foto: Carlo Raso
Till skillnad från vad vissa kritiker verkar tro så finns det inget gulligt stråk i den italienska författaren Elena Ferrantes så hyllade Neapelsvit. Det är istället en mångbottnad berättelse om vänskap på blodigt allvar och en rasande uppgörelse med klassamhället och den intellektuella överklassens skenheliga förståelse för arbetarklassen. Det är böcker att sluka, inte för att de är särskilt lättlästa, utan för att de griper tag och vrider om.
I mitten av november lyckades DN:s Jonas Thente använda den amerikanska valutgången till att kritisera den under sommaren så hyllade Neapelsviten. Han menade att ”samtidigt som kritikerkåren och bokcirklarna i Sverige sommaren 2016 går i spinn över Elena Ferrantes varmgulliga relationsepos” så ”krackelerar den västerländska demokratins själva fundament”.
Thente förutspådde att framtidens litteraturhistoriker kommer att fundera över ”hur de stora succéromanerna ödesåret 2016 utgjorde en självgod mysbubbla som förströdde de förment intellektuella skikten med kittlande relationsspektakel, medan den riktiga världens vita manliga aggression tog kontrollen över världspolitiken”. Elena Ferrantes fyra böcker med utgångspunkt i ett av de fattigaste kvarteren i Italien ser han som en del av samtidens ”aningslöst masturbativa skönlitteratur”.
Jonas Thentes avfärdande fick mig att omedelbart införskaffa alla de fyra böckerna i Neapelsviten och sätta igång. Än så länge finns bara de två första på svenska, Min fantastiska väninna och Hennes nya namn, så jag fick nöja mig med den engelska pocketupplagan.
När jag nu har kommit en bra bit in i den sista boken i kvartetten kan jag bara konstatera att det kan vara på två sätt: Jonas Thente har antingen inte läst Neapelsviten. Eller så har inte förstått vad han har läst.
Det finns inte ett uns av mysbubbla i någon av de fyra böckerna. Att beskriva berättelsen som varmgullig är som att hävda att Hemingways sätt att skriva skulle vara omhuldande och småputtrigt. Vad det handlar om är istället ett djuplodande epos över en mycket komplicerad vänskap, över en stad, ett land och en tid. En tid under vilken den ”vita manliga aggressionen” har fått stort utrymme. Så stort utrymme att den sorts kvinnoberättelse som Elena Ferrante väver samman, ofta har hamnat helt i skymundan, överskuggad eller nedtystad av knytnävar och krig.
Att kalla Neapelsviten för ett ”relationsspektakel”, som Jonas Thente gör, är både okunnigt, hånfullt och fullständigt inkorrekt. Visst handlar böckerna, precis som livet, till stor del om mellanmänskliga relationer. Men det är inte tal om något spektakel. Det är frågan om intensiv kärlek, rungande hat, svartsjuka, rädsla och den skräckblandade förtjusningen i att ha en vän som inte följer de sociala lagarna och som hela tiden balanserar på avgrundens rand.
Förutom att böckerna sammantagna utgör en häpnadsväckande klok, skarpsynt, sammansatt och fantastisk berättelse, kokande av återhållen ilska, om detta det svåraste och viktigaste av allt – vänskap – är Neapelsviten också en rasande uppgörelse med klassamhället och vad det gör med människor. Både med dem som blir kvar och med dem som gör klassresor men aldrig riktigt hittar hem. Det är en berättelse som vittnar om hur fattigdom bryter ned, hur hopplösheten äter upp själen inifrån. Hur lätt det är att förlora sig själv när framtiden framstår som ett ändlöst mörker. Hur hatet gror i skuggan av förtrycket. Men också om en benhård lojalitet bland vänner med samma knapra uppväxtvillkor. Om tryggheten i det kända. Om den grova dialekten som motstånd mot de välutbildades finputsade italienska.
Berättelsen om barndomsvännerna Elena Greco och Lila Cerullo är dessutom berättelsen om Italien från efterkrigstiden och framåt. Om hatet. Om kriget mellan fascisterna och kommunisterna. Om maffian och motståndet. Om motsättningarna mellan reformister och revolutionärer. Om konflikterna mellan norra och södra Italien. Om det hycklande idealiserandet av kärnfamiljen i förhållande till den nya tidens mer fragmentariska relationer. Om utbildning som en flyktväg från fattigdomen och om den italienska intellektuella överklassens förakt för ”uppkomlingar”. Om mäns våld mot kvinnor och samhällets våld mot människor. Om övergrepp och förtryck.
