Det är svårt att skriva om Barcelona. La Rambla. Terrordådet. Alla de döda. Alla de skadade.
Blicken blir suddig av tårar. Som tur är behöver jag inte gå igenom alla fruktansvärda detaljer. Det har redan gjorts. Igen och igen. Istället vill jag hylla myllret. Samexistensen. Människor sida vid sida. Det mångkulturella samhället.
Jag vill hylla antifascismen. Antiterrorismen. Anti-hatet. De som står upp och de som står emot. De som vägrar stänga dörrarna om medmänskligheten och solidariteten, som vägrar låsa och kasta bort nyckeln. Som vägrar ge efter för rädslan. Oavsett om det är islamistiska, fascistiska eller nazistiska terrorister som försöker tvinga fram den. Rädslan.
Jag vill hylla katalanerna.
När inbördeskriget skördade människoliv i Spanien på 30-talet var det vänsterstaden Barcelona som in i det längsta stod emot Francos fascister. Där stred också George Orwell, en av alla Spanienfrivilliga. 1938 kom hans självbiografiska bok Hyllning till Katalonien ut för första gången.
Idag är staden det progressiva hjärtat i det progressiva Katalonien. En kosmopolitisk stad som både värnar om det katalanska språket och den katalanska kulturen, och om mångkulturen, det internationella, det öppna. En stad som står för och innehåller allt det som IS, precis som 30-talets fascister, verkar hata: frihet, öppenhet, vänsterpolitik, mångkultur, hbtq-personer…
De som dödades och skadades på La Rambla kom från 35 olika länder.
Barcelona har i århundranden varit Spaniens dörr mot världen.
Inbördeskriget satte djupa spår i det spanska kollektiva medvetandet. Spanjorerna är idag ett väldigt fredsälskande folk. När den dåvarande högerregeringen skickade en liten trupp till George W Bush krig i Irak i början av 2000-talet blev det omfattande folkliga protester. När terrordådet i Madrid ägde rum i mars 2004 – då 191 personer dog och omkring 2050 skadades – och regeringen först lade skulden på den baskiska separatistgruppen ETA, avsatte folket regeringen som ansågs vara skyldig till att landet blivit mål för islamistisk terrorism. Valet hölls tre dagar efter attacken och regeringspartiet Partido Popular förlorade makten till Socialistpartiet som under valkampanjen lovat att dra tillbaka Spaniens trupper från Irak. Ett löfte som infriades strax efter valet.
Men terroristerna bryr sig inte om vem som var emot kriget i Irak. Eller kriget i Afghanistan. De senaste årens terrorattacker riktar inte in sig på dem som dirigerar världspolitiken. De som utför dem resonerar inte som Usama Bin Ladin, som sade en gång i ett tal att han aldrig skulle attackera Sverige. Han var främst ute efter att skada de styrande i USA, även om han inte brydde sig om hur många människoliv det krävde.
IS är ute efter att ta så många människoliv som möjligt och döda det mångkulturella samhället.
Det här skulle vara en hyllning till antifascisterna, till katalanerna. En hyllning till de som kämpar för fred, frihet och solidaritet. Men jag har svårt att hitta orden och svårt att hitta den ljusare tonen.
När rapporterna kom från Barcelona var det bara några dagar sedan naziterrorn i Charlottesville i den amerikanska delstaten Virginia. Nu läser jag om hur vänner inom den amerikanska vänstern som funderar på att beväpna sig för att nazisterna har spridit deras personuppgifter på nätet, för att det finns ett reellt hot. Det är svårare att beväpna sig i Europa, som tur är. Men vad ska vi göra med rädslan? Med hatet?
Det är som att tumskruvarna dras åt om världen och alla historiens oförrätter och galenskaper väller fram ur tidens grav som likmaskar. Jag läser den österrikiske, judiske författaren Stefan Zweigs genomskarpa Världen av igår, skriven mitt under det brinnande andra världskriget, innan han tog sitt liv i Brasilien, utan hopp om morgondagen. Och jag undrar: hur det ska gå för världen av idag?
Emma Lundström
