► Trumps skräckkabinett ersättas av militärer
►Demokrater och självständiga senatorer jublar
►Militärindustriella komplexet skär över partigränser
Efter en närmast katastrofal sommar för president Donald Trump läcker Vita huset som ett såll. Den tumultartade stämningen, med folk som avgår eller får sparken nästan varannan vecka, lär knappast minska läckorna. Associated Press rapporterade den fjärde september om en nyckfull och småsint president, med en stab som präglas av misstro och frustration. Men det är ändå obehagligt att se Trumps handplockade skräckkabinett – Bannon, Sean Spicer, Priebus – avgå eller sparkas och ersättas av folk från militärmakten. Det är som den sista civila fernissan på USA:s statsmaskineri flagnar, och under den lyser imperiets stålgrå fasad igenom.
Det är lätt att känna skadeglädje över att USA har valt en mentalt förvirrad, än mer farsliknande version av Nero, till president. Låt Rom brinna, medan kejsaren twittrar. Imperialism verkar på något sätt lättare att svälja när vi inte behöver låtsas att det är något ädelt över det hela. Obama var svårare på det sättet; han kunde spränga ett jemenitiskt bröllop i luften via drönare, men folk kunde ändå inte riktigt se handlingen för vad den var. Med Trump framträder imperiet i sina rätta färger. Förutom den nya stabschefen John Kelly som kommer från militären, är den säkerhetspolitiska rådgivaren McMaster och försvarssekreteraren John Mattis från militären.
Så som Washington Post rapporterar den 22 augusti är den så kallade ”oppositionen” – demokrater och självständiga senatorer – överlyckliga, inklusive Bernie Sanders, som även han röstade för att bekräfta John Kellys tillträdande som stabschef. Det militärindustriella komplexet skär över partigränserna. Den demokratiska oppositionen ser militärpersonal nära Trump som en ”disciplinerande” kraft. Vad som menas med ”disciplin” är antagligen att de fått Trump att beordra fler trupper till Afghanistan, samt trappa upp en livsfarlig konflikt med Nordkorea.
De som innan Trump valdes naivt försäkrade oss om att vi med honom bakom spakarna skulle få ett mindre aggressivt USA, har misstagit sig. Istället har vi fått det sämsta av två världar: en eskalering av militarism utomlands, en chauvinistisk rasism på hemmaplan. Skadeglädjen räcker bara så långt. Egentligen är den ett bevis på den globala vänsterns absoluta impotens.
Vi hoppas att en inkompetent dåre i Vita huset ska göra jobbet åt oss – ”accelerera motsättningarna” inifrån, och så befriar arbetarklassen till slut sig själv.
Vita huset har visserligen alltid varit rätt meningslöst för oss som lever i utkanten av USA:s världsimperium. Trump är som en fluga som landat på kontrollpanelen till ett gigantiskt maskineri vars kugghjul snurrar på helt av sin egen mekanik – de blinkande knapparna som lockade flugan Trump dit är inte ens kopplade till något. Systemet har blivit självmedvetet och opererar med parametrar som vi tycker oss skönja bakom de mer iögonfallande rubriker som Vita huset ger upphov till, men som vi ytterst inte förstår. Visst är det underhållande att se flugan surra omkring förvirrat på kontrollpanelen, övertygad om att den gör någon skillnad, men det är systemets inre logik vi måste förändra; flugan är bara en distraktion.
Hampus Byström