Ledaren # 49 2017
► Bostadsmarknaden svajar
► Kapitalismen sätter vansinniga villkor
► Hem ska inte vara spekulationsobjekt
Vi bygger för mycket i Sverige. Har du hört den förut? Det låter ju lite som ett skämt med tanke på hur situationen ser ut för den som letar efter en vettig bostad, men det är faktiskt vad Nordea varnat för hela hösten – och när nu nedgången kommer har de kanske rätt, åtminstone på sätt och vis.
Vad det är som driver nedgången i priser som vi ser just nu vet ingen säkert. Inte heller om det är en utplaning av de enorma prisökningar vi tvingats vänja oss vid de senaste årtiondena, eller början på en långsiktig nedgång. Kanske är det bara att köparna får kalla fötter inför förestående ränteuppgång och ökade amorteringskrav. Kanske är det konjunkturcyklerna som slutligen börjat omfatta även den svenska bostadsmarknaden. Eller så byggs det för mycket – inte för dem som letar bostad såklart, men för dem som är beroende av konstanta värdeökningar. När det handlar om aktörer som kan dra med sig hela ekonomin i fallet är det förstås oroande nyheter för alla.
Bostadsmarknaden i Sverige har blivit en bärande del av landets tillväxt. Med sjunkande produktivitetsutveckling har räntor och lånedriven konsumtion blivit ordningen för dagen. Och marknader fungerar ju som så att priser endast drivs upp när det råder ett underskott. Så vi kan endast ha ökande bostadspriser så länge det finns för få bostäder. Detta sakförhållande är ju inte unikt för just bostadsmarknaden, men det är sällan som behov och funktion går så totalt på tvärs med varandra. Det råder en direkt motsättning mellan ambitionen att erbjuda hem åt människor och driften att öka värdet på marknaden. De svenska bankerna tillhör förstås det senare lägret och de lockar dit många människor som hoppas fortsätta sin bostadskarriär, men vad får vi för slags samhälle om de tillåts råda?
Mardrömsscenariot är förmodligen London där inte ens överklassen har råd att bo i sina områden. Istället står hus på de mest attraktiva adresserna igenbommade. De har nämligen helt upphört att vara bostäder och övergått till att vara objekt för internationella fonder som spekulerar i markvärde. Nu är förvisso London ett extremfall, men det är så marknaden faktiskt fungerar när den tillåts sätta sina egna villkor. I Sverige tycks oron i höst vara att vi inte går snabbt nog i riktning mot situationen i London.
Den stora effekten av de fallande priserna i Sverige ser nu ut att bli en kraftig nedgång i bostadsbyggandet, i väntan på gynnsammare tider. Några siffror i närheten av de 80 000 nya bostäder per år, som Boverket menar behövs, lär vi inte komma i närheten av. Det kanske kan hjälpa mot prisnedgången, men i så fall är det på villkor att bostadsbristen fördjupas i Sverige. Är detta verkligen en acceptabel prioritetsordning?
Bostäder skall vara hem, inte spekulationsobjekt. Det är ett enkel moraliskt påstående som nog finner stöd långt utanför vänstern, men det kräver också en helt annan bostadspolitik om vi skall mena allvar med orden. Massivt byggande och offentligt anskaffande av hyresrätter som ställs utanför marknadens mekanismer kanske på kort sikt hotar tillväxten, men det är i så fall marknadsvillkor som skadar hela samhällsbygget och som måste brytas. En sidoeffekt kanske blir att man måste hitta vettiga lösningar för alla de människor som hetsats att köpa alldeles för dyrt för att kunna ha någonstans att bo. För allvarligt talat, vem vill ha en oljefond som närmaste granne?