Men trots att det till stora delar är en ganska tung och sorglig berättelse flyger ögonen över texten och det är nästan omöjligt att lägga ifrån sig böckerna. Elena Ferrantes språk är fullt av nyanser och undertoner samtidigt som det är väldigt rakt och ärligt. Det är svårt att tro annat än att det bygger på författarens egna erfarenheter.
Det är som att författaren genom berättarrösten, Elena ”Lenu” Greco, skriver för att själv försöka förstå. Att hon använder språket för att försöka fånga in det undflyende, sätta fingret på verklighetens bottenlösa djup och veckla ut allt det outsagda mellan människor.
Romansviten tar avstamp i att Lila vid 66 års ålder, har försvunnit. Detta får Lenu att sätta sig ned och med plågsam noggrannhet gå igenom hela deras livslånga vänskap. Projektet är både ett försök att få vännen att återuppstå och att bestraffa henne. För Lilas vänskap har aldrig varit ”varmgullig”. Den är mer som en invecklad psykologisk dans på nervtrådar och smärtpunkter. Hon har från början varit bäst på allt. Hon kräver och rasar. Hon fördömer och hånar. Hon är självupptagen och självförintande på samma gång. Storsint och småsint. Blixtsnabb, knivskarp och logisk, samtidigt som hon förirrar sig i fantasin och oroar sig för att människor och ting ska lösas upp i konturerna.
Elena vet egentligen aldrig säkert var de står i vänskapen och hon pendlar mellan att göra Lila till absolut förebild, sanningssägare och den viktigaste och intelligentaste av alla människor, och att avskriva henne som fast i fattigkvarteret med en begåvning som gått till spillo och en trångsynt syn på tillvaron. Samtidigt finns Lila hela tiden inom henne som en kritisk och rannsakande röst. Av vissa läsare har det till och med tolkats som att de båda vännerna egentligen är två delar av samma personlighet.
Samtidigt handlar böckerna i så hög grad om svårigheten i att verkligen anförtro en vän sina innersta tankar och känslor, om rädslan för svek, svartsjuka och hat. Det talar för en symbiotisk vänskap, snarare än en kluven person.
Berättelsen om Lenu och Lila är i mångt och mycket berättelsen om den kvinnliga erfarenheten. Om hustrumisshandel, undertryckt sexualitet, psykologisk krigföring, politiskt uppvaknande, utseendefixering, svartsjuka, frigörelse, feminism, moderskap, ångest och depression. Om önskan att inte återskapa föräldrarnas torftiga kamp för att få vardagen att gå ihop och strävan efter att bryta sig fri och leva livet till fullo, trots att omgivningen vill trycka ned en i skorna, passa in en i en mall, i en förutbestämd form.
Konsekvenserna av den konservativa, religiösa synen på kvinnans roll i samhället, särskilt den fattiga kvinnans, är djupt kännbara i Neapelsviten. För många av böckernas kvinnor är den enda möjligheten att ta sig bort från hemmets kvävande misär, att gifta sig. Att byta en sorts fångenskap mot en annan. Men Elena Ferrante gör dem inte bara till offer. I hennes böcker är alla människor mångbottnade och motsägelsefulla. Särskilt kvinnorna. De är inte platta karikatyrer av människor. De lever sina liv och präglas av sina erfarenheter. De har själ.
I mars i år sade författaren i en intervju i Svenska Dagbladet att alla hennes romanfigurer är självständiga kvinnor som har kämpat mot patriarkatet och vunnit. Jag skulle säga att hennes romansvit är en seger. En seger över den vita, manliga aggression som Jonas Thente tycker att vi bör fokusera mer på. Som han anser är den riktiga världen. Alltså männens värld.
Det som Thente beskriver som ett ”varmgulligt relationsepos” har andra uppfattat som ett av samtidens viktigaste författarskap. Det mest patetiska med Thentes fördömande är att han försöker få det att låta så kvinnligt som möjligt, utifrån hans egen bild av vad som är kvinnligt: varmt, gulligt, spektakel, relationer, mys. Epitet som tydligt är ämnade att förminska romansvitens betydelse.
