#metoo går som en löpeld genom Sverige. Yrkeskategori efter yrkeskategori skaffar sig en hashtag och låter berättelserna hagla. Somliga män uppmuntrar blottläggandet av sexismens alla former, andra får panik och ringer till Ring P1 för att prata av sig, eller skriver sexistiska ord på nätet för att få en upplevelse av kontroll.
Det är ju så hårt inarbetade normer som attackeras. Patriarkatet är som en gigantisk fotvårta vars trådar finns överallt i hela samhällsstrukturen och sitter så djupt att lite borttagningsmedel på ytan har svårt nå in till roten.
I senaste numret av Pedagogiska Magasinet skriver författaren Susanna Alakoski rakt och avskalat om #metoo och det obegripliga våldet mot kvinnor. Både den fysiska misshandeln och det sexuella våldet. Hon beskriver egna erfarenheter av detta sjuka, patriarkala våld som finns precis överallt i världen och som varje människa som föds till att bli kvinna riskerar att utsättas för under sin levnadstid. Våldet som inte är bundet till kultur, religion, etnicitet, sexualitet, social tillhörighet eller ålder.
Det våldet har miljoner ansikten. Susanna Alakoski beskriver några av dem.
Jag tänker på den äldre släktingens man. Han som misshandlade henne så att hon alltid bar långärmat, även när det var som varmast om sommaren.
Jag tänker på den svenska folkhögskolan där två killar våldtog en tjej, tjejen anmälde, men tvingades ta tillbaka det eftersom killarna hade så mycket backning, de var ju ”sådana schyssta polare i övrigt”.
Jag tänker på de där dagiskillarna som tvingade in tjejer på toaletten, drog ner underbyxorna på dem och stack in fingrarna.
Jag tänker på att alltid vara beredd. Att alltid ha taggarna utåt. Att veta hur en nyckelknippa kan användas. Att veta hur ett knä kan användas. Att alltid ha kontroll.
Jag tänker på alla de som någonsin fällt en enda sexistisk kommentar. Alla de som någonsin tafsat. Alla de som någonsin slagit. Alla de som någonsin våldtagit. Alla de som någonsin tyst har sett på. Eller som vetat om, men inget sagt.
Det är tunga tankar.
#metoo är en fantastisk kraft. Men vilken riktning tar den kraften? Det sexuella våldet är strukturellt. Kommer de framvällande berättelserna att förändra de rådande samhällsstrukturerna och de maktförhållanden som gör våldet, övergreppen, de slippriga orden möjliga? Vad händer när ett antal huvuden har rullat? Vad händer med alla hashtaggar om ett år? Kommer samhället att förändras på riktigt eller blir det bara en rispa på ytan?
Jag vill att de patriarkala strukturerna ska falla som korthus i vinden.
Förhoppningsvis är #metoo en rejäl pust.
Text och illustration: Emma Lundström
