förstå hur människor har handskats med ödeläggelsen inom sig. Med eventuell skuld och skam. Hur man har hanterat krigserfarenheterna. Om man har hanterat krigserfarenheterna.
Ibland känns det som att hela Tokyo under ytan bubblar av instängd, undertryckt ilska och harm. Som att arbetsnarkomanin är ett sätt att lägga locket på. Att aldrig stanna upp och tänka efter.
Japan blev allierade med USA efter kriget och det mesta sopades direkt in under mattan för att ligga där och ruttna i det fördolda. Därför kan det vara intressant att till exempel läsa Kazuo Ishiguros bok An artist of the floating world medan du befinner dig i Tokyo. Berättelsen om en äldre konstnärs funderingar under åren efter kriget ger intressanta perspektiv på hur Japan hanterade krigsminnena. Huvudpersonen har varit en inflytelserik man inom den patriotiska konstvärlden före och under kriget och är därför problematisk i en tid när det patriotiska plötsligt har blivit tabu och allt som betyder något är att arbeta, gärna på en arbetsplats som gjort sig av med gamla spöken.

Kanske är det därför det verkar råda ett så stort mått av politisk passivitet i Japan idag. Det är svårt att hitta politiska yttringar som inte är nationalistiska eller kommer från de redan etablerade partierna. Partier och politiker som det är svårt att se skillnaden på eftersom alla har liknande budskap.
Det finns ingen tydlig vänsteropposition i landet. Trots att det skulle kunna tyckas vara läge för lite ideologisk kritik av de styrande politikerna. Premiärministern, Shinzo Abe, förväntas trots allt avgå i juni på grund av två korruptionsskandaler som gjort honom mäkta impopulär. Skandalerna handlar bland annat om att affärsmannen Moritomo Gakuen har fått köpa statligt ägd mark till kraftigt subventionerat pris. Gakuen driver ett ultranationalistiskt barnhem och har band till premiärministerns fru, Akie Abe.
En tjänsteman på finansdepartementet som har varit inblandad i markförsäljningen sägs ha begått självmord. Själv jobbar Shintzo Abe hårt på att knyta starka band till Donald Trump. Samtidigt som hans huvudsakliga politiska linje har varit ett starkt japanskt försvar.

När du åker hem från Tokyo kan det hända att det är några minnesbilder som särskilt dröjer sig kvar inom dig och några tankar som inte släpper taget.
De gamla böjda kvinnorna som gick med sina hackor på en åker i förorten, som om det var ett helt annat århundrade. Den hemlösa mannen vars hela uppenbarelse – där han satt i ett mörkt hörn på en trottoar – stod i stickande stark kontrast till den annars så kliniskt städade staden, rensad på alla störande element. Den unga kvinnan som långsamt och metodiskt klädde på sig sin traditionella klädedräkt i omklädningsrummet på en liten lokal och opretentiös badinrättning – ett onsen med 42-gradigt tefärgat vatten från varma källor – i en gränd i Asakusa. Den överförfriskade mannen som under tystnad blev bortförd av två poliser mitt i lördagsvimlet på en nöjesgata. Paret som just hade gift sig och tog en selfie iförda sina traditionella bröllopskläder, men istället för att stå med ett tempel i bakgrunden, valde att ta en bild med stadens högsta byggnad, Tokyo Skytree, som tredje huvudperson. Männen på en izakaya i en gränd som plötsligt tog på sig brottarmasker och bad en servitris fotografera dem. Männen som stod och sålde kvinnor på gatan ni tog hem från tågstationen om kvällarna. Karparna i vattendragen vid templen. De åldriga sköldpaddorna som tittade på dig med sneda, allseende ögon. Männen som hade upptäckt en japansk kingfisher i en park och var alldeles uppspelta. Den unga kvinnan som hjälpte er den allra första kvällen när ni inte kunde hitta var ni skulle bo och som traskade runt med er i kvarteret i en halvtimme, tog hjälp av en apotekare och till slut lyckades hitta en gränd som var så smal att ni precis fick plats att gå in en och en.
Och du tänker kanske att Tokyo inte bara är förödande arbetshets och genomskinlig ensamhet. Där finns också en genuin vänlighet som dyker upp när du minst anar det. Och många lager verklighet som du bara har skrapat lite på den allra översta ytan av.

Text och foto: Emma Lundström