Men att framställa Elena Ferrantes böcker som obetydliga tidsfördriv är bara fånigt. Tidskriften Foreign Policy placerade istället författaren bland världens 100 ledande tänkare i fjol och det finns många som har tippat henne som en framtida Nobelpristagare. Vilket är extra roligt med tanke på att det finns mycket tydliga socialistiska tankegångar böckerna igenom och att huvudpersonen kallar sig trotskist.
I Elena Ferrantes litterära universum är det precis som i verkligheten: samhällsstegen är brant och det är lätt att halka tillbaka ned i rännstenen. Rättvisa är ingen självklarhet och jämlikhet måste vinnas med näbbar och klor. Ferrante bestrider idén om att de som är tillräckligt begåvade kommer att lyckas, medan de som blir kvar på samhällets botten inte hade vad som krävdes. Hon ser hur fattigkvarterets mikrokosmos av hierarkier och maktspel är en spegelbild av världens orättvisor.
Jag har cyklat genom Neapels fattiga kvarter på väg från Rom till Palermo. Det började skymma och vi blev varnade av två beväpnade civilpoliser som tyckte att vi skulle vända om. Men vi skulle till Pompeji. Vi varken kunde eller ville vända. Det var lördag kväll och det var festpyntat på torgen och längs Storgatan i varje område. La Stradone, Storgatan, är en viktig platsmarkör i Ferrantes böcker.
I södra Italien levs mycket av livet utomhus, på gator och torg och när jag läser Ferrante bildsätter jag med intrycken från Neapel. Både de mjuka och de våldsamma. De lekande ungarna som springer bredvid cyklarna en stund och ropar med uppsluppet skrattande röster. De arga harangerna som sipprar ut inifrån de mörka lägenheterna och vittnar om gräl. De kringstrykande hundarna som först attackerar, men sedan väjer undan, rädda för stryk. Det fanns hela samhällen i södra Italien där det härskade en slags tystnad och där vi var noga med att inte nämna ordet maffia. Elena Ferrante skapar förståelse för hur den sortens järngrepp skapas.
Debatten kring avslöjandena om vem pseudonymen Elena Ferrante verkligen är känns väldigt uppblåst oavsett ståndpunkt. Men det är inte svårt att hålla med dem som anser att det inte rör sig om undersökande journalistik utan om skvaller och som tycker att Ferrante borde ha fått förbli anonym. Författaren har ända sedan debuten med Amore Molesto – på svenska ungefär Obehaglig kärlek – 1991 uttryckligen valt att vara okänd för att ge böckerna all uppmärksamhet istället för personen bakom dem. Hon ger alltid intervjuer via sin förläggare eller via mejl och menar att anonymiteten för henne innebär total konstnärlig frihet. Hennes ovilja att lägga fokus på sig själv är väldigt uppfriskande i en tid när individen stadigt är i centrum och författarna tvingas bygga någon slags personkult kring sig själva för att lyckas.
Elena Ferrante har lyckats ändå. Och så totalt. Neapelsviten har sålts i flera miljoner exemplar världen över. När jag köpte mina böcker sade kvinnan i kassan på Pocket Shop att det är fantastiskt att kvartetten blivit en sådan storsäljare med tanke på att den också är stor litteratur.
Just därför, tänkte jag.
Återstår bara att varna för att omslagen på den engelska pocketupplagan passar bättre till Jonas Thentes idé om böckerna än till det epos som Elena Ferrante faktiskt har skrivit.
Emma Lundström
Fakta:
Under året har Norstedts gett ut två av böckerna i Neapelsviten, Min fantastiska väninna och Hennes nya namn, i översättning av Johanna Hedenberg. Den tredje delen, Den som stannar, den som går, kommer i mellandagarna och den sista delen nästa år. Dessutom kommer Norstedts att ge ut Elena Ferrantes så kallade ”kärlekstrilogi” med start hösten 2017.
Ferrantes barnbok La Spiaggia di notte, ungefär Stranden på natten, kommer i svensk översättning under våren, på Rabén & Sjögren.
Tidigare i Internationalen:
