Ledaren # 27 2017
► Nazistnärvaron komplicerad fråga
►Ödesfrågor kommer i skuggan
► Omprioritering ett måste
Plötsligt vill borgare diskutera nazism. ”Äntligen” utbrister många och delar tacksamt ledare från SvD som tar bladet från munnen och pekar på att Nordiska Motståndsrörelsen är en terrororganisation och borde behandlas som ett nationellt hot. Det kan tyckas lite sent att börja diskutera den här frågan i månadsskiftet juni-juli 2017 med tanke på att de nazistiska aktiviteterna pågått ett tag, men då får vi betänka att det är Almedalstider och att brunhögern fått lov att ha bokbord mitt i etablissemangets mingelparty. Nazistfrågan har, så att säga, briserat i knät på borgerligheten.
Inom vänstern har man tagit heder och ära av varandra i flera år kring frågor som rör högernationalisters rätt att ta sig in i diverse sammanhang. Skall vi delta som motvikt eller stanna hemma? Vilken position du än tar ses du som nyttig idiot som normaliserar rasisterna av endera sidan.
Så här ser ju Sverige ut nu. Rasisterna sitter i riksdagen i ett av landets största partier, den traditionella borgerligheten slits itu kring hur de skall förhålla sig till det nya läget och den bruna svansen av antisemiter, förintelseförnekare och rasbiologer med mer eller mindre benägenhet att ta till hot, nävar och hemgjorda bomber har gått från hemliga forum, rakt in i offentligheten. När vänstern skall förhålla sig till denna nya verklighet blir det plötsligt väldigt uppenbart hur lite av offentligheten som tillhör oss, hur vi har tagit för givet att synas i sammanhang som arrangeras av aktörer som inte alls med nödvändighet behöver ta hänsyn till några krav på demokrati eller trygghet.
Vi skall vara där för att agera motvikt och ta debatten säger några. Vi skall använda vårt inflytande och sätta press på arrangörerna genom att helt enkelt utebli säger andra och det tredje lägret säger ”skit i alltihop”, låt etablissemanget hantera nassarna och lägg fokus på folkrörelsesammanhang som betyder något på riktigt. Alla tre ståndpunkterna har poänger och brister, för det är inte en enkel fråga och insatserna är högre än någon vill tänka på.
Hur vi skall förhålla oss till Almedalsveckan, Bok- och biblioteksmässan, eller andra evenemang får vi nog enas om är en fråga som var och en får ta ställning till själv. Det går nästan inte att ta någon klar position utan att snurra in sig i resonemang eller lämna logiska luckor. Vad vi istället borde lägga krutet på är frågan om hur det kom sig att vi hamnade i dagens situation och hur vi tar oss ur den.
Det är inga teoretiska resonemang som bara lämpar sig för intellektuella debatter, det är konkreta ödesfrågor som människor strider kring, just nu. Hamnkonflikten i Göteborg – och i ännu högre grad regeringens minst sagt oroande beslut att utreda inskränkningar i strejkrätten – rör våra mest grundläggande rättigheter till självständig organisering på arbetsmarknaden. Utförsäljningen av allmännyttiga lägenheter i Umeå berör frågor som kommunalpolitikens demokratiska underskott, maktpolitikernas arrogans och brist på folklig förankring, men också grundläggande frågor som hur vi ser på bostäder och gemensamt ägande. Ockupationen av BB i Sollefteå fångar in frågan om rätt till vård efter behov, om landsbygdspolitik och om det gemensammas (under-)finansiering.
Det är delstrider i den stora kampen om samhällsprojektets riktning, just den sortens strider som högerkrafterna vunnit i fyrtio års tid och som satt oss där vi sitter idag. Om den breda vänstern kan låta debatterna om nazisternas närvaro på mässor och mingelpartyn rasa, spaltmeter efter spaltmeter, medan stora ödesfrågor hamnar i skymundan, så är det svårt att se hur vi skall kunna vända den här utvecklingen.
